Inträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien avd I den 5 december 2000 av generalmajor Björn Hedskog
Krigskonsten eller sättet att använda militära medel för att uppnå de politiska målen har genom historien utvecklats i stort sett linjärt utom vid stora samhällsomvandlingar och tekniska genombrott. Vid dessa tillfällen har utvecklingen skett språngartat och resultatet omsatt i militära operationer har som regel blivit dramatiskt. Exempel på detta är Napoleons massarméer och det tyska blixtkrigskonceptet.
Den pågående snabba utvecklingen inom sensor- och informationsteknologiområdena samt av precisionsstyrda vapen påstås i debatten innebära motsvarande dramatiska innebörd som dessa exempel. Revolution in Military Affairs (RMA) är den amerikanska benämningen för denna snabba utveckling. Studier avseende teknisk tillämpning m m har importerats från USA in i den svenska perspektivstudieverksamheten och utgör ett av de tongivande ingångsvärdena för pågående omstrukturering utom i ett viktigt avseende. Operativa överväganden och taktiska resonemang har inte utgjort underlag till omstruktureringens inriktning i någon avgörande omfattning. Arbetet med att utveckla operativa och taktiska doktriner nedprioriterades och hänsköts till den Operativa insatsledningen som först senare organiserades.
Syftet med detta anförande är att utifrån ett operativt perspektiv lyfta fram områden som bör beaktas i den fortsatta omstruktureringen. Jag gör inga anspråk på att vara heltäckande. Mot bakgrund av att inträdesanförandet sker i Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning I kommer tyngdpunkten att förläggas till markoperativa frågor. Uppfattningar som förs fram är mina egna. Jag representerar enbart mig själv.
Med hänsyn till att RMA:s betydelse ibland jämförs med blixtkrigskonceptet vill jag börja med att kort rekapitulera detta koncept och dess bakgrund.
Den strategiska utgångspunkten var Tysklands geografiska läge mellan Ryssland och Frankrike med risken för tvåfrontskrig. Schlieffenplanen inför första världskriget syftade till att undvika tvåfrontskrig genom snabb uppmarsch och avgörande i väster för att sedan kraftsamla mot öster. Operationsplanen byggde på att centern skulle retirera för de franska huvudstyrkornas offensiv medan högra flygeln skulle göras stark och inriktas mot en snabb offensiv för att inringa de franska huvudstyrkorna och nå Paris för att därigenom framtvinga ett avgörande. Denna plan gick om intet i krigets inledning på grund av genombrott i teknikutvecklingen som inte hade beaktats. I alla tider har förmågan att samla eld varit styrande för hur operationer genomförs. Eldkraft under anfall kunde under 1900-talets början åstadkommas med repetergevär vilket innebar att anfall genomfördes med tätt sammanhållna infanteriformationer i hundratusental. Eldkraft vid försvar erhölls med hjälp av de tekniska genombrott som tung kulspruta och tungt artilleri innebar. En krigföring med offensiv ambition att snabbt fälla avgörande övergick därför till ett oönskat och fruktansvärt utnötningskrig.
I Tyskland utvecklades med erfarenheterna från kriget som grund det s k blixtkrigskonceptet. Det var ett operativt koncept som kännetecknades av strävan att åstadkomma snabba avgöranden genom överraskande, kraftsamlade och djupa anfall med högt tempo i riktningar där motståndaren var svag. Genom att inringa motståndarens huvudstyrkor, riva upp och tillintetgöra de bakre understödjande delarna skulle en kollaps åstadkommas. Tempot i anfallen utvecklades genom att täterna utgjordes av stridsvagnar organiserade i pansardivisioner och understödda av störtbombare, Stukas, med hänsyn till att artilleriet vid den tiden saknade tillräcklig rörlighet. Ledningen byggde på uppdragstaktik vilket gav chefer frihet att ta initiativ och välja medel och metoder för att lösa sina uppgifter. Radion utgjorde ett viktigt kommunikationsmedel. Anfallsrörelsen hölls igång genom att stora mängder motoriserat infanteri och annat infanteri fyllde på efter pansardivisionerna för att ta över erövrad terräng, inringa och framtvinga kapitulation hos motståndarens förband. Ledningen utövades i huvudsak försvarsgrensvis. Logistiken var uppbyggd för att understödja en hänsynslös offensiv. Konceptet utvecklades genom generalstabsfältövningar och en omfattande övningsverksamhet där förband med hög officerstäthet deltog. Detta för att underlätta en snabb upprustning. Vid den första skarpa tillämpningen i Polen i september 1939 visade konceptet stora brister vilket ledde till fortlöpande vidareutveckling.
Denna överlägsna operativa förmåga innebar att Tyskland steg för steg besegrade och lade under sig stora delar av Europa. Varför förlorade då Tyskland i det långa loppet? Orsaken står att finna i avsaknaden av rationellt strategiskt tänkande i kombination med överlägsen strategisk förmåga hos främst den brittiska motståndaren. I Tyskland ersattes strategi med extrem politisk ideologi. Den tyska generalstaben skrämdes till tystnad och valde att ägna sig åt att utveckla det operativa konceptet. De allierades s k periferistrategi innebar att Tyskland skulle engageras i så många riktningar som möjligt tills den tyska krigspotentialen kulminerat och försvagats innan de avgörande anfallen skulle sättas in mot Berlin.
Med denna mycket förenklade sammanfattning av blixtkrigskonceptet avser jag diskutera betydelsen av RMA. Jag börjar med en snabb överblick.
Begreppet RMA har sitt ursprung i sovjetiskt tänkande under 1970-talet. Det man avsåg var de möjligheter att snabbt upptäcka och bekämpa mål på mycket långa avstånd med hög precision som utvecklingen av informationsteknologi och bekämpningsmedel skulle medföra. Det var dock USA som på ett kreativt sätt tog till sig de tekniska möjligheterna och utvecklade krigskonsten. I likhet med Tyskland efter första världskriget befann sig USA i ett svaghetstillstånd efter Vietnamkriget. Fokus för USA blev att bygga upp ett försvar av Västeuropa inom NATO mot de sovjetiska pansararméerna. Konceptet AirLand Battle utvecklades. Grundidén var att de sovjetiska pansararméerna skulle hejdas och tillintetgöras med konventionella medel så tidigt som möjligt. Markstridskrafter bestående av tunga mekaniserade förband understödda av indirekt eld- och flygunderstöd skulle hejda och tillintetgöra de främre echelongerna samtidigt som flygstridskrafterna skulle slå ut de bakre echelongerna. Detta mycket statiska koncept hade vid en tillämpning sannolikt lett till ett omfattande utnötningskrig i det tättbefolkade Centraleuropa.
Gulfkriget blev en uppvisning i ett vidareutvecklat koncept AirLand Battle. Elektronisk krigföring och mörkerförmåga fick stor betydelse för att möjliggöra bekämpning som redan inledningsvis riktades mot hela det operativa djupet. Framför allt inriktades bekämpningen mot de strategiska kraftcentra hos motståndarens (Irak) centralistiska ledningsstruktur, pansardivisionerna i det Republikanska gardet som utgjorde garantin för Saddam Husseins maktinnehav samt hotet mot den egna koalitionen Scudmissilerna. Massmedialt framställdes bekämpningen som "kirurgiska ingrepp" medan verkligheten var att endast en mindre del utgjordes av precisionsstyrd ammunition och huvuddelen var konventionell ammunition med omfattande sidoeffekter avseende civila skador. Avgörande för operationen var den avslutande markoffensiven som inringade och slutligen befriade Kuwait. Markoperationerna genomfördes i huvudsak med tungt mekaniserade förband understödda främst av artilleri, raketartilleri och attackhelikoptrar. Markoperationen kan liknas vid blixtkrigskonceptet och - om man så vill - en spegelvänd Schlieffenplan. Utgångsgruppering och inledande anfall med amerikanska marinkårsförband och arabiska förband skulle indikera kraftsamling i centern mot Kuwait. Huvudstyrkan om två mekaniserade armékårer genomförde samtidigt en snabb sidoförflyttning västerut i skydd av elektronisk störning och därefter kringgång och inringning av Kuwait genom de irakiska öknarna. Ledningsstrukturen utgick från tre s k Component Commands, en för långräckviddig bekämpning, en för markstrid samt en för sjöstrid vilka utgjorde en del av den operativa/strategiska nivån. Logistiken var ett provisorium och hade sannolikt kollapsat om inte kriget fått ett snabbt slut. Gulfkriget var en uppvisning i förmågan att skapa avgörande internationell koncensus, hålla ihop en heterogen koalition och genomföra samordnade luft- och markoperationer. För USA innebar det en rehabilitering efter Vietnam bl a avseende förmågan att skapa samklang mellan politisk ledning, militär ledning och folkligt stöd, den s k clausewitzska treenigheten.
NATO:s krigföring under Kosovokriget innebar att stor tilltro sattes till bekämpningskomponenten i AirLand Battle. NATO:s flygkrig mot Jugoslavien skulle bl a framtvinga en militär reträtt från Kosovo. Insats skedde inledningsvis i huvudsak enbart med precisionsstyrda vapen mot militära mål i en sådan omfattning att brist på vissa vapentyper uppstod. Intressant att notera är att denna omfattande bekämpning, en kraftsamling av västvärldens RMA-förmåga, gav mycket begränsad effekt på den jugoslaviska armén i Kosovo. Det var först när målen för bekämpningen ändrades till civila mål, att det stod klart att NATO:s sammanhållning skulle bestå och att Ryssland inte avsåg ingripa som den politiska ledningen i Jugoslavien gav upp och beordrade uttåget ur Kosovo. Sensorutvecklingen mot markmål och begränsningar i uppträdande till följd av egna förlustrestriktioner begränsar alltfort den här typen av krigföring. Restriktioner avseende egna förluster kan även i framtiden generellt sett i ökande grad påverka hur operationer genomförs.
Denna första våg av s k RMA kännetecknas av samtidiga operationer över hela operationsområdets djup. Ledningen är i huvudsak strukturerad försvarsgrensvis. Samordning av olika typer av stridskrafter (jointness) erhålls tack vara den amerikanska organisationen där principer för samordning av mark- och flygstridskrafter finns utvecklade och där såväl marinen som marinkåren innehåller eget flygvapen. Sensorer, informationsinhämtning och -delgivning följer den hierarkiska ledningsstrukturen som utgår från stridskrafternas indelning.
En andra våg av RMA är den försöksverksamhet och utveckling som pågår i USA och som blir operativ i närtid. Ambitionen är att kunna dominera inom alla områden samt att kunna utkämpa och vinna nationens krig ensam eller tillsammans med allierade. Det USA främst önskar förbättra är förmågan att snabbare, inom dagar, kunna reagera och sätta in stridskrafter i oroshärdar runt om i världen och oskadliggöra regionala aktörer.
I huvudsak förefaller USA behålla nuvarande indelning av stridskrafter och nuvarande indelning i ledningsnivåer. Ett globalt informationsnätverk skapas, till vilket sensorer och förband ansluts. Därutöver arbetar man med att knyta ihop de omfattande informationssystem som utvecklats för de olika stridskraftsslagen. Tekniskt satsar man särskilt på att upptäcka och bekämpa fasta och rörliga mål med ögonblickligt informationsflöde mellan sensor och vapen. Behovet av nära samordning mellan olika slag av stridskrafter och behovet av samträning understryks. Utöver förmågan att genomföra operationer av traditionellt slag utvecklas förmågan att hantera asymmetriska hot, t ex ballistiska missiler, kryssningsrobotar och självmordsbombare.
En tredje våg av RMA kan skönjas i USA och som sannolikt kan bli operativ i amerikanska stridskrafter bortom år 2010 och fram emot år 2020. Den tekniska utvecklingen kan sammantaget komma att få revolutionerande innebörd i ordets rätta bemärkelse för sättet att genomföra operationer och på stridskrafternas utformning.
Tänkande mekaniska robotar, miniatyrisering av sensorer, komponenter m m i kombination med utvecklad materialteknik, framdrivningsteknik och vapenverkan samt rörligt digitalt och anpassningsbart nätverk ger många tekniska möjligheter.
I USA flyger en prototyp av strategisk UAV (Unmanned Aerial Vehicle) benämnd Global Hawk. Systemet bedöms bli operativt före år 2010. Det är ett obemannat spaningsflygplan som kan flyga från en kontinent till en annan och åter. Dess främsta egenskaper är att från hög höjd under lång tid övervaka och i realtid sända lägesbild över ett operationsområde till beslutsfattare och att signalspana. På lång sikt, fram emot år 2020, bedöms stridande s k UACV (Unmanned Combat Air Vehicle) bli operativa. Dessa obemannade stridsflygplan med bättre prestanda än bemannade stridsflygplan bedöms främst komma att utnyttjas för att vidga insatsmöjligheterna med stridsflyg och insättas när förlustrisken är stor, t ex i en svår motverkansmiljö. På motsvarande sätt kan obemannade plattformar utvecklas för uppträdande i mark- och sjöstrid. I framtiden kan obemannade plattformar komma att överta konventionella plattformars roll.
I den tredje vågen av RMA ökar den enskilde soldatens betydelse. Han kan med en buren display på realtid se läget i sin nära omgivning liksom i operationsområdet som helhet. Han kan också ange mål och skulle kunna fatta beslut om bekämpning som verkställs omedelbart t ex med obemannade vapenplattformar. En sådan förmåga innebär att eld kan samlas snabbt och bekämpning genomföras utan att stora stridskrafter behöver transporteras över oceaner till ett operationsområde.
Med en hotbild motsvarande den amerikanska förmågan torde i framtiden konventionella förband med stridsflyg, fartyg och mekaniserade enheter riskera att inte kunna komma till insats eller ens överleva. Redan under 1990-talet kunde varken det irakiska och jugoslaviska flygvapnet göra sig gällande liksom övervattensfartyg. På marken i Kosovo fanns vissa möjligheter att operera med mekaniserade förband i skydd av betäckt och kuperad terräng, infrastruktur och dåliga siktförhållanden.
Avgörande för Försvarsmaktens långsiktiga utveckling bortom 2010 är i vilken omfattning och när framtida potentiella angripare kan tillgodogöra sig motsvarande förmåga som USA utvecklar. För Försvarsmakten är bred operativ och taktisk kompetens, uppföljning av utvecklingen i omvärlden, analys och god anpassningsförmåga viktig för att i tid anpassa stridskrafterna.
För att kunna diskutera hur Försvarsmakten bör tillgodogöra sig den utveckling som är realiserbar de närmaste tio åren så avser jag först att kort sammanfatta utgångsläget, d v s det tillstånd Försvarsmakten befinner sig i samt de ledande principerna för omstruktureringen.
1980-talet, det kalla krigets sista årtionde, kännetecknades av hög internationell spänningsnivå. Risken för överraskande anfall respektive strategiskt överfall var styrande för Försvarsmaktens utveckling. Urgröpningen av försvarsramens köpkraft som inleddes i början av 1970-talet fortgick och resulterade i nedläggning av förband. Trots detta bedrevs en omfattande verksamhet. Krigsförberedelsearbetet bedrevs kontinuerligt med krigsspel, operativ och taktisk planläggning, fältövningar, ledningsträning och större förbandsövningar. Detta innebar att en gedigen operativ och taktisk kompetens samt förmåga att leda högre förband upprätthölls i officerskåren inom ramen för de operativa förhållanden som då förelåg. Samtidigt växte behovet av att omsätta äldre materiel.
1990-talet, det första årtiondet efter Sovjetimperiets kollaps, innebar fortgående urgröpning av försvarsekonomin. I planeringsverksamheten definierades kvalitet som "hög andel materielanskaffning" medan ledning och förbandsverksamhet benämndes "driftkostnader" som hela tiden ansågs för höga. Det talades vid budgetdialoger om operativ "time-out", materielanslagen hölls uppe och materiel beställdes i stor omfattning. Inom förbandsverksamheten avbröts krigsförberedelsearbetet liksom repetitionsövningar, ledningsövningar och större förbandsövningar. Efterhand som driftskostnaderna pressades begränsades grundutbildningen och den anställda personalens vidareutbildning reducerades. Fokus förflyttades under 1990-talet från operativ och taktisk verksamhet till materielanskaffning, ekonomistyrning och krav på rena bokslut.
Försvarsberedningens rapport våren 1995 [Sverige och Europa i världen, Ds 1995:28, Försvarsberedningen, Försvarsdepartementet, Stockholm 1995-05-23.] innehöll i avsnittet om försvarspolitikens inriktning förändringssignaler som först tre år senare kom att utgöra utgångspunkt för Försvarsmaktens förslag till ny inriktning. Under tiden hade bland annat JAS delserie 3, stridsfordon 90 delserie 4 och en ny serie ytstridsfartyg beställts. Den planeringsmässiga konsekvensen blev, att för att möjliggöra ekonomiskt utrymme för den nödvändiga omstruktureringen reducerades främst värnpliktsutbildningen, grundorganisationsstrukturen och den anställda personalen i mycket stor omfattning. Det var snarare det som var möjligt än önskvärt som reducerades. Den försvarsmakt som nu omorganiserats och står i begrepp att tillgodogöra sig utvecklingen enligt RMA-konceptet har flera starka sidor, men också besvärande balansproblem.
Den främsta styrkan är att insatsorganisationen som helhet kan förses med modern materiel som med få undantag platsar inom det framtida konceptet. Svensk försvarsindustri har givits en grund för att utveckla internationellt industrisamarbete och förutsättningar för export av konkurrenskraftiga produkter. Därtill har officerskåren god förmåga avseende ekonomistyrning vilket borgar för en rationell verksamhetsledning. Inriktningen är att skapa förutsättningar för att påbörja återtagande av kompetens avseende operativ och taktisk verksamhet samt ledning av högre förband.
De obalanser som särskilt måste uppmärksammas är bland annat att värnpliktsvolymen och utbildningssystemet reducerats så att de inte medger att en enda insatsbataljon blir samtränad. Insatsorganisationens insatsberedskap kommer att bli lägre än invasionsförsvarets insatsberedskap var. Tillgången på värnpliktiga och yrkesofficerare innebär att statsmakternas inriktning avseende internationella insatser sannolikt inte kan innehållas. Det är dessutom osäkert om personaltillgången medger att den omfattande övningsverksamhet kan genomföras som erfordras för att återta operativ och taktisk kompetens och som utvecklingen av ledningsförmågan i RMA-konceptet förutsätter. Artilleriet har skurits ned på en mycket låg nivå trots att långräckviddig precisionsbekämpning är en viktig funktion i den nya strukturen. Samtidigt står Försvarsmakten med omfattande och betungande leveransbetalningar för ett stort överskott av nytillverkade JAS-flygplan.
Jag går så över till att kort rekapitulera de bärande principerna för Försvarsmaktens omstrukturering. De övergripande faktorerna bakom pågående omstrukturering är främst:
Den strategiska utgångspunkten är således att inget hot mot nationens överlevnad föreligger de närmaste tio åren. Försvarsmakten skall i ökad omfattning kunna utgöra ett aktivt instrument för säkerhetspolitiken och delta i internationell krishantering. Försvarsmakten skall upprätthålla förmåga att hantera de påfrestningar som trots allt kan inträffa i närtid samt kapacitet att anpassas för att möta på lång sikt uppväxande hot. Förmågan i väpnad strid är grunden för Försvarsmaktens utveckling.
En liten insatsorganisation organiseras, bestående av operativa insatsförband och nationella skyddsstyrkor. Dessutom skall verksamhet bedrivas för att upprätthålla och utveckla viktig kompetens. Operativt utgör insatsorganisationen ingen balanserad struktur för att kunna genomföra omfattande operationer. Däremot skall insatsorganisationen medge att kompetens utvecklas om hur större operationer genomförs dels för att vi skall ha en kompetensbas att utnyttja för eventuell anpassning, dels för att vi skall kunna ingå i en större internationell operation i fredsfrämjande syfte.
Kraftsamling av utveckling sker till att förbättra ledningsförmågan. Strävan är att skapa ett operativt nätverk som täcker hela landet och som består av finmaskigare delar för de taktiska och stridstekniska nivåerna. I detta nätverk, se figur 1, skall chefer, staber, förband, sensorer och informationssystem vara anslutna. Nätverket skall skapa förutsättningar för att erhålla ledningsöverläge och utvecklas med betydande grad av flexibilitet.
Olika typer av avancerade sensorer studeras, t ex aerostater, obemannade spaningsrobotar m m, som tillsammans med befintliga sensorer skall försörja nätverket med information. Utvecklingen av sensordata- och informationsdatafusion, kommunikation, lägespresentation och former för snabb beslutsfattning är avgörande för möjligheterna för chefer att tillgodogöra sig tillgänglig information och snabbt kunna fatta beslut. Besluten skall sedan snabbt kunna resultera i samling av eld.
Visionen är att till 2005 skall ett första system av nätverk, sensorer, vapensystem m m, kunna demonstreras och vara föremål för försök. Därefter avses ett stegvis införande att påbörjas.
Det kan redan nu konstateras att de tekniska och ekonomiska osäkerheterna för denna typ av projekt är fundamentala, samtidigt som det ekonomiska utrymmet i Försvarsmaktens planering är begränsat. Att importera amerikanska uttryck som är relevanta för den amerikanska utvecklingen och ekonomin, såsom Dominant Maneuver, Dominant Battlespace Awareness, Decision Superiority och Precision Engagement, som beskrivning på vår utveckling är att föda falska förhoppningar. Vi kommer att ha förutsättningar att avsevärt förbättra vår ledningsförmåga. Hur mycket är dock främst beroende på i vilken omfattning som vi kan öva chefer, staber och förband samt stegvis ta till oss den nya tekniken och sättet att leda inom ramen för ett operativt koncept.
Den inriktning som angivits för utvecklingen av operativ doktrin är bl a att Försvarsmaktens agerande skall utgå från manövertänkandets principer. Jag avser att gå över till att diskutera manöverkrigföring eller manövertänkande som det också kallas samt dra slutsatser för vad det kan innebära för insatsorganisationens utformning.
Manöverkrigföring bör utgöra grunden för utveckling av förmåga i väpnad strid.
Förmågan att kunna kraftsamla eld till rätt plats och i rätt tid som har verkan är avgörande för förmågan att genomföra framgångsrik strid. Det har alltid varit så och kommer förmodligen alltid att vara så. God lägesuppfattning, snabb beslutsfattning och insats med precisionsstyrda vapen minskar det volymmässiga behovet av eld och därmed mängden stridskrafter.
Varje insats i strid innebär dock att egna resurser, kraft och del av den totala potentialen förbrukas, även om man vinner i det enskilda slaget. Förlusten av resurser blir större om man väljer att engagera motståndarens huvudstridskrafter eller exponera sig för hans funktioner som har särskilt god effekt. Detta förhållande kan bli utslagsgivande särskilt när man slåss i styrkemässigt underläge.
Om man i stället kan skapa situationer där förhållandena blir sådana att motståndaren inser att ett eventuellt slag innebär förlust och ger upp så har man uppnått syftet eller segrat utan att förbruka några resurser. Detta är kärnan i manöverkrigföring.
Manöverkrigföringens motsats är utnötningskriget. Det centrala i utnötningskrig är de stora slagen där motståndaren besegras genom att hans huvudstridskrafter slås sönder och samman. Detta är mycket kostnadskrävande.
Den högsta formen av manöverkrigföring är att besegra motståndaren utan strid. Detta kan ske genom att avskräcka från anfall eller skapa utgångsläge som innebär att ett slag sannolikt blir förlorat för motståndaren och att han därför väljer att avstå.
Om striden är oundviklig gäller det att föra striden så att motståndaren förhindras fullfölja sina avsikter genom att förstöra eller neutralisera hans kraftcentra. Detta sker genom att attackera med egen styrka mot hans svaghet.
Tankarna bakom manöverkrigföring är mycket gamla och kan spåras ända till över 500 år före Kristus. Följande citat ur Sun Zis krigskonst äger till sin andemening alltfort giltighet: [Kee Beng, Ooi; Pettersson, Bengt: Sun Zis krigskonst, ACTA C 5, 1999.]
Att utkämpa ett hundra strider och vinna ett hundra segrar är inte det finaste av det fina. En strategi som ger seger utan strid är överlägsen detta.
Den bästa strategin är att sabotera fiendens planer, den näst bästa att motverka allianser, sedan att segra i strid. Sämst är att angripa städer med ringmur.
Här följer två händelseförlopp som båda är exempel på lyckad manöverkrigföring.
Vid Beachy Head i Engelska kanalen utkämpade amiral Torrington 1690 en halvhjärtad strid mot en överlägsen fransk flottstyrka. Han blev för detta ställd inför krigsrätt men friad sedan han för rätten förklarat att hans uppgift var att hindra en fransk landstigning i England. Detta hade han lyckats med praktiskt taget utan strid genom att vara "a fleet in being" och så länge han var detta, vågade motståndaren inte överskeppa utan valde att avsegla.
Genom att undandra sig strid och bekämpning samt vidmakthålla stridsförmåga och därmed utgöra ett potentiellt hot mot invasionsföretagets kraftcentra, ockupationstruppen i landstigningsfartygen, löstes uppgiften utan strid.
Ett annat och mer närliggande exempel är jugoslaviska krigsmaktens framgångsrika försvar av Kosovo mot en vida överlägsen angripare. Förlusten skedde på den politiskt-strategiska nivån. Observera att jag gör inga andra värderingar än ur ett manöverperspektiv.
Den jugoslaviska ledningen ansatte förmodligen NATO:s sammanhållning som det strategiska kraftcentret hos motståndaren. NATO:s stora styrka var kapaciteten avseende informations- och ledningskrigföring, världens största förmåga till precisionsbekämpning och luftstrid samt överlägsen mekaniserad anfallsförmåga på marken. NATO:s främsta svagheter var bristen avseende sammanhållen strategisk ledning samt övriga strategiska maktmedel, bl a diplomati, förmåga till civila hjälpinsatser, ekonomi samt information. Dessutom förelåg i USA en stor känslighet för förluster.
Jugoslavien agerade politiskt och informationsmässigt för att splittra NATO:s sammanhållning. Militärt eftersträvade man inte något tidigt avgörande utan undandrog sig bekämpning, undvek strid i luften och utgjorde "a fleet in being" på marken, d v s genom att vara grupperad för mekaniserad försvarsstrid i oländig terräng undvek man att blotta egna svagheter, nämligen låg tekniknivå och förmåga avseende strid i högre förband. Jugoslaviska armén utgjorde med hänsyn till NATO:s svagheter en oslagbar styrka från luften och på marken. När kriget startade agerade Jugoslavien och fördrev civilbefolkning i massor ut i "knät" på NATO:s marktrupp i den mycket oländiga terrängen, därigenom överbelastades NATO:s underhållstjänst och möjligheterna till markanfall omintetgjordes. Informationsmässigt framställdes NATO:s flygbekämpning som orsak till den humanitära katastrofen. När förlusten efter ca 70 dagars oavbruten flygbekämpning trots allt var ett faktum på det politisktstrategiska planet omgrupperades stridskrafterna snabbt och disciplinerat ut ur Kosovo och lämnade efter sig en begränsad mängd bekämpade stridsfordon och ett stort antal bekämpade attrapper.
Exemplet belyser betydelsen av att ha ett sammanhang mellan politisk, strategisk, operativ och taktisk nivå samt vikten av att analysera kraftcentra, starka och svaga sidor på egen sida och hos motståndaren samt att agera konsekvent.
Beslut om att göra insats och därmed förbruka resurser får inte vara enskild chefs angelägenhet utan bör avgöras på operativ nivå. Många segrar i olika slag av manöverkaraktär behöver inte innebära seger från det överordnade operativa perspektivet utan kan få karaktären av utnötningskrig där egna resurser förbrukas utan relevans för operationen. Kopplingen mellan det enskilda slaget, den operativa planen och strategin är än mer uttalad i en manöverkrigföring där man lyckats vinna enskilda slag utan omfattande strid med hänsyn till att motståndaren trots allt har kvar sin stridspotential. Det är därför viktigt att upprätthålla följande nivåer:
Begreppet "kraftcentrum" är en nyhet i svenskt militärt tänkande men ett centralt begrepp i USA:s och NATO:s planeringsmetodik. Analys av kraftcentra ger en grund för att fokusera ansträngningarna och skapa sammanhang mellan strategisk, operativ och taktisk nivå. Teoretiskt sett besegras en motståndare genom att man attackerar motståndarens kraftcentra samtidigt som man skyddar egna kraftcentra. Fritt översatt är kraftcentrum enligt Clausewitz källan till styrka. Jämför med drottningens roll i schackspel. Enligt manöverkrigföringens teori bör kraftcentrum snarare definieras som kritiska svagheter. Jämför med kungens roll i schackspel. Kraftcentra finns på alla tre nivåer:
För manöverkrigföring är temporär lokal överlägsenhet viktigare än de totala styrkeförhållandena samt förmågan att angripa motståndarens vitala svagheter. Det tillvägagångssätt som kan utnyttjas är bl a att genomföra förebyggande anfall för att snabbt ställa motståndaren inför fullbordat faktum. För att lyckas med ett förebyggande anfall krävs att "tillfället fångas i flykten" och att snabbt agerande sker med alla resurser under hög risktagning. Exempel på detta kan vara att genom informationsöverläge och snabb beslutsfattning inleda bekämpning med långräckviddiga vapen, anfalla "ur marschgruppering/tilltransport" där överraskning utgör säkerheten i stället för systematik. Anfallsrörelsens acceleration och hastighet får större betydelse än eldkraften. Historiskt exempel på förebyggande anfall är det israeliska anfallet mot det egyptiska flygvapnet och offensiven i Sinai i sexdagarskrigets inledning 1967.
Ett annat sätt att tillämpa manöverkrigföring kan vara att skapa situationer där motståndaren tvingas slåss under ogynnsamma villkor. Detta kan skapas genom geografisk positionering. Strid på de inre linjerna är exempel på detta. Det kan även skapas funktionellt, t ex strid under svåra väder och siktförhållande eller med begränsad tillgång på information. Förband sammansatta med olika förmåga att verka, t ex mekaniserad brigad eller strid med nära samordning mellan olika typer av stridskrafter och med stöd av informationskrigföring är exempel på sätt att tvinga motståndaren att slåss under ogynnsamma villkor.
Det mest avgörande sättet som sannolikt är det svåraste att åstadkomma är att omkullkasta motståndarens operation. Överraskande och avgörande anfall mot motståndarens kritiska svaghet är vad som erfordras. En kombination av vilseledning, aktiv styrning av motståndarens information och beslutsfattning samt förmåga att snabbt genomföra bekämpning är viktiga instrument för detta.
Jag går härmed över till att diskutera manövertänkande samt utvecklad ledningsförmåga och verkan bör omsättas på insatsorganisationen. Trovärdig förmåga att genomföra framgångsrik strid, vinna slag och omfattande operationer är det som ger möjligheten att kunna besegra en motståndare utan att genomföra omfattande strider. Det går således inte att prata omkull eller stirra ihjäl en motståndare. Avgörande är stridsförmågan. Denna trovärdiga förmåga kan uppnås endast genom omfattande utbildning och samträning av lämpligt sammansatta stridskrafter inom ramen för utvecklat operativt och taktiskt koncept. Teknikutveckling och materielanskaffning skapar enbart förutsättningar. Det är utbildningen av stridskrafterna - med manöverkonceptetet som grund - som ger förmågan.
Utvecklingen av informations- och ledningssystemen sker under stor osäkerhet avseende kostnader och tid. Försvarsmakten skall kunna anpassas till eventuellt uppväxande hot och i närtid kunna möta begränsade former av angrepp. För att klara detta så måste utvecklingen av insatsorganisationen genomföras på ett sätt som säkerställer att vi har operativ förmåga med befintliga resurser för att uppta försvar mot väpnat angrepp.
För att utveckla förmåga i väpnad strid bör stridsmiljön definieras som grund för organisationsutveckling och utbildning. Stridsmiljön är svår att definiera utifrån rådande säkerhetspolitiska situation. Ett lämpligare sätt kan i stället vara att utgå ifrån den struktur som andra länder i vår omgivning väljer att organisera sina stridskrafter efter och konstruera fiktiva, generella stridsmiljöer med hjälp av dessa typer av stridskrafter inom operationsområden som innehåller övningsområden med lämplig terräng m m.
Utvecklingen av stridskrafter runt om i världen, även där RMA utvecklats, sker med en konventionell struktur. Markstridskrafter t ex organiseras i brigader, divisioner och armékårer. Brigaden har som enhet fått ökad betydelse internationellt sett mot bakgrund av dess flexibilitet och förmåga att slåss under olika betingelser samt utgöra bas för samordning av olika vapensystem och med andra typer av stridskrafter. Den mekaniserade brigadens tyngd styrs av teknikutvecklingens möjligheter att göra lättare fordon och kraven på strategisk transport. En konventionell struktur bör kunna tjäna som utgångspunkt för oss för att utveckla kompetens för väpnad strid.
Frågetecknen är många när det gäller reell förmåga att anpassa Försvarsmakten till ett uppväxande hot mot Sverige. Tvivlen gäller möjligheterna att uppfatta hot och i tid fatta beslut om anpassning samt möjligheterna att utveckla ökad förmåga. Om en situation skulle uppstå där vår upprustning är i efterhand föreligger behov att skapa tid för säkerhetspolitisk omprövning. Även detta talar för att vi bör organisera stridskrafter så att vi har förmåga att genomföra större operationer med tillgängliga resurser.
Förutsättningarna att vinna ett slag ligger i förmågan att snabbt samla eld. Inom markstridskrafterna kan detta ske på principiellt två sätt, dels genom samling av indirekt avfyrad eld vilket kan ske från utspridd gruppering, dels genom samling av direktriktad eld främst stridsfordons- och pansarvärnsroboteld vilket kräver att förband uppträder i förhållandevis täta formationer. Dilemmat är att visionen för Försvarsmaktens utveckling särskilt framhåller långräckviddig precisionsbekämpning, d v s den vänstra delen av figur 2 medan aktuella nedskärningar resulterat i en struktur som har sin tyngdpunkt i den högra delen. En utvecklad ledningsförmåga innebär att indirekt eld snabbt kan bekämpa mål över stora ytor men också att mekaniserade förband kan förflyttas i utspridd formering och snabbt koncentreras i kraftsamlade anfall för att sedan spridas igen. Båda principerna för eldsamling bör vidareutvecklas inom markstridskrafterna för att ge god taktisk flexibilitet och potential för manöverkrigföring.
Militära operationer kan numera genomföras över stora ytor. Exempel på operationsområdets utsträckning för markoperationer framgår av figur 3. Radien på området, 200-300 km, är satt med utgångspunktfrån den anskaffade UAV:n Ugglans räckvidd, raketartilleriet MLRS maximala räckvidd vilket kan bli en tänkbar demonstrator samt den körsträcka som stridsvagn 121/122 och stridsfordon 90 har på en tank. Stridsfordonsförband kan på ett dygn förflyttas tvärs över hela området.
En trovärdig förmåga att fullfölja en operation är grunden för att kunna genomföra manöverkrig. Våra markstridskrafter bör kunna verka främst med indirekta eldsystem för bekämpning på angriparens djup och som understöd av annan strid, med mekaniserade förband som både kan genomföra strid över ytan i mindre enheter och snabbt kunna kraftsamlas för avgörande anfall samt ledas i en nätverksstruktur som medger ett flexibelt utnyttjande och möjlighet att tvinga angriparen att slåss under ogynnsamma villkor.
Denna krigföring som kännetecknas av snabb växling mellan bekämpning över ytan och lokal kraftsamling bör kompletteras med vilseledning och informationskrigföring. Syftet är dels att dölja våra avsikter och därmed skapa överraskning, dels att styra motståndarens information och beslutsfattning för att omkullkasta hans operation.
En mekaniserad bataljon är en lämplig enhet för att samordna eld och rörelse inom ett begränsat område vid lokal kraftsamling. Vid anfallsstrid kan strid med systematisk samordning av eld och rörelse genomföras i bataljon med högt tempo i ca 2-4 timmar eller 5-10 kilometer. Därefter inträder som regel uppehåll i striden, vilket krävs för att samla ihop förbandet och förbereda nästa etapp. Om inte annan mekaniserad bataljon kan sättas in riskerar initiativet övergå till motståndaren. För att kunna hålla igång en aktiv och offensiv strid i 6-12 timmar erfordras brigad om 3-4 bataljoner m m. För att kunna fullfölja en markoperation och fälla ett avgörande erfordras minst en division. En styrka om en mekaniserad division bestående av mekaniserade brigader, divisionsartilleri samt utvecklad ledningsförmåga m m är mot denna bakgrund lämplig organisation för att utveckla manöverkrigföring på marken inom angivet område. Dessutom ger det lämplig kompetens och interoperabilitet för multinationella operationer med hänsyn till att omvärlden genomför markstrid i brigad och division.
Kravet på effektivitet i strid bör även styra hur stridskrafterna organiseras och leds. I målbilden har brigaderna ersatts med brigadledningar och fristående bataljoner av olika slag. Motivet uppges vara strävan att öka flexibiliteten i utnyttjandet. Detta ställningstagande bör omprövas. Avgörande för mekaniserade förbands stridseffekt är samträning, d v s befälskaderns och stabernas teambildning och ledningsträning samt bataljonernas samträning sinsemellan och med understödjande delar. Med den mycket begränsade tid som disponeras för samträning i vårt utbildningssystem blir stridseffekten avsevärt högre om brigaderna hålls samman. Brigaderna har en struktur som medger ett flexibelt utnyttjande. Underhållsorganisationen skulle dessutom bli orimligt dyr om full utbytbarhet eftersträvas med olika bataljonstyper.
I debatten om RMA framförs att informationsteknologin innebär att antalet ledningsnivåer kan minska och att organisationer kan göras plattare. Detta påstående bör prövas i fullskaliga övningar i väpnad strid under så realistiska förutsättningar som möjligt. Nuvarande indelning av stridande förband i enheter och ledningsnivåer har främst styrts av en chefs intellektuella begränsningar. Samtidigt som chefen skall ha överblick och beakta motståndarens verksamhet skall han kunna samordna ett antal vapensystems, funktioners eller förbandsenheters insatser och planera ett antal steg i förväg. Det är således inte ledningssystemets kapacitet utan människohjärnans begränsningar som är gränssättande. För understödjande förband kan eventuellt en begränsning av antalet ledningsnivåer vara möjlig eftersom kraven på ledning ser annorlunda ut. Det viktiga är dock att fullskaleförsök genomförs så att eventuella förändringar vilar på kunskap och inte på förmodanden. Den organisation som vi startar utvecklingen med bör därför vara en beprövad organisationsstruktur.
I Försvarsmaktens målbild anges att olika typer av stridskrafter skall kunna sättas samman och verka tillsammans inom ett område. Detta förefaller vid ett första påseende vara ett logiskt sätt att öka möjligheterna till eldsamling. Möjligheterna och begränsningarna att utnyttja mark- och flygstridskrafternas insatser samtidigt mot samma område bör granskas ytterligare. En föredragning i Kosovo i våras av den brittiska brigadens flygsamverkanschef och personal på svenska bataljonen utbildad på s k close air support belyser möjligheterna med nuvarande teknologi. Stridsflyg som sätts in mot markmål nära egen marktrupp leds in från marken intill dess piloten ser målet. Vid insats får ingen personal på marken befinna sig närmare målet än 10 km. Om flyg finns tillgängligt i luften och har rätt beväpning så tar det ca 30 minuter från begäran om flygunderstöd till insats. Om flyget inte har rätt beväpning så förlängs insatstiden till fyra timmar. Dessa förhållanden uppgavs även gälla för NATO:s uppgifter enligt artikel V. Slutsatserna av detta är att flygunderstöd är lämpligt endast under stationära förhållanden. Modern mekaniserad strid är mycket dynamisk. Under anfall kan chefen för ett mekaniserat förband omöjligen säga var hans förband befinner sig om 30 minuter. Förbandet kan på 30 minuter förflytta sig, beroende på läget, upp till 20 km. Skulle den mekaniserade förbandschefen välja att utnyttja flygunderstöd så vore han tvungen att avbryta striden, stå still och invänta flyginsatsen. Under väntetiden riskerar initiativet gå över till motståndaren. Sett från den mekaniserade stridens horisont har flygstridskrafterna för låg tillgänglighet och flexibilitet för att kunna utgöra en naturlig del i striden genom närunderstöd. Flygbekämpning är däremot en viktig del i markstriden men med geografiskt separerad insats relativt markförband.
Om man ser flygbekämpning med utgångspunkt från flygstridskrafternas horisont så torde insats geografiskt separerat från markstrid också vara att föredra. Det ger bättre förutsättningar att undvika luftvärnshot, hålla hög insatsfrekvens och medge insatsprofil för att optimera verkan och egen säkerhet.
Med hänsyn till att mark- och flygstridskrafter har så olika "stridspuls" bör insats och samordning ske med strävan att optimera verkan. Mot denna bakgrund bör kraftsamlad flygbekämpning av markmål främst inriktas mot områden på operationsområdets djup skilt från markstriden, se figur 4. Insats skulle kunna understödjas med målutpekning från marken med specialförband eller nationella skyddsstyrkor. Indirekt eld från markstridskrafter skulle kunna understödja flygstridskrafternas strid, t ex genom att inleda bekämpning mot mål som luftvärnsskyddas.
För att samordna markstrid och flygbekämpning och möjliggöra optimal insats så skulle den amerikanska tekniken med Fire Support Coordination Line (FSCL) kunna tillämpas. Om till exempel chefen för den taktiska markstriden avser att inledningsvis genomföra markstrid i en del av sitt område och först senare utsträcka striden till hela området, så skulle han temporärt kunna avdela en del av området med en FSCL, se figur 5. Norr om linjen ges den flygtaktiska chefen rätt att ta initiativ och bekämpa mål efter samråd med den marktaktiska chefen. Söder om linjen understöds markstriden med flygbekämpning. Den marktaktiska chefen anger tid, plats och ambition för flygbekämpningen och tar ansvar för säkerheten.
Från ett överordnat perspektiv erfordras samordning av operationsområdena för markstrid, flygbekämpning och sjöstrid. Detta är den operativa ledningens ansvar, liksom att samordna serier av aktiviteter och slag över tiden så att målet för operationen nås enligt en övergripande plan för manöverkrigföringen. Se figur 6. Efterhand som stridskrafternas förmåga ökat samt ledningen och vapnens precision utvecklats kan mer integrerade former för insats övervägas.
Sammantaget bör stridskrafternas specifika karaktär samt förutsättningar att verka och samla eld styra hur de bör uppträda och samordnas. Detta bör vara en utgångspunkt för hur ledningen skall organiseras. Det räcker således inte att konstatera att de skall verka tillsammans.
Utveckling av operativ och taktiska doktriner brådskar inte bara som grund för förbandsverksamhet utan också som grund för att få balans mellan information, ledning och verkan.
Sammanfattningsvis pågår i Försvarsmakten omfattande materielförnyelse inom områdena mark-, sjö- och luftstrid samtidigt som vi står inför att öka förmågan avseende informationshantering och ledning. En utmaning är att vi efter 1990-talet har nedsatt militär kompetens avseende operativ och taktisk verksamhet samt ledning av högre förband. Dessutom brottas vi med planeringsmässiga obalanser.
Försvarsmakten bör kraftsamla på att bygga upp stridskrafterna efter likartad struktur som i omvärlden och som vi känner igen sedan tidigare. Inom underrättelse- och ledningsområdet bör uppbyggnad av nätverk för operativ och taktisk ledning prioriteras. Till detta nätverk ansluts staber, förband samt befintliga sensorer och informationssystem. Utveckling av nya sensorer bör ske i mån av ekonomiskt utrymme.
Uppbyggnad av militär kompetens bör ske utgående från sambandet mellan operativa och taktiska doktriner, operativ och taktisk planering, spel m m samt ledningsträning och förbandsövningar. En fiktiv stridsmiljö bör konstrueras utgående från omvärldens struktur på stridskrafter. Stridsmiljön bör exemplifieras på fiktiva operationsområden som innehåller övningsområden med lämplig terräng m m. Det är samträningen och ledningen av stridskrafter som ger militär kompetens, förutsättningar att anamma teknikutvecklingen samt förmåga att lösa Försvarsmaktens uppgifter.
De sammanfattande slutsatserna för Försvarsmaktens utformning är från operativa utgångspunkter följande:
Språket i Försvarsmakten bör övergå från 1990-talets managementmässiga ekonomispråk till ett operativt och taktiskt språk som vilar på en utvecklad militär kompetens.
Som grund för utveckling bortom 2010 bör vi vara observanta på konsekvenserna av den fortsatta teknikutvecklingen avseende miniatyrisering, obemannade vapenplattformar, sensor- och informationsteknologi och de effekter den medför för möjligheterna att genomföra operationer. Det är särskilt viktigt att följa hur denna teknikutveckling anammas i länder eller organisationer som kan utvecklas till potentiella hot. Den fortsatta tekniska utvecklingen kan på lång sikt få konsekvenser för möjligheterna att operera med flygförband, fartygsförband och sammanhållna stridsfordonsförband. Långräckviddig precisionsbekämpning från utspridd och dolt grupperade avfyringsanordningar kan innebära en verkan som ger defensiven ett operativt övertag över offensiva operationer med konventionella förband. I framtida vapensystem behöver förmodligen inte människor åka med under en bit av vägen mellan avfyring och träff som förare eller besättning. Den fortsatta långsiktiga teknikutvecklingen innebär om den inte beaktas att det vid ett krigsutbrott finns risk för att en situation uppstår likartad den då den offensiva ambitionen i Schlieffenplanen misslyckades på grund av att den tekniska utvecklingen inte hade beaktats.
Clausewitz, Carl von: On War. Dupuy, R Ernest; Dupuy, Trevor N: The Harper Encyclopedia of Military History: From 3500 B.C. to the Present, Harper Collins Publishers, 1993. FOA:s Lägesrapporter (FoRMA). Hummelgren, Jan: Manöverkrig, D 10136, Försvarets forskningsanstalt, Stockholm 1989. Kee Beng, Ooi; Pettersson, Bengt: Sun Zis Krigskonst; ACTA C 5, 1999. Leonhard, Robert, R: The Art of Maneuver:Maneuver-Warfare Theory and Airland Battle, Presidio Press Novato 1995 Parameters, tidskrift utgiven av US Army War College. Paret, Peter (red): Makers of Modern Strategy: From Machiavelli to the Nuclear Age, Princeton University Press, Princeton 1986.
Läs även Claës Skoglunds och Jan Wickboms kommentarer till denna artikel, samt Björn Hedskogs svar till Skoglund och Wickbom.