Debattartikel av generalmajor Björn Hedskog
Jag har haft förmånen att få läsa ledamöterna Claës Skoglunds och Jan Wickboms tankar kring mitt inträdesanförande och önskar bemöta dessa med ett kort svar.
Båda diskuterar med fokus på strategiska frågor. Jan Wickbom beskriver i ett trettioårigt perspektiv en debatt kring fyra strategiska alternativ som uppges förevarit under det kalla kriget för trettio år sedan och avsaknaden av strategi i Sverige därefter. Claës Skoglund diskuterar med tyngdpunkt på behovet av att skapa trovärdig förmåga till anpassning, med begränsning till tillväxt.
Statsmakternas och Försvarsmaktens bedömning är att Ryssland inte under kommande tio år kan utgöra något hot mot Sveriges överlevnad som nation. De konflikter som Sverige kan bli berört av under dessa tio år torde främst ha sitt ursprung i lokala inomstatliga konflikter som uppstår i kölvattnet av kommunistblockets kollaps. Bl a detta är bakgrunden till Försvarsmaktens omstrukturering från invasionsförsvar till ett litet insatsförsvar med förmåga att genomföra de insatser som kan erfordras nationellt samt att delta aktivt i internationell krishantering för att "släcka bränder" där de uppstår.
För denna tioårsperiod äger, enligt min mening, Jan Wickboms resonemang om offensiva och defensiva strategier gentemot Ryssland inte någon relevans. Strategin bör i stället vara att medverka till att understödja en positiv utveckling i Ryssland. Förmåga till anpassning, där tillväxt utgör en del och som Claës Skoglund skriver om, är relevant främst som grund för handlingsfrihet för tiden efter den närmaste tioårsperioden.
Med hänsyn till att omvärldsbedömningen utsträcks till tio år har vi all anledning att hålla ett brett spektrum av tänkbara hotutvecklingar öppna som grund för planering av tiden bortom år 2010. Tyvärr finns en tendens i debatten att begränsa behovet av framtida eventuell anpassning till enbart de "nya" hoten och riskerna vilka passar till den kortsiktiga inriktningen som enligt Jan Wickbom lagts fast utan långsiktig strategi.
Vid en hotutveckling som innebär att ett rustat och aggressivt Ryssland återuppstår bortom tioårsperioden äger alternativresonemang motsvarande Jan Wickboms ånyo giltighet. Resonemanget bör dock sättas in i den säkerhetsstruktur som till dess utvecklats i Europa samt Sveriges relationer till olika säkerhetsorganisationer.
Diskussion och utveckling av en strategi för Sverige är viktig avseende tiden bortom den period som vi tror oss kunna överblicka och bedöma. Behov och omfattning av anpassningsåtgärder är härvid en viktig utgångspunkt för utvecklingen den närmaste tioårsperioden och som grund för framtida handlingsfrihet.
Utgångspunkten för mitt inträdesanförande har varit att utgå från beslutad struktur och diskutera vilka kompletteringar som bör göras för att återskapa militär kompetens, utveckla förmåga för det korta perspektivet (tioårsperioden) samt lägga en grund för långsiktig utveckling bortom år 2010. Idéerna utgår från ett manövertänkande som kan tillämpas både i operativt offensivt och defensivt syfte. Försvaret av Sverige har för mig varit utgångspunkten, men även nödvändig anpassning till NATO så att vi effektivt kan delta i fredsfrämjande insatser. Mina idéer är inte kopplade till endera av Jan Wickboms strategiska alternativ. Strategiskt defensivt koncept och utnyttjande av stor yta har dock legat närmast i mina tankar inte minst därför att det kan bli den lilla alliansfria nationens lott i en storkonflikt. Utveckling av samtränade stridskrafter som kan genomföra större samordnade operationer inom ramen för ett operativt koncept svarar enligt min mening bäst mot dessa behov.
Även om jag inte delar Jan Wickboms snäva tolkning av mina operativa tankar så anser jag att tankar om strategiska doktriner motsvarande de som Wickbom för fram är viktiga att diskutera inte minst som grund för Försvarsmaktens långsiktiga anpassningsförmåga.