Efter Paris-toppmötet: Tänkbara scenarier för europeisk säkerhet och Ukrainas framtid

Den 27 mars 2025 samlade Frankrikes president Emmanuel Macron ledare från 31 länder, däribland Sverige, till ett avgörande toppmöte i Paris. Denna samling av ”De villiga och kapabla” (Coalition of the willing) markerar en betydande vändpunkt för europeisk säkerhetspolitik och visar på en växande europeisk ambition att hantera säkerhetskriser utan att vara beroende av amerikanerna. Medan USA under president Donald Trump har visat ett minskat engagemang för Ukrainas säkerhet, har Europa nu tagit ett steg fram för att fylla tomrummet. Denna rapport analyserar de tänkbara scenarier som kan följa efter detta historiska möte.

Bakgrund och utfall av Paris-toppmötet

Toppmötet i Paris samlade ledare från 31 europeiska länder, samt Kanada och Turkiet, för att diskutera en mer genomarbetad plan för Ukrainas säkerhet. Gruppen, som benämns ”De villiga och kapabla”, möttes i ett kritiskt skede av Rysslands krig mot Ukraina, som nu pågått i över tre år1. Sveriges statsminister Ulf Kristersson var bland deltagarna som uttryckt svensk öppenhet för att bidra till en fredsstyrka om ”förutsättningarna är de rätta”8.

Toppmötet leddes av Frankrike och Storbritannien, som har tagit på sig en ledande roll i att utforma en europeisk säkerhetsstrategi för Ukraina. President Macron betonade allvaret i situationen: ”Vi befinner oss mycket tydligt vid en vändpunkt under detta tredje år av Rysslands aggressionskrig mot Ukraina”5. Han påpekade också att Ukraina nyligen hade accepterat ett ovillkorat 30 dagars eldupphör för infrastruktur vid förhandlingar i Saudiarabien, men att Ryssland inte svarat utan istället intensifierat sina attacker5.

Koalitionen enades om tre konkreta åtgärdspaket för att garantera Ukrainas säkerhet efter en eventuell fredsuppgörelse:

1. En stark ukrainsk armé, välutrustad för att avskräcka framtida aggressioner

2. Europeiska säkerhetsstyrkor på ukrainskt territorium

3. Ökat europeiskt försvarssamarbete5

För att förverkliga den första punkten beslutade Frankrike och Storbritannien att skicka en gemensam militär delegation till Ukraina inom de närmaste dagarna. Delegationen skulle utreda vilka mark-, sjö- och luftkapaciteter som krävs för att avskräcka en eventuell framtida rysk aggression5.

De europeiska säkerhetsstyrkorna: En omdiskuterad lösning

Den mest kontroversiella delen av planen handlar om de så kallade ”säkerhetsstyrkorna” som europeiska länder skulle kunna placera i Ukraina efter ett fredsavtal. Macron förtydligade att dessa styrkor inte är tänkta att vara fredsbevarande styrkor på frontlinjen eller ersätta den ukrainska armén. Istället skulle de placeras på strategiska platser som en markering av europeiskt stöd och för att avskräcka Ryssland från nya aggressioner5.

Macron erkände dock att det inte fanns enhällighet bland de deltagande länderna gällande att skicka militär till Ukraina5. Ukrainas president Volodymyr Zelensky uttryckte sin besvikelse efter mötet, där han menade att det fanns ”många frågor” men ”få svar” gällande den potentiella truppnärvaron12.

Sverige, genom statsminister Kristersson, har uttryckt att landet har kapacitet att delta i en sådan insats, men understryker att en förutsättning är en ”back stop”, det vill säga en militär uppbackning, till exempel från USA, i fall ett fredsavtal skulle brytas8. Flera EU- och Natoländer med gräns mot Ryssland, som Polen, har däremot meddelat att de inte kan delta eftersom de behöver sina resurser för sitt eget försvar8.

Europas säkerhetspolitiska självständighet

En betydande aspekt av toppmötet var Macrons betoning på att Europa måste kunna försvara sina egna intressen, med eller utan USA5. Han beskrev detta som ett steg där Europa måste lämna sin ”geopolitiska omyndighet”5. Trots att han uttryckte uppskattning för Trumps ansträngningar att nå en fredsuppgörelse, var hans budskap tydligt:

”Vi måste hoppas på det bästa men förbereda oss för det värsta. Min önskan är att amerikanerna ska vara engagerade vid vår sida, men vi måste förbereda oss för en situation där de kanske inte ansluter sig. Vi kan inte säga: ’Om amerikanerna inte ansluter sig, då gör vi ingenting.’ För det skulle betyda att det inte finns någon solid och varaktig fred i Europa och för européerna utan amerikanerna. Nej, det är inte så”5.

Denna ståndpunkt markerar en betydande förändring i europeisk säkerhetspolitik. Historiskt sett har europeiskt säkerhets- och försvarssamarbete i hög grad påverkats av yttre omvälvningar och dramatiska händelser2. Den nuvarande situationen, med en mindre engagerad amerikansk administration, tycks driva på en fördjupning av europeiskt samarbete.

Fyra tänkbara scenarier efter Paris-toppmötet

Scenario 1: Framgångsrik europeisk säkerhetsgaranti

I detta scenario lyckas koalitionen av ”villiga och kapabla” länder implementera alla tre delar av säkerhetsplanen. Den fransk-brittiska delegationen tar fram en konkret plan för Ukrainas framtida försvarsmakt som får brett stöd. Ett tillräckligt antal europeiska länder bidrar med säkerhetsstyrkor som placeras på strategiska platser i Ukraina efter att ett fredsavtal uppnåtts. Det europeiska försvarssamarbetet fördjupas avsevärt.

Detta scenario skulle markera ett avgörande skifte i europeisk säkerhetspolitik där kontinenten visar förmåga att hantera en allvarlig säkerhetskris utan amerikanskt ledarskap. Det skulle stärka EU:s trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör och potentiellt leda till mer permanenta strukturer för europeiskt försvar, i linje med de tankar som förekommit i olika former sedan Maastrichtfördraget 1993 etablerade den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)2.

Scenario 2: Europeisk splittring och försvagad avskräckning

I ett mindre gynnsamt scenario fördjupas oenigheten mellan europeiska länder om säkerhetsstyrkor och gemensamma försvarsåtaganden. Medan Frankrike, Storbritannien och några få andra länder går vidare med att förbereda säkerhetsstyrkor, väljer majoriteten av länderna att stå utanför eller bidra minimalt. Polen och andra östeuropeiska länder prioriterar sitt eget territorialförsvar, medan andra länder är ovilliga att riskera en direkt konfrontation med Ryssland.

Den splittrade europeiska responsen skulle försvaga avskräckningseffekten gentemot Ryssland, vilket kunde leda till att Ukraina ställs inför fortsatta säkerhetsutmaningar trots formella fredsavtal. I värsta fall kunde Ryssland utnyttja den europeiska splittringen för att fortsätta sin destabiliseringspolitik.

Detta scenario skulle påminna om de historiska utmaningar som europeiskt säkerhetssamarbete ställts inför. Som påpekas i Sieps-rapporten från 2018 har samarbetet ”aldrig varit enkelt och alltid… byggt på såväl skilda som gemensamma intressen”2. Splittringen mellan olika länder kunde likna den som uppstått i värdegrunds- och migrationsfrågor mellan å ena sidan Bryssel och å den andra Visegradsländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern)2.

Scenario 3: Stegvis implementering med fokus på Ukrainas militära kapacitet

Ett tredje scenario innebär att koalitionen prioriterar det första spåret – att stärka Ukrainas egen militära förmåga – medan planerna för europeiska säkerhetsstyrkor utvecklas långsammare och med deltagande från endast ett fåtal länder.

Den fransk-brittiska delegationen utarbetar en detaljerad plan för Ukrainas framtida försvarsmakt, och europeiska länder koordinerar sina vapenleveranser och utbildningsinsatser. Samtidigt fördjupas det europeiska försvarssamarbetet, potentiellt i form av ”permanent strukturerat samarbete” (Pesco) där vissa länder inleder ett närmare samarbete för att förstärka unionens operativa kapacitet2.

I detta scenario skulle det europeiska stödet till Ukraina fortsätta att utvecklas, men på ett sätt som undviker direkt konfrontation med Ryssland genom europeisk militär närvaro på ukrainskt territorium. Det skulle representera en mer försiktig men potentiellt mer hållbar väg för europeiskt säkerhetssamarbete.

Scenario 4: Diplomatisk lösning med bredare internationellt stöd

President Macron betonade sin önskan om att Kina skulle spela en aktiv roll i fredsprocessen och har bett Frankrikes utrikesminister att resa till Kina för att diskutera detta5. I detta scenario tar Kina en mer aktiv roll som medlare, potentiellt tillsammans med andra stora icke-västerländska makter.

De europeiska säkerhetsplanerna används som förhandlingskort för att få Ryssland till förhandlingsbordet. En omfattande och hållbar fredsöverenskommelse nås med internationella garantier, potentiellt under övervakning av internationella organisationer som OSSE eller FN, vilket också nämns som en möjlighet i sökresultaten1.

I detta scenario skulle europeiska säkerhetsstyrkor potentiellt kunna ingå i en bredare internationell fredsbevarande mission, vilket kunde göra deras närvaro mer acceptabel för Ryssland och minska risken för direkta konfrontationer.

Implikationer för europeisk säkerhetspolitik och integration

Oavsett vilket scenario som realiseras, har Paris-toppmötet betydande implikationer för europeisk säkerhetspolitik och integration. Europas strävan efter ökad ”strategisk autonomi” har tagit ett konkret steg framåt genom dessa diskussioner.

Samtidigt aktualiserar utvecklingen frågan om ”Europa i olika hastigheter” som diskuterats i EU-sammanhang2. När det gäller säkerhetspolitik tycks utvecklingen gå mot vad som kallats ”variabel geometri” – idéer som inte kommer från EU utan från enskilda länder och där samarbetet äger rum mellan dem, i olika konstellationer för olika typer av samarbete2.

Utmaningen blir att kombinera effektiva säkerhetsarrangemang med europeisk enighet och solidaritet. Som Sieps-rapporten påpekar: ”Att länder som inte får ingå i kärntruppen ska känna solidaritet i svåra frågor är inte troligt”2. Det finns därför en risk att fördjupat säkerhetssamarbete bland vissa länder kan skapa nya skiljelinjer inom Europa.

Slutsats: En vändpunkt för europeisk säkerhet

Paris-toppmötet den 27 mars 2025 markerar en potentiell vändpunkt i europeisk säkerhetspolitik. Efter tre år av krig i Ukraina och med en tillbakadragen amerikansk roll under president Trump, har europeiska ledare tagit initiativ till en mer självständig säkerhetspolitik.

De beslut som fattades vid toppmötet – om stöd till Ukrainas försvarsmakt, potentiella europeiska säkerhetsstyrkor och fördjupat försvarssamarbete – representerar betydande steg mot ett Europa som tar större ansvar för sin egen säkerhet. Samtidigt visar diskussionerna på de utmaningar och splittring som fortfarande existerar.

Som president Macron uttryckte det: ”Vi vet inte mycket om de framtida hoten, men vi ser ett Europa som trots oro och osäkerhet försöker bemästra dem”2. De kommande månaderna kommer att visa om ”De villiga och kapabla” verkligen kan leverera den säkerhet som utlovats och om Europa kan ta steget mot en mer självständig roll på den globala säkerhetspolitiska arenan.