≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Björn Anderson m fl

Tidigare fanns en logik i vårt försvarssystem. Motsvarande logik finns inte idag. Med detta vill vi inte säga att det var bättre förr. Det vi vill säga är att dagens frågetecken måste rätas ut på ett eller annat sätt!

Det invasionsförsvar vi byggde upp under kalla kriget hade som mål att försvara vårt land. Det tjänade oss väl utifrån den tidens förutsättningar, militär alliansfrihet syftande till neutralitet i krig.

Det insatsförsvar vi har idag har som mål att tillsammans med andra försvara vårt land och svenska värden, inom landet och utomlands. För att detta mål ska tjäna oss väl krävs en förändrad syn på allianser, förmågor och resurser.

Uppsatsen är en rapport inom ramen för Kungl Krigsvetenskapsakade­miens projekt Svensk säkerhet efter 2014. Den är publicerad genom välvilligt stöd från Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse.

Förord →
Sammanfattning →

BESTÄLL

Pris 100 kr + porto (exempel: 1 ex inom Sverige med B-post 30:-) inkl moms.

Boken kan även fås digitalt. Filen är personlig och får inte kopieras och distribueras vidare. Den levereras som ett pdf-dokument, låst och märkt med köparens namn. Priset är detsamma som för den tryckta versionen.

ISBN

978-91-976839-6-8 (tryckt version)
978-91-976839-7-5 (digital version)

Limbunden utgåva. 124 sidor.

Förord

Sverige ligger där det ligger. Geopolitiken är konstant. Inom de ramar som bestäms av övergripande förutsättningar av olika slag finns möjligheter och begränsningar för varje skedes säkerhetspolitik. Var tid har därför sin försvarspolitiska lösning. Det kalla kriget är slut. Just nu har Sverige ett mycket gynnsamt säkerhetspolitiskt läge, kanske gynnsammare än någon gång i landets nästan 800-åriga historia. Samtidigt är tecknen allt tydligare på att mänskligheten kommer att ställas inför en framtid som präglas av knapphet på vitala resurser. Det innebär att den globala efterfrågan av resurser hotar att överstiga utbudet. I detta ligger betydande risker för freds- och säkerhets­hotande utvecklingar mellan stater och regioner i världen. Det är därför viktigt att den svenska försvarsorganisation som nu ska formas lägger grunden för att kunna möta framtida krav. Det enda vi kan vara säkra på är att sådana förändringar kommer att inträffa. En uppfattning att en tid har inträtt som för evigt innebär att lejonen sover med lammen tillhör sagans värld. Uppvaknandet kan bli brutalt och smärtsamt.

Det måste därför vara försvarspolitikens närmaste uppgift att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.

När våra försvarspolitiker inför 2014 ska överväga inriktning och utformning av det militära försvaret kommer säkert hän­syn att tas till både den globala säkerhets­orienterade utvecklingen och den mer hand­fasta utvecklingen som hör ihop med vårt lands egna förut­sätt­ningar. Det gäller dags­läget, men även en trend framåt är av betydelse.

Den svåraste utmaningen i sammanhanget är att våga pröva beständigheten i de uppfattningar som styr dagens aktuella synsätt. De har inte sällan vuxit fram under debatt och med möda och har därmed fått en skyddsmur kring sig, som det inte är enkelt att bryta igenom. Det är dock viktigt att inte allt för sällan pröva gällande uppfattningar. I annat fall riskerar vi att bli överraskade när utvecklingen tar en annan riktning än den förutsedda. Det finns emellertid andra, mindre överslätande ord för att beskriva vad det då egentligen är fråga om.

I försvarsbeslutet 2009 läggs betydande vikt vid begrepp som ”insatser”, ”solidaritet” och ”tillsammans”. De hade innebörder som i huvudsak var i samklang med då gällande strategiska förutsättningar. Idag däremot – några år senare och framför allt med beaktande av säkerhetsrelaterade trender i världen – finns det all anledning att fråga sig vilket värde dessa begrepp har nu och framgent för vårt försvars fortsatta utveckling.

När detta skrivs är det ingen hemlighet att det kommer att bli svårt att nå de mål riksdagen satt upp för vårt militära försvar och för insatsorganisation 2014 (Struktur 2014). Redan när beslutet fattades 2009 deklarerade Försvarsmakten att organisationen inte kan vara personellt uppfylld med nya soldatkategorier förrän 2019, och tills dess till stor del måste leva på magasinet av tidigare grundutbildade värnpliktiga. Att organisationen utan ytterligare ekonomiska resurser på sikt inte kommer att kunna hålla den materiella standard som är önskvärd är inget som göms undan. Det senare aviserade över­befäl­havaren redan på Folk och Försvars konferens i Sälen januari 2011 och är nu konfirmerat i Försvarsmaktens kompletterande budget­under­lag för 2013. Även politiker i försvarsutskottet tycks ha förstått den ekonomiska situationen.

Dessa förhållanden tycks många i ledande befattningar vara medvetna om, men där tar samsynen slut. Stor del av det svenska folket lever fortfarande i uppfattningen att vår säkerhet bygger på militär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och att vi har ett försvar som ska kunna försvara hela landet. Däremot har de omfattande förbandsnedläggningarna sedan mitten av 1990-talet inte gått obemärkta förbi och det är nog ganska vitt spritt att våra militära resurser är betydligt mindre än tidigare. Eftersom det säkerhets­poli­tiska läget idag kan upplevas stabilt bryr sig folk i gemen troligen inte om detta. Samma synsätt tycks genomsyra stor del av det politiska etablissemanget där kunskap i försvarspolitik synes vara begränsad till ett fåtal ledamöter i försvarsutskottet.

Företrädare för regeringen och alliansens försvarspolitiker förmedlar en uppfattning att vi 2014 har ett försvar som både är närvarande och insatsberett till skillnad mot förr. Den referens de använder är oftast läget 2006 när försvaret var i djup svacka på grund av den ”strate­giska timeout” som försvarsledningen deklarerade i förarbetena inför försvarsbeslutet år 2000. Timeouten var ett led i ominriktningen av försvaret utifrån en ny säkerhetspolitisk miljö. Tysklands enande, Sovjetunionens kollaps, svenskt EU-inträde och Natoutvidgning i Centraleuropa är huvuddragen i denna miljö. Man kan fråga sig om den referens som används är riktig, allra helst som man samtidigt nedvärderar det invasionsförsvar vi hade under det kalla kriget.

När vi nu ska försöka beskriva det militära försvarets läge och utveckling 2014 finns det all anledning att beskriva bakomliggande faktorer och vart vi står idag för att utifrån detta försöka se vad som bör göras för att uppnå de försvarspolitiska målen. Vår analys är för detta ändamål uppdelad i fyra delar.

I en första del vill vi beskriva Struktur 2014 samt den förändring som försvaret genomgått sedan det kalla kriget. Vi utvecklar också i detta avsnitt skillnaden mellan det försvar vi hade under det kalla kriget och det försvar riksdagen 2009 har beslutat om. Att vi tar en referens så långt tillbaka i tiden kan verka konstigt. Vi gör det definitivt inte för att hävda ”det var bättre förr”. Var tid har nämligen sina förutsätt­ningar. Vi vill istället påvisa att den logik som fanns under det kalla kriget – från den säkerhetspolitiska miljön, via politiken, försvars­planeringen, operationer och taktik ända ner till värnplikt, inhemsk försvarsindustri och utbildning – till stora delar saknas i dagens försvarssystem, vilket kan leda till komplikationer.

Förutom frågan om bristen på logik ser vi även ett stort behov av utbildning avseende den förändring som försvaret har genomgått. Enligt vår uppfattning finns det många som varken känner till eller förstår skillnaden i krav på försvar i två så vitt skilda säkerhets­poli­tiska miljöer som det kalla krigets och den vi lever idag. Å ena sidan det kalla krigets bipolära existenshot, där Sverige försökte efter förmåga bidra till stabiliteten i det nordiska området genom att förhålla sig neutralt mellan de två polerna, och å andra sidan dagens mångpolära miljö där Sverige är djupt och för överskådlig tid varaktigt innesluten i en europeisk-atlantisk värdegemenskap.

Kraven på en nationell dimension i försvaret har lyfts fram under senare år, och trots att den säkerhetspolitiska miljön är helt annorlunda än under kalla kriget kan en jämförelse ändå vara befogad och ge underlag för vad som kan komma att krävas i framtiden om ett liknande existenshot återigen skulle uppstå. Dessutom tjänar jämförelsen till att pedagogiskt beskriva omfattningen av försvarets förändring.

I en andra del bedömer vi hur Struktur 2014 fyller de krav som ställs. Att våra internationella insatser väl fyller dessa krav är vitt känt. Mer tvivelaktigt är hur det är ställt med den nationella dimensionen. Förenklat kan sägas att den delen negligerades av olika skäl under hela den omstruktureringsprocess som pågått från 1996. Orsakerna till detta har naturligtvis sitt intresse. Trots detta har vi ändå valt att ta fasta på det läge som råder för att se vilka möjligheter som finns för en positiv utveckling av det militära försvaret. Statsmakterna är nämligen under kommande år i en beslutssituation som har stor betydelse för vårt framtida försvar.

I en tredje del beskriver vi grunden för hur det militära försvaret styrs och leds. Eftersom det finns olika uppfattningar om hur väl det fungerar finns det anledning att fråga sig om dess tillämpning hittills varit bra. En fråga som vi försöker svara på i en kortfattad analys.

I en fjärde och sista del försöker vi beskriva lämpliga åtgärder och utvecklingsalternativ för att nå de mål och krav som statsmakterna har fastställt i 2009 års riksdagsbeslut. Här har vi ingen ambition att försöka göra någon avvägd plan i olika ekonomier. De åtgärder vi diskuterar i avsnittet ska mera ses som lämpliga områden att behandla för att uppnå de mål och krav som ställs på vårt militära försvar, men inte året 2014 utan kanske några år därefter.

Sammanfattning

Syftet med denna uppsats har varit att försöka klarlägga det militära försvarets läge och utveckling. Bakgrunden är det beslut riksdagen fattade 2009 om försvarets inriktning och att vi idag är i ett läge när omfattande problem synes torna upp efter 2014. Det gäller såväl personalförsörjningen som materielförsörjningen, försvarets två viktigaste beståndsdelar, och då främst kopplat till den nu anvisade försvarsekonomin.

Vi har haft nämnda försvarsbeslut som utgångspunkt med dess säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningar och mer koncentrerat oss på hur riksdagens beslut ska kunna fullföljas än att titta på alternativa inriktningar för vårt försvar. Dock ska sägas att under pågående arbete fanns det tecken på att vårt säkerhetspolitiska läge kan vara i förändring vilket kan ge anledning att överväga alternativa lösningar för vårt försvar. Förstärks denna bild får detta hanteras i den avslutande delen av akademiens projekt Svensk säkerhet efter 2014.

När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så ska det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik har på ett genomgripande sätt förändrats under senare år. Från att landet tidigare var en bricka mellan två stormaktsblock där neutralitet och alliansfrihet var ledstjärnor har vi numera ett sönderfallet öststatsblock där vi som medlemmar i EU solidariskt vill skapa säkerhet tillsammans med andra länder. Denna utveckling har gjort att vi både ominriktat och kraftfullt minskat våra militära resurser samtidigt som försvarets uppgifter vidgats. Att denna förändring varit nödvändig talar såväl säkerhetspolitisk som militärteknisk utveckling för. Numera bygger vi inom ramen för FN och EU vår säkerhet på att tillsammans med andra verka för en fredlig utveckling av vår värld. Uttrycket för detta är bland annat, dels den solidaritetsklausul Lissabonfördraget innehåller, dels den ensidigt uttalade solidaritetsförklaring vår riksdag gjort.

De insatser vi gjort utomlands har fungerat väl. De har gett oss förmåga att operera tillsammans med andra länder och de har skapat en respekt och trovärdighet för vårt försvar som inte får underskattas. Insatsen i Afghanistan har visat på att vi har soldater och befäl som under svåra förhållanden väl kan utföra de uppgifter man ålagt dem. Den marina insatsen i Adenviken har visat att vi såväl kan leda som att fungera tillsammans med utländska stridskrafter i en sjöoperation. Insatsen i Libyen har konfirmerat att vi har ett fungerande stridsflyg som väl står sig i konkurrens med andra länder. Personellt och materiellt har alla stridskrafter i olika missioner visat på god kvalitet. För närvarande har vi en kvalitativt högt stående försvarsmakt med kompetent personal och bra materiel.

Trots denna positiva bild ska redan nu sägas att det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt för­säm­rat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsam­mans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Det senare en åtgärd som begränsas av vår syn på militära allianser.

Strukturellt är omfattningen av den nedrustning vi genomfört sedan kalla kriget ett av problemen. Den har medfört att vi idag inom alla stridskrafter har för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp. Det går att påvisa med enkla resonemang, utan att man för den skull behöver föra ett utvecklat hotbildsresonemang. Förenklat kan sägas att vår förmåga till nationellt försvar bygger på understöd från andra länder, ett understöd vi för närvarande varken planerar för, förbereder oss för eller har säkerställt genom fasta åtaganden.

Ser man på våra stridskrafter och hur de ska samordnas med utländska stridskrafter inom vårt land kan vi konstatera att vi har för få arméförband. De två brigadstridsgrupper vi disponerar kan, tillsammans med ett fåtaligt hemvärn, endast verka vid någon enstaka av de infallsportar som krävs för att kunna motta förband från stödjande länder. Antalet marina förband är också för få och kan endast möta en motståndare i enstaka riktning. Likaså är möjlig­heterna att skydda vår sjötrafik otillräcklig. Även antalet flygförband är för få för att möta ett angrepp och uthål­ligt kunna luftförsvara vårt land, framför allt om vi är i efterhand. Bristen på ett luftförsvars­luft­värn är uppenbar. De fåtaliga stridskrafter vi har idag kräver en framskjuten och flexibel logistik för att uthålligt kunna användas över hela Sverige och ute i världen, ett krav som för närvarande inte kan tillgodoses.

Markstridskrafterna har fortfarande 2014 ett flertal inte tillgodosedda materielbehov, t ex saknar manöverbataljonerna ett kvalificerat bataljonsartilleri liksom brosystem för att korsa diken och vattendrag. I slutet av nästa 20-årsperiod är markstridskrafterna i ett läge där flera tunga materielsystem behöver uppgraderas eller bytas ut. Det gäller stridsvagnar, stridsfordon, personaltransportfordon m fl system. Fram till idag har huvuddelen av förbanden inte övats på bataljons- och brigadnivå i tillräcklig grad. Undantag har varit de övningar som genomförts inom ramen för Nordic Battle Group, men de har endast berört en mindre del av insatsorganisationen. Situationen är att huvuddelen av soldater och förband numera enbart är övade i pluton/kompani.

För sjöstridskrafternas del är omsättning av ubåtar och korvetter tunga system som måste inplaneras och genomföras inom en snar framtid. Även ubåtsjaktför­mågan är ett problem, men om planerade resurser tillförs i form av helikoptrar och övningar genomförs i tillräcklig grad bör problemet kunna lösas. Avsaknad av luftvärns­robot­system på våra stridsfartyg minskar förmågan att skydda rörelser över havsytan. Brist på rörliga underhållsresurser i form av stödfartyg begränsar ett uthålligt utnyttjande av marina förband.

Luftstridskrafterna är i ett läge när JAS-systemet står inför en uppgradering eller ersättning. I detta har Försvarsmakten redan gjort sitt val när man angett att en ny version av JAS39 Gripen bör utvecklas och anskaffas under de närmaste 20 åren. Ett förslag som synes ha bred politisk acceptans. Förutom detta är luftförsvaret i behov av att omsätta luftvärnssystemet Hawk med ett nytt system med lång räckvidd, en åtgärd som f n inte är planerad. Flygstrids­kraf­terna lider också av för få basförband vilket är besvärande ur skyddssynpunkt och begränsar ett flexibelt utnyttjande av dem. Även uthålligheten och redundansen i stridsledningssystemet är begränsad.

För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet.

Logistiskt finns mycket att göra. Bra lösningar saknas för närvarande samtidigt som Försvarsmaktens logistik genomgår en omfattande omstrukturering, vars lösning man kan ifrågasätta. Fåtalighet och struk­tur på stridskrafterna gör att det behövs en framtung och framåtriktat logistik vilket inte finns idag. Den omstrukturering av logistiken som nu sker tycks inte handla om detta, utan endast om reducerade kostnader utan hänsyn till operativa krav, varför det kan dröja innan den operativa logistiken får den struktur och förmåga som krävs.

En förutsättning för att kunna genomföra operationer inom vårt land tillsammans med förband ur andra länder är att vi har en fungerande territoriell ledning. Ur den synvinkeln är det positivt att fyra regionala ledningar inrättas från 2013. I det korta perspektivet kommer av naturliga skäl deras förmåga vara begränsad. Mer oroande är att de inte ens på sikt synes vara avsedda för att samordna inhemska och utländska förband med civila resurser i ett krisläge. Som det verkar idag kommer de regionala ledningarna inte att få den uppgiften och dessutom verkar de bli alltför svagt bemannade för att hastigt stötta upp i en oväntad situation.

Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört. Trots en god rekrytering finns det dubier om systemet kan behålla sina utbildade soldater och sjömän tillräckligt länge, och därmed säkerställa fulltaliga förband med den personella kvalitet som är efterfrågad. För att dessa farhågor inte ska besannas krävs det att personalen fortsatt utrustas med ändamålsenlig materiel och att den kontinuerligt övas eller används i olika operationer. Likaså kan soldaternas ekonomiska villkor och/eller förmåner, t ex avseende boende, behöva förbättras i förhållande till idag. Går utvecklingen åt fel håll i dessa avseenden kan man förutse en organisation med besvärande vakanser och med för låg personell kvalitet. För att systemet i framtiden ska ge avsedd effekt krävs det tillskott i miljardstorlek. Till detta ska föras att det nya systemet också begränsar hur många förband vi kan organisera. Det bör därför utvecklas för att organisationen ska kunna anpassas och tillväxa i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge.

Som ovan redovisats står vi i en 20-årsperiod i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem. Förutom att det kom­mer att bli ekonomiskt betungande finns det en osäkerhet kring försvarsindustrin inom landet. Här står vi mellan å ena sidan att fullfölja idén om att handla materiel i öppen konkurrens – vilket vi måste om vi ska följa EU-direktiven – och å andra sidan att värna om teknologiskt kunnande och arbetstillfällen inom landet. Frågan är vilken riktning politiken, främst svensk Europapolitik, kommer att gå? Saudi­arabien­affären under 2012 är ett tydligt symtom på problemet där två regeringar i följd försöker stödja export för inhemsk försvarsindustri för att, som det verkar, inte behöva satsa utvecklingspengar från försvarsanslaget på industrin.

Strukturellt har vi fortfarande en grundorganisation som är byggd för det gamla värnpliktsförsvaret. Trots att Försvarsmakten i flera år sökt att rationalisera det hela har ingen större förändring skett. Av olika skäl har man inte velat lägga ner förband med hänsyn till de omfattande nerläggningar som gjorts mellan 1997 till 2005. Att det behövs en ny syn på var förband ska finnas, hur och var de ska utbildas och var personalen ska bo står helt klart i ett försvar som numera består av anställda soldater och sjömän. En effektivare och rationellare organisation måste sålunda gå att finna. Dilemmat är att förändringar på kort sikt är kostsamma medan besparingar uppstår först på längre sikt.

Att den ekonomi försvaret disponerar idag inte är tillräcklig för framtiden om intentionerna i Struktur 2014 ska fullföljas råder det inget tvivel om. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning. Att ta bort ytterligare operativa förmågor gör oss än mer beroende av andra nationer när och om vår försvarsmakt måste verka. En allmän ambitionsminskning leder obönhörligen till sämre utrustning samt mindre intensitet i övningar och insatser vilket i sin tur med säkerhet underminerar ett personalsystem byggt på frivilliga soldater och sjömän.

Om vi under det kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde vårt försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvars­system. Att ha en tilltro till att kunna göra militära insatser i en krigssituation i vårt närområde utan att utifrån en strategisk analys klarlagt vilka förmågor vi behöver, utan att säkerställa dem genom exempelvis en allians, utan att byggt upp ett övningsmönster och logistik för detta, utan en utvecklad regional ledning är några faktorer som visar på en bristande logik.

Utifrån redovisat läge har vi fokuserat på några områden kring vilka det finns anledning att föra ett fördjupat resonemang i syfte att belysa alternativa tillvägagångssätt för att lösa de problem som finns i Struktur 2014. De är:

  1. Avvägningen mellan olika stridskrafter (verksamheterna).
  2. Personalförsörjningen.
  3. Investeringsnivån avseende krigsmateriel.
  4. Den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel.
  5. Alliansfrågan.
  6. Den politiska processen.

En springande punkt är naturligtvis avvägningen mellan stridskrafterna som bottnar i försvarsanslagets storlek. I detta läge har vi valt att inte göra några prioriteringar eller försök till avvägningar för att lösa en sådan situation, utan nöjt oss med några alternativa utvecklingar.

Anledningarna är flera. Den främsta är att det krävs en ordentlig strategisk analys som måste ha sin utgångspunkt i ett antal delutredningar som kommer att ta sin tid. Bland annat måste Försvarsmakten ges tid för nämnda analys, där olika operativa idéer prövas mot de säkerhetspolitiska målen. Resultatet kan därvid bli en helt annan avvägning mellan stridskrafter än den vi har idag. En annan anledning är att vi som akademi varken har eller kan ha den kunskap som krävs för att gör en ekonomiskt avvägd plan. Principiellt ska vi ha en uppfattning, men den får anstå tills underlag från övriga delprojekt i akademiens projekt Svensk säkerhet efter 2014 kunnat vägas in.

Ett annat problemområde som är av betydelse är det nya personalförsörjnings­systemet med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Att återgå till någon form av värnplikt finns det ingen anledning till. Systemet är precis infört, det verkar ännu inte fullt ut i avsaknad av lagstöd, några tillräckligt omfattande erfarenheter i övrigt av systemet finns heller inte.

Till detta kommer att det är en mycket liten försvarsmakt som ska personalförsörjas vilket kräver få värnpliktiga med allt vad det medför.

Problemet är i stället relaterat till ekonomin. Det måste därför påtalas att systemets tillförlitlighet förutsätter att ett antal åtgärder görs för att upprätthålla en god rekrytering och för att behålla dem som rekryterats under minst den tid som planläggningen utgår från. I korthet kan sägas att det krävs mer ekonomiska resurser för löner och övriga avtalsenliga förmåner som övriga anställda redan har, för ändamålsenlig materiel som i ett internationellt sammanhang inger trovärdighet samt för övning och användning av förband. När bör det föreligga en utvärdering av dagens personalförsörjningssystem? Fram mot 2018 kan det finnas tillräckligt med underlag när man har sett hur trogna soldaterna är sin arbetsgivare. Skulle det då visa sig att systemet inte fyller måttet bör det finnas en option att aktivera ett nytt system. Även om det idag inte finns anledning att byta kurs i personalförsörjningen finns det ändå anledning att överväga alternativa system. Dels för att man i tid ska kunna hantera allvarliga problem med nuvarande system, dels kunna utöka insats­organi­sationen i ett kortsiktigt perspektiv men även för att kunna tillväxa i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det vill säga: fullfölj nuvarande system med kraft men gör samtidigt en analys av hur personalförsörjningssystemet kan utvecklas.

Investeringarna i ny krigsmateriel är naturligtvis centralt i nuvarande läge. Att fortsätta med 2012 års investeringsnivå på cirka nio miljarder kronor om året, samtidigt som en uppgradering av JAS39 Gripen ska ske och det finns behov av att omsätta flera andra tunga system, är utan överdrift ohållbart. När det gäller JAS ska sägas att operativt är en uppgradering både önskvärd och motiverad, om dagens förmågor i luftförsvaret ska behållas och hålla jämna steg med omvärlden. Om man ska ha ett nytt bemannat stridsflygplan är det lika motiverat att välja en JAS39 E/F-version. Att välja ett utländskt alternativ torde vara både dyrare och operativt sämre.

Frågan är då hur detta ska finansieras för att inte stoppa övrig utveckling inom Försvarsmakten. Ett sätt kan vara att välja en annan försvarsprincip och begränsa antalet flygplan i förhållande till de 60-80 flygplan som Försvarsmakten har angett. Ett annat är att finna nya finansieringsmetoder. Det är inte helt fel att påstå att det politiska intresset har mer än militära behov för ögonen. Arbetstillfällen och tillgång till högteknologisk kompetens inom landet kan heller inte uteslutas som skäl. Att utveckling och tillverkning av försvarsmateriel får spinoffeffekter för annan utveckling inom vårt samhälle finns det mycket som tyder på. Om tvivel finns på detta bör frågan enligt vår mening utredas. Bekräftas vårt antagande i sådan utredning bör man överväga att särfinansiera tunga försvarsmaterielprojekt genom särskilda anslag.

Det fjärde området – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel – är ett område där det knappast ges några alternativ. Antingen har man en priskompensationsmekanism för den försvarsspecifika materielens faktiska utveckling eller så har man det inte. Nivån på priskompensationen kan visserligen diskuteras för det fall mekanismen återigen införs som grund för den ekonomiska planeringen, men den torde behöva vara cirka 3-4 % utöver normal prisutveckling (KPI). Att behovet finns visas om inte av annat av att vi tidigare haft en sådan mekanism, nämligen 1958–1968 och 1992–1997. Det var ingen slump att mekanismen på goda ekonomiska grunder infördes, men heller ingen slump att den på politiska grunder avskaffades. Nu är vi trots allt i ett läge när priskompensation för försvarsmateriel på något sätt åter bör införas. Alternativet är tydligt, om inget görs och denna fråga inte hanteras kommer vårt försvar på sikt att successivt materiellt utarmas.

När man överväger om försvarets ekonomi ska förstärkas, alternativt om vi ska avstå från någon operativ förmåga och väga om vårt försvar, går det inte att undvika frågan om en militär allians. För närvarande hämmas en bra analys om operativa förmågor i vårt land av det politiska motstånd som finns mot ett Natomedlemskap. Detta motstånd kan i korthet beskrivas enligt följande. Uttryck som att vår militära alliansfrihet har tjänat oss väl eller att det svenska folket inte kan acceptera ett med­lem­skap i Nato eller att det måste finnas en bred politisk uppslutning för att vi ska kunna överhuvudtaget analysera frågan åker ofta runt i debatten likt getingar i en burk med lock på. Vad står dessa argument för? Sakligt kan konstateras att Nato idag inte är det Nato som bildades för drygt 60 år sedan. Det är den enda säkerhetsorganisation som finns att tillgå för att leda militära insatser runt om i världen för att förhindra/avstyra/dämpa kriser. Det finns heller inget tvång för enskilda stater inom Nato att delta om nationella intressen måste sättas i första rummet. Exempelvis medverkade Tyskland inte i Irakkriget och Libyeninsatsen.

Ställer man frågan på vilket sätt det tjänat oss väl genom att stå utanför militära allianser finns det inget svar, om man bortser från andra världskriget som avslutades för 67 år sedan. Det enda vi vet är att vi stått utanför viktiga beslutsprocesser när vi ändå medverkat under Nato-flagg och att vi i våra försvarsavvägningar inte kunnat luta oss mot att allierade skulle kunna stå för operativa förmågor som vi i annat fall kunnat avsäga oss ifrån. När det sedan gäller retoriken om folklig förankring och bred politisk uppslutning är det bara att konstatera att frågan tycks vara svår för våra politiker. Sätter de sig in i frågan och inhämtar kunskap om vad vårt försvar förmår och behöver bör de kunna informera det svenska folket och påverka dem i positiv riktning i alliansfrågan. Vilket är det minsta man borde kunna begära, inte bara av en försvarspolitiker, utan även av politiker i allmänhet eftersom det här i grunden är en existentiell fråga.

Förutom att en allians kan dela på operativa förmågor ska inte underskattas dess betydelse av att man på hemmaplan kan göra operativa förberedelser. I en allians kan en krigsplanläggning få en helt ny dimension, multinationella övningar kan på ett helt nytt sätt genomföras inom landet, infrastruktur och samverkan med civila samhället kan också utvecklas.

Vid flera tillfällen har frågan rests om ett nordiskt försvarssamarbete, en nordisk försvarsallians, skulle vara en sätt att fördela bördan av olika operativa förmågor. Denna fråga har hittills fallit på att våra nordiska grannar anser Nato vara den enda säkerhetsgaranten för deras trygghet. Det som hittills inte prövats är ett svenskt med­lem­skap i Nato, vilket definitivt skulle underlätta ett nordiskt samarbete inom det operativa området. Går vi med följer sannolikt också Finland med. En allians torde också vara ett säkrare kort än en ensidigt proklamerad solidaritetsförklaring. I det senare fallet kan det vara enklare för en frände att prioritera sin egen säkerhet om det skulle krävas. Slutsatsen för vår del är tydlig, nu är det dags för våra politiker att seriöst pröva alliansfrågan.

Slutligen anser vi att det är dags att förändra den politiska processen som lett fram till försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009. Tid måste skapas för att genomföra de utredningar vi föreslagit angående militära allianser och svensk försvarsindustri. Samtidigt måste också försvaret ges möjlighet att analysera och beräkna olika strukturer utifrån en övergripande strategisk analys. Vidare måste det ges tid för politisk diskussion och förankring hos svenska folket. Tidigare form av försvarsberedningar bör därför lämnas. En ny metod bör användas. En modell skulle kunna vara de parlamentariska kommittéer vi tidigare hade, där myndigheter och organisationer ges tid för genomarbetade utredningar.

Det här blir en utdragen process. Den kommer att omfatta hela samhällsförsvaret och överbrygga 2014 som av de flesta anses vara nästa hållpunkt för försvarsbeslut. Varför inte välja en tidpunkt när erfarenheter av det nya personalförsörjningssystemet kan dras. Detta innebär att vissa beslut måste tas innan dess för att man inte ska få stopp på all utveckling. Vi har pekat på att personalförsörj­nings­systemet och förbandsutbildningen sannolikt måste förstärkas. Samtidigt måste ekonomi skapas för viktiga materielsystem i närtid. Följden av detta torde vara att försvarets budget åtminstone under en övergångsperiod kan behöva förstärkas. Hur mycket är avhängigt vilka rationaliseringar som går att finna i dagens organisation.
Parallellt med hela utredningsarbetet får vi än en gång inte missa att förankra ett framtida beslut utgående från vad beskriven modell för beredning kan komma fram till. En strategi för kommunikation med det svenska folket är nödvändig och den ska utföras av våra folkvalda för att få det genomslag en existentiell fråga är berättigad.

Försvaret, polisen och rättsväsendet utgör statens kärnuppgifter. De är bärare av samhällets våldsmonopol. De är fundamenten i nattväktarstaten. Uppgifterna är i grunden enkla och självklara. Håll yttre fiender till samhället utelåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället. Svårare än så är det inte.

När ett av dessa tre ben i samhällsbygget sviktar riskerar hela byggnaden att raseras. Dessa fundamenta måste alltid stå i förgrunden innan statens och medborgarnas övriga, många gånger ytterst diversifierade krav konfronteras med stridande politiska viljor för att tillgodose dessa. Då är det bra att ha en inre kompass, en checklista. Har vi tillgodosett statens kärnverksamhet? Kan vi med gott samvete besluta denna statsbudget?

Kommentering är avstängd / ej aktuell.