≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av David Bergman

Försvarsministern. Foto David Bergman

Försvarsministern. Foto David Bergman

Det var inför en fullsatt Sverigesal som styresmannen Mikael Odenberg hälsade välkommen. Kvällen bestod av en rad kunniga talare vars föredrag kort är sammanfattade i det följande.

 

Peter Thunholm: ”Hur fattar erfarna chefer beslut i verkliga situationer? – ett psykologiskt forskningsperspektiv”

Professorn i krigsvetenskap och överstelöjtnanten Peter Thunholm tog i sitt inträdesanförande avstamp i hur människan fattar beslut. I den ideala beslutsprocessen tar människan in så mycket information som möjligt, sätter klara målsättningar som ska uppnås, genererar flera handlingsalternativ, undersöker dem noga och fattar sen beslut vilket gör det rationellt. Detta kan jämföras med taktikens bedömandeprocess där man ofta tar fram minst tre handlingsalternativ att jämföra mot varandra under gemensamma kriterier. Metoden är sekventiell och additiv, den bygger upp och använder slutledning samtidigt som den håller bort intuition och emotion.

Den samtida forskningen har dock inte kommit att handla om dessa rationella processer utan snarare om hur bristfällig och irrationell människan är i att fatta beslut och hur vi avviker från den ideella modellen. Detta har kommit att kallas för naturalistiskt beslutsfattande, eller hur människan egentligen fattar verkliga beslut i realistiska miljöer. Forskningen har med tiden kommit att studera även hur man kan stödja denna typ av beslutsfattande.

Gary Klein fick en gång i tiden uppdrag av US Army att forska i beslutsfattande och studerade då brandchefers beslutsfattande i skarp verksamhet. Efter att ha studerat det kom Klein fram till Recognition Primed Decision-modellen, RPD. Den utgår från situationsupplevelsen i ett föränderligt sammanhang där individen utifrån bekanta situationer, målsättningar och utgångsvärden kommer fram till en entyphandling relativt automatiskt.

Individen föreställer sig den simulerade handlingen genom mental simulering och utvärderar om det kommer att fungera. Om individen kommer fram till att det är genomförbart går handlingsalternativet direkt till handling. Vilket skiljer sig relativt markant från idealmodellen. I realistiska modeller sker dock ofta avvikelser från idealmodellen. Verkligheten får oss att fatta beslut utifrån situationen och intuitionen. Det är även en fråga om erfarenhet.

Individer tenderar även att leta efter ett tillräckligt bra beslut, inte ett som är det mest optimala. Detta är en av anledningarna att typhandlingar ofta är tillräckliga, de är oftast tillräckliga för att uppnå målet. Beslutsfattare som är högerfarna har också en generellt snabbare beslutsprocess.

Det första alternativet som dyker upp i medvetandet håller ofta hög kvalitet hos erfarna beslutsfattare – alternativen genereras inte slumpmässigt. Beslutsproblemen måste dock medge att man lär sig av sina erfarenheter och feed-back, beslutsfattaren måste kunna bli skicklig inom sitt område och det måste finnas någon form av beprövad erfarenhet.

Det enkla svaret varför vi väljer enklare beslutsmodeller är att vi som människa ofta har en inneboende tidsbrist, alternativt att det finns en dynamik och osäkerhet som kräver det, att det inte alltid finns en möjlighet att tillämpa en fullt rationell modell.

Vad som gör att erfarenhetsbaserat beslutsfattande fungerar är ofta erfarenhet, sekventiell alternativ generering, mental simulering, satisfiering, intuition och analys.

Ledamoten Anders Emanuelson kommenterade därefter inträdesanförandet och menade att det är ett ämne som alltid kommer att vara generellt och tidlöst. Emanuelson framhöll även de generella lärdomarna för samtliga att alltid öva beslutsfattande i praktiken, och att intuitivt beslutsfattande fattas utifrån tidigare erfarenheter, vilket gör att praktiska erfarenheter är ett måste. Ur ett militärt perspektiv måste man även beakta att det primära är att lösa uppgiften samt ledarskapets roll i att samordna resurser och fatta beslut för detta.

Ledamoten Engelbrektson ställde en fråga om begreppet ”Beprövad erfarenhet” och vad som låg i detta. Thunholm svarade att detta inte utgår från individens erfarenhet utan sådan som genererats inom ett kollektiv och ofta nedtecknats i reglementen och liknande.

Ledamoten Hugemark frågade om bedömningen som brukar göras rörande sannolikheter samt bedömningen efter troligast och farligaste alternativ. Thunholm svarade att sannolikhet varit en faktor i forskningen och att exempelvis farliga alternativ med låg sannolikhet därmed fått låg betydelse, men att det varit en faktor som funnits med i bedömningarna. Det underströks även att människan har väldigt svårt att bedöma sannolikhet och risk, och Kahneman & Tverskys forskning i detta nämndes som goda exempel.

 

”Arméns väg mot målet för Försvarsbeslut 2015”några reflektioner av arméchefen och ledamoten, generalmajor Karl Engelbrektson.

Arméchefen hade som uppgift att berätta om arméns väg in i ett försvarsbeslut, men började med att inleda i det större och globala perspektivet samt framhäva totalförsvarets roll. Engelbrektson hävdade att Just In Time-principen har lett till ett ökat ömsesidigt beroende med ökad sårbarhet som följd, men tryckte på att detta inte är ett helt nytt fenomen.

För armén lyftes fram tre fokusområden. Det första är att lösa uppgifter enligt grundoperationsplanen och det andra att upprätta krigsförband. Engelbrektson framhöll att detta kan verka självklart men faktiskt inte alltid varit en huvuduppgift. Huvuddelen av förbanden samordnas för att verka som två brigader. Den tredje uppgiften är att upprätta stridsgruppen på Gotland.

Utmaningen är att samordna de olika förbanden inom brigads ram, där manöverförband, funktionsförband och stödjande förband ska samövas. Erfarenheterna av strid från exempelvis Afghanistan har inte rymt exempelvis flyghot, hot från indirekt bekämpning samt telekrigföring.

Den största förmågan framhölls som personalens kompetens, och att denna möjliggör ett snabbare återtagande än om den bevarade kunskapen inte funnits kvar. Här framhölls artilleriet som ett gott exempel. För att lyckas framhölls även personalförsörjningen som avgörande men även övningsplanen och möjligheten att öva med större förband samt i ett internationellt samarbete. För armén betonades att de internationella övningarna måste bli lika naturliga som de varit länge för flygvapnet och marinen. Tillförsel av vital materiel som ledningssystem, luftvärn med medellång räckvidd, fordonsmonterade granatkastare, artilleripjäser, brobandvagnar samt pansarvärnsrobotsystem nämndes också. Slutligen antyddes att ledning av två brigader i förlängningen skulle komma att kräva en ytterligare ledningsnivå (division).

Engelbrektson framhöll slutligen att Försvarsmaktens förmåga är god, men att Sverige har en försvarsförmåga som behöver ökas.

Ledamoten Neretnieks frågade om den militärstrategiska doktrinens målsättning att arbeta med andra. Engelbrektson svarade med att återkoppla till sin tidigare antydan att brigader kan ta emot bataljoner, och att för att ta emot brigader så krävs det divisioner.

 

”Grundläggande försvarsförmåga för markstridsfunktionen – Armén bidrar till tröskelförmåga och ger försvarspolitisk handlingsfrihet”, årlig redovisning för avdelning I av ledamoten Jan Mörtberg

Ledamoten Mörtberg redovisade i sitt framförande hur avdelningen under året arbetat med resonemang runt markstridsfunktionens utveckling på längre sikt. Man har i resonemangen valt att gå tillbaka till begreppet ”grundläggande försvarsförmåga”, men även ”tröskelförmåga” och hur dessa kan skapa säkerhetspolitisk handlingsfrihet. Ett grundläggande antagande utgick från det förändrade omvärldsläget och att risken för en militär konflikt har ökat.

Mörtberg förde ett resonemang om hur vi kommit dit vi är idag. Efter murens fall kom anpassningsprincipen in och formaliserades i FB 96 samt att det ökade internationella åtagandet ledde till skiftat fokus under 00-talet. Till urkunderna; i FB 99/00/01 var texten:

”Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig […] inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge.” Det nya försvaret (Prop. 1999/2000:30, s. 42)

Begreppet grundläggande försvarsförmåga kopplades sålunda till en tidsdimension ”ett invasionsföretag … de närmaste tio åren, förutsatt att … grundläggande försvarsförmåga.”

Men, i försvarsbeslutet från 2004 ändrades texten till:

”Regeringens säkerhetspolitiska bedömning är att ett militärt väpnat angrepp enskilt mot Sverige fortfarande är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod). Däremot kan militära incidenter inte uteslutas, inte heller att militära hot mot Sverige skulle kunna uppstå i framtiden. Därför behöver vi även fortsättningsvis upprätthålla en grundläggande försvarsförmåga och kompetens att möta olika typer av militära hot.” Vårt framtida försvar (Prop. 2004/05:5, s. 12)

Detta menar vi inom avdelningen var ett strategiskt misstag eftersom det inte enbart var retorik, utan följdes av de facto-beslut om avskaffad försvarsplaneringen och avskaffade nationella strukturer som den rörliga operativa ledningen och logistikledningen (som båda övades i KOMPASS 04) samt förändrad försvarslogistik med centralförrådsprincip som några exempel. Försvarsmakten förvandlades därefter snarare till ett smörgåsbord för att sätta samman förbandsdelar till internationella insatser än till krigsförband i ett nationellt försvar.

Avdelning I har kommit fram till att en väg framåt bortom den nuvarande försvarsbeslutsperioden vore att återerövra begreppet grundläggande försvarsförmåga och genomföra en analys av behovet av grundläggande markstridsförmåga. En utgångspunkt kan då i sin tur vara att peka ut strategiska nyckelområden som behöver ha närvaro av en rörlig markstridskomponent med ledning, underrättelser, manöverförband, indirekt understöd, fältarbeten, luftvärn och logistik. Huvudstaden, Gotland, importhamnen Göteborg, Östersjöutloppen i sydvästra Sverige, norra Sverige och mellersta Norrland anser avdelningen vara sex strategiska områden med behov av kvalificerad markstridsförmåga. Till detta tillkommer behovet av en lednings- och understödsresurs för sammanhållen markstrid med flera av dessa resurser. Ur detta kan en struktur för grundläggande försvarsförmåga identifieras. Avdelning I uppmanar Avdelning II och III att göra motsvarande analys om behovet av grundläggande försvarsförmåga.

I årsredovisningen avslutade Mörtberg med att peka på grunder för en ekonomisk analys för att medge det nödvändiga resurstillskottet. Problematiken med att räkna utgifter efter BNP diskuterades, men samtidigt konstaterades dess internationella användning och enkelheten i att därmed kunna jämföra (samt att det finns ett utgiftsområde i vårt land som är kopplat till BNP, biståndet). Idag lägger Sverige 1 % i försvarsanslaget, när anpassningsprincipen styrde vid millennieskiftet var det 2 % och det kalla kriget lämnades med 2,5 % av BNP. Det finns anledning att påstå att ett försvarsanslag i det uppkomna säkerhetspolitiska läget i vårt närområde kräver en ekonomi i intervallet 2– 2,5 %, d v s i häradet 80-100 miljarder kronor per år. Denna ökning torde komma att bli en utmaning i sig, vid sidan om det stora ansträngning som den kraftfullt ökade försvarsförmågan kommer att kräva (och ta tid att genomföra).

 

”Det försvars- och säkerhetspolitiska läget” av försvarsminister Peter Hultqvist

Efter en paus tog försvarsminister Peter Hultqvist vid. Han talade öppet om att vi ser en försämring av säkerhetsläget över tid. Han menade vidare att vi ser en ökad komplexitet i konflikterna samt pekade på att förbanden i Ryssland blivit fler och att Ryssland med god precision uppnått sina ambitioner om högre operativ förmåga, vilket är något som vi måste förhålla oss till. Mycket av den framtida utmaningen de närmaste åren kommer att bli att värna om nationers suveränitet och rätt att fatta egna beslut och därmed minska risken för väpnade konflikter.

Hultqvist manade till sammanhållning kring redan fattade beslut och deras genomförande, men också att organisationen måste vara kapabel att ta emot de ökningar som det efterhand kan bli tal om. Exempelvis handlar en utökning om flygvapnet inte bara om flygplan, utan även om utbildningen av piloter och stödjande förband, vilket gör det till en större och mer långsiktig fråga.

Hultqvist tryckte mycket på förekomsten av informationsinsatser och påverkansoperationer som riktas mot oss och påverkar vår handlingsfrihet och därmed blir en utmaning för vår suveränitet. Förhållandet gäller även våra grannländer. Att undergräva den politiska viljan att fatta vissa beslut är ett reellt hot. Hultqvist tryckte på att denna typ av verksamhet till sin natur är koordinerad för att nå en samlad effekt. Syftet kan vara att påverka en statsledning, befolkningen eller specifika grupper med ett stort antal olika medel.

Den fjärde arenan, informationsarenan, blir därmed av strategisk betydelse. Effekten av denna typ av operationer får aldrig underskattas. De är även långsiktiga och syftar till att stärka den egna statens handlingsalternativ och hegemoni. Ett mål för den ryska statsledningen är att hålla ihop den egna befolkningen och undertrycka egna oppositionsgrupper. Sovjetunionens upplösning skylls ibland på västliga informationsoperationer, och det aktuella läget motiveras med ett expanderande EU och Nato.

Hultqvist pekade ut nedskjutningen av det malaysiska trafikflygplanet MH17 samt debatten runt det svenska värdlandsavtalet med Nato som typexempel där felaktigheter som införandet av kärnvapen i Sverige, straffrättslig immunitet eller permanent basering av Nato-trupp i Sverige, systematiskt trycktes in i debatten och hade viss effekt. Återigen underströks att inte underskatta inverkan av påverkansoperationer, oaktat hur dumma de kan verka i situationen.

Försvarsministern varnade för att använda auktoritära medel för att möta dessa påverkansoperationer. De ska snarare mötas med mer öppenhet. Han underströk MSB:s roll i detta och samarbetet med Natos Stratcom-center i Riga som avgörande för att utbyta erfarenheter.

Slutligen betonade Hultqvist vikten av att återutveckla ett psykologiskt försvar, något han även pekade på kommer att bli en viktig faktor för nästa försvarsberedning, vilken han ämnar sammankalla under nästkommande år.

 

Recensenten är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.