Behovet av krisövat ledarskapKungl Krigsvetenskapsakademiens symposium "Vem leder totalförsvaret och hur?" den 25 oktober 2001. Referat av redaktör Olof Santesson Svåra kriser måste kunna bemästras. Medvetenheten om tänkbara faror för vårt eget land skärptes efter terrordåden i New York och Washington och den följande mjältbrandspsykosen. Ett annorlunda skede har inletts. Det illustrerades den 25 oktober 2001 drastiskt av ett brevlarm i folkstyrets hjärta - riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm - strax innan Kungl Krigsvetenskapsakademien där i kung Carl Gustafs närvaro skulle avhålla sitt höstsymposium. Polis, räddningsfordon och avspärrningar var det första som mötte deltagarna. Men programmet kunde genomföras med tio minuters försening, det blev trots allt bara en akademisk kvart. Har vi verkligen ett förberett regeringskansli och en krisorganisation värd namnet så länge de inte övas? Den frågan blev något av den röda tråden vid det välbesökta symposiet (180 anmälda, varav mindre än 10 ledamöter och tjänstemän från riksdagen) i gamla andrakammarsalen med inlägg av en rad av Akademiens ledamöter. Kravet på rejäl samträning av dem som ska leda nationen genom allvarliga prövningar gick igenom i praktiskt taget alla anföranden. Lagar och förordningar behöver uppenbart ses över, och mycket måste göras om slagordet om en "ny helhetssyn" på rikets totalförsvar ska fyllas med konkret innehåll. Efteråt kunde åhörarna vid symposiet bära med sig minnet av flera talares förhoppningar på ett permanent krishanteringsorgan inne i regeringskansliet. Det var nu, efter den 11 september, som det funnes en chans att få gensvar för något organisatoriskt nytt inom svensk krishantering, kunde man förstå. Med sitt tema - "Vem leder totalförsvaret och hur?" - gav sig Akademien således in på den politiska scenen. Alla ledamöter är inte vana vid rollen som lobbyister, i detta fall för ett starkare krisledarskap. Hur Sverige ska styras under svåra och tillspetsade förhållanden är onekligen en fråga om high politics. Så var det också en moderat politiker, Henrik Landerholm, även han närvarande vid symposiet, som för två år sedan [i sitt inträdesanförande] gav impulsen till en debatt om riksledningens relationer till Försvarsmakten, det mest utpräglade av krigsorgan. Landerholms tankar om ledningen av försvaret som ett konstitutionellt särfall fångades snart upp av förre styresmannen Peter Nordbeck, som sedan dess varit den drivande kraften bakom symposiet. Nordbeck har hävdat att en accelererande utveckling mot en alltmer självständig försvarsmakt måste brytas, därför att framtidens - nutidens - konflikter kräver ett nära samarbete mellan yrkesfolk och politiker också kring militära frågor. Frågeställningen skulle på ett plan kunna illustreras med vad riksdagens revisorer nyligen skrev om att styrningen av försvaret inte fungerar. "För statsmakterna har det blivit svårt att urskilja och mäta vad Försvarsmakten respektive stödmyndigheter bidrar med och kan ställas till ansvar för." [Styrningen av försvarets materielförsörjning, förslag till riksdagen av Riksdagens revisorer, 2001/02:RR7, Stockholm 2001, s 14.] Utifrån en annan aspekt hävdar professor Bengt Sundelius att Sverige, som eftersträvar gemensam civil och militär krishanteringskompetens i Europa, här hemma har åstadkommit lite för att skapa sådan nationell kapacitet: "Regeringen tycks fortfarande sitta fast i en problembild, ett regelverk, ett övningsmönster och resursprioriteringar från det kalla krigets dagar". [Sundelius, Bengt: "Samhällsförsvar behövs mot terrorister", DN Debatt, Dagens Nyheter, 2001-07-20.] En diskussion om svenskt ledarskap i allvarliga krissituationer måste utgå från vår speciella ordning med små policyskapande departement och starka myndigheter, något som i övrigt endast Finland med sina rötter i svensk tradition tillämpar. Liksom andra statschefer i kvarlevande kungadömen har Sveriges monark berövats sin urgamla roll som landets högste befälhavare. I dag utmärks det svenska systemet av att en militär såsom överbefälhavare ensam företräder hela myndigheten Försvarsmakten. Han har getts en säreget stark roll som inget annat land har en motsvarighet till. I praktiskt taget alla republiker har däremot statsöverhuvudet faktiskt på denna punkt hållit fast vid den gamla kungarollen. Presidenten är befälhavare för krigsmakten, även om han eller hon aldrig har gjort någon som helst militärtjänst. Statssamfundets kris hösten 2001 har efter den första chocken framför allt väckt allvarliga bekymmer för hur en politisk lösning i Afghanistan ska åstadkommas och vilken roll FN ska kunna spela. I och med krigsförklaringen från George W Bush mot terrorn och dess understödjare kan det ändå vara intressant att se på det amerikanska systemet för krisledning. De väpnade insatserna leddes från första stund av Central Command i Tampa, Florida. Kommandolinjen går från presidenten via försvarsministern direkt till denna stab. [Chefen för Central Command, general Tommy Franks, stod från första stridsdygnet två gånger dagligen i kontakt med sin förman, försvarsminister Donald Rumsfeld. Denne har vid sin sida haft general Richard Myers, ordföranden för det förenade stabsutskottet (Joint-Chiefs of Staff), som rådgivare. Valet av exempelvis bombmål gjordes således av Franks stab. Enligt en tidningsuppgift (The International Herald Tribune 2001-10-25) hade det i slutet av oktober endast en gång hänt att försvarsministern sagt nej till ett rekommenderat bombmål. Inför den amerikanska allmänheten och omvärlden är det Rumsfeld med biträde av Myers som har stått för information om stridsinsatserna, alternativt den biträdande operationsledaren i Pentagon.] Här är det således ingalunda frågan om några kollektiva regeringsbeslut, utifrån vilka en chef för försvarsmakten har att leda de nationella försvarsstyrkorna. Med ett liknande arrangemang hos oss skulle Björn von Sydow ha gett verkställighetsorder till chefen för OPIL, den operativa insatsledningen. På Akademiens symposium var det ingen som direkt förespråkade att den nuvarande ÖB-funktionen görs om till en rådgivarinstans i Försvarsdepartementet, en tanke som annars kunde tyckas ligga i förlängningen av Landerholms funderingar. Utgångspunkten var, mer handgripligt, texter sådana som den senaste försvarspropositionen samt rapporter från Sårbarhets- och säkerhetsutredningen samt Försvarsberedningen. De frågor som här aktualiseras har givetvis fått ökad aktualitet efter händelserna den 11 september. Det framgick inte minst när statsminister Göran Persson under hösten [i riksdagens partiledardebatt den 17 oktober 2001] förklarade att vi "måste vända på alla stenar och på nytt genomlysa samhällets beredskap", vilket i första hand innebar tillsättningen av en särskild utredningsman.7 Höstsymposiet inleddes med ett block kring debattens viktiga utgångspunkter. Förste talare var Stefan Engdahl, som till att börja med slog fast att de nya hoten och riskerna inte lika lätt som förr låter sig delas in i militära eller civila hot. Han påminde också om att det inte är möjligt att entydigt kategorisera en terrorattack som krig. Många fall kommer även framgent att hamna inom polisens ansvarsområde. Vad det gäller NBC-hoten [NBC = nuclear, biological and chemical] ställer massiva och/eller överraskande insatser med biologiska eller kemiska ämnen stora krav på samordning av de civila ledningssystemen - men också samordning med de militära ledningssystemen om vi ska hinna reagera och agera i tid. Försvarsmakten är på väg att bygga upp ett nätverksförsvar enligt principerna i Network Centric Warfare. Det dröjer innan detta är fullt utvecklat och utbyggt, men "vi har tid på oss", enligt Engdahl. Den nya ledningsorganisationen med den operativa insatsledningen OPIL och fyra militärdistrikt är, knappast oväntat, inte prövad. Planen är att det ska ske 2004. Samverkan med övriga delar av totalförsvaret får klaras av utan de avskaffade civilbefälhavarna. Bortsett från Gotland förväntas därmed varje militärdistriktstab samverka med ett stort antal länsstyrelser, medan militärdistriktsgrupperna har att göra med ett stort antal kommunledningar. Trots den nya fjärde militära huvuduppgiften - "stöd åt samhället" - begränsas utnyttjandet av Försvarsmakten särskilt i fråga om insatser som tangerar polisens ansvarsområde. Engdahl ansåg det vara av stor vikt att vi inte bygger in större begränsningar än nödvändigt. Som ett positivt exempel nämnde han projektet GOTSAM, där alla totalförsvarsmyndigheternas ledningsfunktioner på Gotland samgrupperas i en gemensam ledningscentral. Som näste talare redovisade Bo Richard Lundgren bristerna enligt Åke Pettersson i nuvarande system för krisledning i samhället. Han uppehöll sig också vid tre enligt utredningen vägledande principer för hur en verksamhet i detta sammanhang bör vara organiserad:
Den sistnämnda - som för åhörarna kunde påminna om EU:s uppreklamerade subsidiaritet - försvåras av att medier oftast vill få fram uttalanden från den högsta nationella nivån. Åke Pettersson har som sin mest kontroversiella punkt föreslagit att ett krishanteringsorgan inrättas under regeringen. En ny planeringsmyndighet ska bland annat fungera som kansli åt detta organ då det särskilda kriskansliet inte är organiserat. Försvarsberedningen har ställt sig bakom det mesta men inte tagit ställning till förslaget om ett nationellt krishanteringsorgan. Lundgren ironiserade över en "vägrarfront" av fem myndigheter som kritiserat de petterssonska förslagen. Han ansåg att den sannolikt hade bidragit till att regeringen försiktigt nöjt sig med den nya planeringsmyndigheten, som den 1 juli 2002 ska ersätta Överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB. Lundgren såg många hinder i vägen för en angelägen förnyelseprocess. Han nämnde sådant som bristande politisk förmåga att rå på administrativa strukturer, byråkratisk ovilja, statsbudgetens indelning i utgiftsområden som hinder för annan balans mellan civila och militära behov, regeringskansliets organisation där varje departement slår vakt om egna utgiftsområden och beviljade anslag, liksom sektorsmyndigheter som inte vill se behovet av samordning ens i allvarliga krissituationer. Han trodde dock att terrordåden i USA möjligen har skapat ett politiskt tryck som kan påskynda totalförsvarets förnyelse och öka den svenska förmågan att möta allvarliga hot och kriser även i fred. Tredje talaren, Stefan Ryding-Berg, redovisade hur statliga myndigheter under regeringen styrs och hur de normalt samverkar med stöd av verksförordningen. Försvarsmakten får utföra transporter och andra arbeten och tjänster, om det främjar staten eller ett allmänt samhällsintresse eller kan inordnas som ett led i utbildningen. Skarp JO-kritik mot hur militär personal och materiel har använts i polisens verksamhet har emellertid föranlett ändringar i medverkandeförordningen, och en särskild utredare har tillsatts. Talaren såg som något centralt att myndigheter samutnyttjar befintliga resurser. De behöver övas mer. För allvarliga händelser måste regelverket reformeras så att möjligheterna till samverkan också utökas. Lämplig och utbildad personal borde kunna avlasta polisen när det gäller vissa bevakningsuppgifter eller trafikdirigering. Om detta måste stiftas lag. Utifrån händelserna i USA konstaterade Ryding-Berg att det saknas ett visst utrymme för regeringen för att besluta att Försvarsmakten ska kunna användas för extraordinära uppgifter. Som exempel angav han ingripande mot terrorister i "väldefinierade situationer". Politikerna borde diskutera och döma av hur värnpliktiga ska kunna användas. Annars finns osäkerheten kvar när nästa osannolika händelse inträffar. Konstitutionell nödrätt fann denne chefsjurist däremot principiellt mycket tveksamt. Om Network Centric Warfare orienterade Claes Sundin. Han kallade det en delvis prövad, inte helt färdig teori; ett till delar nytt, mer flexibelt och mer dynamiskt sätt att hantera kriser och utöva krigskonst. "Kommunikation på Internet transporterar numer mycket vett", som han uttryckte saken fritt efter Falstaff, fakir. Nyckelordet för en ny nationell säkerhetspolitisk doktrin är tillsammans. Maskor i nätet sammanbinder för tillfället lämpliga underrättelsekällor, databaser, beslutsfattare och verkansdelar. Teorin medger stor organisationsfrihet och viss självorganisation, med uppdragstaktik och initiativrika chefer. Centralt skapas övergripande strategisk styrning, samordning, kraftsamling och understöd. Lokalt gäller reaktionssnabbhet och tempo, flexibilitet, innovation och samarbete på fältet. Hierarkierna blir plattare och ansvaret tydligare, var Sundins besked. Efter denna uppmjukning följde block 2 om "Hur insatser bör samordnas". Det inleddes med två scenarier. I Tor Larssons tappning råder några månader fram i tiden ett oroligt tillstånd i Centralasien, som får Vitryssland att erbjuda Ryssland trupphjälp. Explosioner drabbar Moskva, S:t Petersburg och Minsk. Flyktingströmmar uppstår, 5 000 människor söker asyl i Sverige. I samband med ett mjältbrandslarm ska svensk polis genomföra en husrannsakan i en liten fabrik i Mellansverige. Denna visar sig vara försåtminerad och exploderar. Spåren efter ägarna leder till Riga. Där begär man svensk hjälp med undersökning av ännu en mystisk fabrik, USA erbjuder sig att också medverka. Etniska oroligheter får samtidigt den lettiska regeringen att befara en rysk intervention. Sverige skickar en observatörsgrupp, som nästa dag informerar regeringen om att specialförband (troligen ryska) har sprängt fabriken i luften. De amerikanska experterna som ska samarbeta med den svenska undersökningsgruppen anländer till Arlanda. Några minuter senare gör ett ankommande flygplan en oväntad gir, kraschar in i terminal 5 och exploderar. I det andra alternativet utgick Manuel W Wik från att det finns en rörelse i Sverige redo att ta till våld och terroraktioner. Regeringen är värd för en internationell toppkonferens. Av säkerhetsskäl tvingas man flytta den till en nedlagd flygflottilj. Poliser som bevakar området insjuknar. Matförgiftning? En militär beredskapsstyrka beordras stödja polisen. Men en nation förklarar sig redo att flyga in egna säkerhetsstyrkor för att skydda sina delegater. Rykten om biologiska eller kemiska angrepp florerar. Telefonlinjerna till flottiljen dör. Datamanipulation? Förbindelserna upphör mellan regeringens krishanteringsorgan, polisledningen och statsministern som deltar i konferensen. På TV får krishanteringsorganet se hur utländska transportflygplan landar på flottiljen. Svensk polis, svensk militär och utländsk militär blandas på konferensområdet. En ledningskris uppstår. Någon har också genom sabotage fått elsystemet att braka ihop. Strömmen upphör, ljuset slocknar, och det kommer inget dricksvatten. Samhället lamslås, allt faller som dominobrickor. Kan det gå så här illa? Frågan blev aningen hängande i luften. Tanken att efterföljande inlägg skulle ta sin avstamp i något av de två scenarierna eller båda fullföljdes aldrig efter den sedvanliga kaffepausen, denna gång utan kaffe (brevlarmet igen!). I två utredningar har Dick Börjesson behandlat frågan om hur samhället ska bli bättre på att hantera extraordinära situationer.9 Nu anknöt han till sina tidigare resonemang vid Akademiens seminarium på Stockholm slott vid millennieskiftet och under Akademiens höstsymposium i oktober 2000. Han sade sig vara besviken över att regeringen inte heller i sin senaste försvarsproposition hade tagit ställning till hur det framtida ledningssystemet konkret ska vara utformat. Samtidigt kände han sig uppmuntrad över att regeringen har utlovat en ny proposition under våren 2002 liksom över statsministerns besked om ytterligare utredningar. "Påtalade brister i ledningssystemet har tydligen också skapat frågetecken och farhågor på högsta politiska nivå och en vilja att åtgärda dem." Talaren efterlyste ett regelverk för extraordinära situationer på skalan mellan befintligt regelverk för räddnings- och polisinsatser i fred respektive för när regeringen har anbefallt skärpt eller högsta beredskap på grund av krigsfara eller krig. En ny beredskapsgrad borde skapas med benämningen ökad insatsberedskap. Regeringen vill visserligen låta överbefälhavaren - i fortsättningen benämnd Chef för Försvarsmakten - vid behov sammankalla myndigheter med flera med viktiga uppgifter i samhällsberedskapen. Detta forum får dock enligt Börjesson en nedtonad roll jämfört med den tidigare chefsnämnden som var utsedd av regeringen och försedd med en särskild regeringsinstruktion. Den svenska modellen med ett litet regeringskansli och självständiga myndigheter anses uppenbarligen överlägsen många andra länders modell med försvarsledningen och ministeriet i hög grad integrerade, konstaterade han syrligt. I akuta ledningssituationer ska regeringskansliet kunna låna in militära och civila experter, men vi får enligt talaren ingen organisation med omedelbart tillgänglig förmåga till ledning av insatser i extraordinära situationer. I en ny grundstruktur borde exempelvis, enligt den tidigare refererade närhetsprincipen, ledningsorgan kunna påbörja ledning utan att avvakta särskilda verkställighetsbeslut på högre ledningsnivåer. Regeringen uppdrar i detta system åt särskilt utsedda centrala myndigheter att samordna förberedelser mellan olika expertmyndigheter. Nuvarande organisation för verksamhetsledning inom militärt försvar borde delas upp i logiskt sammanhängande och klart avgränsade ansvarsområden. För att ge regering och riksdag ökad grad av insyn liksom möjlighet att styra och utkräva ansvar rekommenderade Börjesson ett modernt försvarsgrenssystem(!). En av regeringen utövad nationell insatsledning fordrar en översyn av försvarsmaktschefens och den civila planeringsmyndighetens roller. Han menade att mycket talar för att den centrala samordningen knyts till en gemensam krisstabsfunktion med uppdrag att betjäna högsta och centrala ledningen. Begreppet totalförsvar har av Försvarsberedningen inte ansetts tillämpligt när det gäller samhällets beredskap mot andra hot än krig, erinrade nästa talare, Marie Hafström, om. Under symposiet var hon den som principiellt mest betonade att den efterlysta samordningen bör utgå från det civila perspektivet - normaltillståndet är ju fred. Hon avvisade uppfattningen att militära resurser i första hand ska användas i fred och täcka eventuella brister i samhället i övrigt. Stöd till andra myndigheter ska vara möjligt först när deras egna resurser inte räcker till eller saknas. Ledning inom det civila försvaret innebär samordning och samverkan mellan självständiga myndigheter. Det är inte så dåligt ställt med samverkan som det har sagts, slog hon fast. Samverkansmönstret i fred säkerställer också en god krishanteringsförmåga i fred och utefter hela hotskalan. I en avrundande kommentar beklagade Bengt Gustafsson att man i det nya omställningsarbetet har rivit ner "allt som hade kunskaper, erfarenheter och arbetskapacitet att ta hand om det vi kallade territoriell verksamhet". På motsvarande sätt var han kritisk mot att byta ut ÖCB mot den nya planeringsmyndigheten. Politikens grepp över totalförsvaret behöver stärkas, ansåg talaren. Men han var klart negativ till att på något sätt inordna ÖB i Försvarsdepartementet. Det vore fel om denne skulle "sitta i knäet på regeringen". Debatten om "hotet" fann han något förvirrande. Och när det gäller pågående väpnade konflikter, vilka av dem handlar inte om kontroll av territorium? För övrigt har det alltid funnits gråzoner mellan krig och fred. Efter detta inledde Gustafsson dagens tredje block, "Hur bör försvarsbeslut fattas?", med att bemöta kritiker som anser att en strategisk och operativ grundsyn har saknats. Det är en myt, sade han och åberopade sina egna erfarenheter sedan 1960-talet. Den väpnade striden är Försvarsmaktens huvudkompetens, inskärpte han vidare. Med den förmågan kan man lösa andra uppgifter. Försvaret har också anpassat sig väl efter utvecklingen, ansåg han. Men organisationen måste få sätta sig. Enstaka demonstratorer kan nog användas för att ta fram stridsteknik och utbildningsmetoder. Dock: när det gäller att infoga ett nytt system i kompetensorganisationen kommer man att lära sig att en viss serieproduktion krävs. Ifråga om den ansträngda ekonomin är det ju i själva verket Finans- och Försvarsdepartementen som till huvuddelen är ansvariga för de "svarta hålen", sade Gustafsson. Hans slutbudskap var att det även i framtiden är effektivt med en långsiktig politisk inriktning av försvarets utveckling. "Den flexibilitet som också krävs kan mötas med tillräckliga ekonomiska reserver." Som näste talare konstaterade Henrik Landerholm att vi har störst erfarenhet av hur försvarsbeslut inte bör fattas. I hans vemodiga uppräkning fick endast 1958 och 1992 års beslut godkänt. I stort sett blev annars ingenting som det var tänkt. Särskilt grundorganisationsharvandet tar tid och kraft från det väsentligaste i försvarspolitiken. Normalt borde myndigheten själv ta huvudansvaret för fredstida förläggning och produktionsutlägg. Å andra sidan är den professionella myndighetsbedömningen, i krigsorganisatoriska termer, en framkompromissad halvmesyr. "Spårbarhet låter vackert, men kan vara förledande." Beslutsprocessen bör förändras, ansåg Landerholm. Han ville särskilja den långsiktiga planeringen - såväl på 10-15 års sikt som för en tre- eller kanske fyraårsperiod - från den årliga budgeteringen. Denna borde helt fokuseras på vad som ska genomföras under kommande år. "Verksamhetsbeslut och anslagsbeslut måste ensas och taktas." Därmed var talarordningen avverkad. I ett förberett inlägg instämde Försvarsberedningens ordförande, Håkan Juholt, i mycket av vad Landerholm hade sagt. Även i framtiden får vi minoritetsregeringar, och försvarsbeslut måste beredas mellan partierna. Kompetensen i regeringskansliet måste stärkas. Annars blir det omöjligt för Försvarsdepartementet att hantera frågor om resursfördelning och spårbarhet. Talaren konstaterade att det moderna samhällets sårbarhet är vår främsta utmaning. Han påpekade att en attack liknande den USA utsatts för enligt vår lagstiftning inte räknas som "väpnat angrepp", inte ens om kärnladdningar hade förekommit. Ett annat lands informationsoperationer vore däremot ett väpnat angrepp. Men det är orimligt att angriparens identitet ska avgöra skyddsåtgärder. Fred, kris och krig kan inte som förr ses som åtskilda tillstånd, löd budskapet. Som något nedslående påpekade Juholt att flera myndigheter och departement hade motsatt sig det tidigare nämnda GOTSAM. Han avslutade med att poängtera värdet av övningar i förväg och förberedda former i krishantering. I en likaledes förberedd kommentar ville Gunnar Nordbeck skrota begreppet totalförsvar, men han visade också skepsis inför ett nytt krishanteringsorgan. Hela skalan av scenarier kräver olika kompetenser, och det vore direkt fel med ett permanent tjänstemannaorgan. Det var dags för den avslutande debatten. Som så ofta var förberedelserna och talarnas inlägg till den grad ambitiösa att tiden här blev alltför knapp. Jan Mörtberg fick i alla fall sagt att regeringskansliet var för mycket i händerna på Totalförsvarsmakten när det gäller beslutsunderlaget. Man borde återerövra utredningsväsendet med bidrag från Försvarshögskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut. Magnus Hedlund ansåg att vi inte hade tagit ett strategiskt steg fullt ut. Han ville vända på andras resonemang och se krishantering som en spin off-effekt av vårt internationella engagemang. Det var enda gången under dagen som frågan om en samlad krisledning aktualiserades utifrån Sveriges utlandsåtaganden och fredsoperationer. Från tidigare tillfällen kan noteras att det var just här som statsministern själv tycktes ha haft något nytt i tankarna när han karaktäriserade vår militära organisation som "ett mer aktivt försvar". [Tal vid Folk och Försvars och Utrikespolitiska Institutets seminarium "Sveriges framtida säkerhetspolitik. De internationella uppgifterna", Folkets hus i Stockholm den 10 mars 1999.] Nästa inlägg kom från Carl-Olof Ternryd, som i sin kommentar sade sig ogilla ordet samordning. "När man inte kan ta till något annat går det åtminstone att samordna." Likt flera av talarna betonade han betydelse av övning. Gustaf Welin tyckte att vi alltför ofta bara har en tanke i huvudet. Just nu är det terrorn. Men det fundamentala förblir att kunna försvara fäderneslandet. I dagens sista replik återknöt Claës Skoglund till försvarsbesluten. Vi borde vara ärliga: "Att hela landet kan försvaras oberoende av resurser - det är rena skojet." Styresmannen Jörn Beckmann tackade därefter Peter Nordbeck för förberedelsearbetet och avslutade 2001 års höstsymposium med förhoppningen att mötet hade gett "food for thought" - något för oss alla att tänka och tugga på. |