Minnesteckningar över bortgångna ledamöterAv Akademiens andre styresman, riksarkivarie Erik Norberg. Under verksamhetsåret har även f d generaldirektören Alf Resare avlidit. Minnesord över honom kommer att föredragas vid högtidssammankomsten 2000.
Eders Majestäter, Herr Statsråd, Herr Styresman, Ärade ledamöter och gäster! Minnet av tretton ledamöter som avlidit under det gångna verksamhetsåret skall här tecknas. Avdelningen för lantkrigsvetenskapÖverstelöjtnant Sune Nyström avled den 24 april 1999. Hans närmaste är makan Margareta, sonen Peter och dottern Katarina. Sune Nyström var född i Dalby i Värmland 1919. Han tog studenten i Uppsala 1939, och fann som många vid världskrigets utbrott det militära yrket som en naturlig bana. Han valde luftvärnet, som vid denna tid var i kraftig utveckling, och blev 1942 officer vid Lv 3, Roslagens luftvärnskår i Norrtälje. Under de närmaste åren verkade han i trupp- och beredskapstjänst. 1945 förflyttades han till Luftvärnsofficersskolan, först som elev, sedan som repetitör. 1947 väntade Krigshögskolan, 1949 åter trupptjänst vid luftvärnet och efter 1953 befattning som generalstabsofficer vid Arméstaben och Försvarsstaben. Under perioden 1955 till 1958 tjänstgjorde Sune Nyström som detaljchef vid Försvarsstabens utrikesavdelning, och nu skönjdes konturerna till de kommande årens inriktning. 1956 kommenderades han på underrättelseskola i England, och efter några års tjänstgöring vid Arméstaben som detaljchef vid utbildnings- och taktikavdelningen samt utnämning till major gick han 1961 genom motsvarande underrättelseskola i USA. Efter utbildning vid Försvarshögskolan tilldelades han 1963 befattningen som chef för Arméstabens underrättelseavdelning, och hans karriär inom utrikes- och underrättelsetjänsten tycktes utstakad. Han stannade på befattningen i tre år, tills han 1965 tilldelades tjänsten som chef för Arméstabens bibliotek. Under hela 1960-talet medverkade han dessutom som expert i 1954 års värnpliktsavlöningsutredning. Under tjänstgöringen på underrättelseavdelningen hade Sune Nyström drabbats av en invalidiserande sjukdom, som menligt inverkade på hans aktiva tjänst. Han fann dock fruktbar sysselsättning i Arméstabens bibliotek, som hörde till Försvarsmaktens största och viktigaste. Utåt syntes dock mest hans mycket aktiva insats som skribent i facktidskrifter. Från och med 1965 och för en lång tid framöver blev han medarbetare i KKrVAHT, i det som så småningom kom att bli Officerstidningen, i Arménytt och något senare även Officersförbundsbladet. Författaren i honom förlöstes vid denna tid, och det tycks som om det var tjänsten vid biblioteket som äntligen gav honom tillfälle och impulser till detta. I KKrVAHT skrev han i kort följd ett stort antal artiklar om rysk-kinesiska nedrustningsdispyter, om kriget i Norge 1940, och särskilt om amerikansk utrikespolitik och den pågående eskaleringen i Vietnam. En genomgående sensmoral var att man kunde lära av historien och att de säkerhetspolitiska resonemangen mådde väl av att fördjupas. Sune Nyström invaldes i Akademien 1967.
Översten av 1. graden Lennart Löfgrén avled den 27 maj 1999. Närmast anhörig är sonen Martin. Lennart Löfgrén föddes i Gällö i Revsunds församling i Jämtland 1919. Omedelbart efter studentexamen 1939 valde han den militära banan och blev fänrik vid Jämtlands fältjägarregemente 1942. Under den fortsatta beredskapen och efterkrigsperiodens första år tjänstgjorde han på pluton och kompani vid regementet. 1950-1952 studerade han vid Krigshögskolan. Löfgrén hade en utmärkt fysik och ett glödande tävlingssinne. Detta gjorde honom till framstående idrottsman i fältidrotter och skytte samt till en förebild för soldaterna. I nästa etapp i karriären var han från 1960 major i generalstabskåren samt under åren 1960-1965 kurschef och lärare vid Militärhögskolan. Han utvecklade klara åsikter i militära frågor och gav uttryck för dem i tal och skrift. 1965 placerades han som bataljonschef vid I 11, Kronobergs regemente i Växjö, och två senare utnämndes han till överste och regementschef. Vapensystemen utvecklades successivt och en av hans bestående insatser kom att röra anskaffandet av ett nytt skjutfält. Långa förhandlingar med politiker och markägare resulterade i att han 1971 kunde organisera invigningen av Kosta skjutfält, en fortfarande modern och välordnad anläggning. Efter fem år vid I 11 utnämndes han till överste 1. graden och arméinspektör vid Milo Syd i Kristianstad. Här ledde han utvecklingen av en ny typ av infanteribrigad, IB 77, inom militärområdet. Liksom vid I 11 deltog han mycket flitigt i förbandens fältövningar. Han anförde också under denna tid militära studiedelegationer till Jugoslavien, Egypten och Sovjetunionen. När Lennart Löfgrén 1980 pensionerades, var han etablerad i frivilligrörelsen. Han var ordförande i Kronobergs och Kristianstads FBU-förbund samt i Kronobergs skytteförbund. Från 1980 och tio år framåt skulle han nu arbeta som generalsekreterare i Frivilliga skytterörelsen. Därpå fortsatte han ända till 1996 sitt engagemang såsom redaktör för organisationens tidskrift Svenskt skytte. Med energi drev han igenom det nya tävlingsgeväret Sauer, som blev gemensamt för Sverige, Danmark och Norge. Lennart Löfgrén var positiv och resultatinriktad. Med sina väderbitna och kraftfulla drag utstrålade han energi, och i vänkretsen gick han tidigt under benämningen "urkraften från Jämtland", även om han under senare år långsamt bröts ned av en svårartad reumatism. Han var under lång tid en aktiv skribent. 1971 gav han ut minnesskriften Kronobergs FBU-förbund 1921-1971. Han hade framförallt tidigt börjat medverka i facktidskrifter och dagspress. Under en tid var han också ledarskribent i Östersunds-Posten och Smålandsposten. Detta bidrog starkt till att han vid relativt unga år blev ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. Han valdes in i Akademien 1967.
Generallöjtnant Lars-Eric Wahlgren gick bort den 19 oktober 1999. Hans närmaste är hustrun Gunilla samt döttrarna Susanne och Monica. Lars-Eric Wahlgren föddes 1929 i Åsele i Västerbotten, där hans far var jägmästare. 1953 blev han officer vid pansartrupperna och Skånska Dragonregementet i Hässleholm. Han gick genom Militärhögskolans stabskurs 1963-1965 och utnämndes till kapten i Generalstabskåren. Under de närmaste åren växlade han mellan olika stabs- och truppbefattningar. 1977 utnämndes han till överste, och 1980 inledde han som chef för Gotlands regemente en längre period på Gotland. 1983 befordrades han till generalmajor och chef för Gotlands Militärkommando. Lars-Eric Wahlgren etablerade sig väl i den gotländska miljön och gjorde sig till uppskattad tolk för gotländskt försvar och frivilligrörelse. Samtidigt hade han skaffat sig en god internationell erfarenhet. Under åren perioden 1967-1968 utbildades han vid amerikanska krigshögskolan Command and General Defense College i Fort Leavenworth. Han fick 1974-1975 sin första befattning vid Förenta Nationerna i egenskap av kontingentchef för svenska FN-förband i Mellersta Östern. 1977-1980 var han försvarsattaché i Oslo, och under samma år dessutom chef för UN Staff Officers Course i Strängnäs. 1988 var det dags att lämna Gotland. Lars-Eric Wahlgren hade utnämnts till generallöjtnant, biträdande generalsekreterare i FN och Force Commander vid UN Interim Forces i Libanon (UNIFIL). I mars 1993 övertog han efter en indisk general och i egenskap av Under Secretary General vid FN för en tid den nyinrättade befattningen som chef för FN-trupperna i det forna Jugoslavien (UNPROFOR). Vid högkvarteret i Zagreb kom han att leda den största, dyraste och mest komplicerade FN-aktionen någonsin. Styrkan räknade omkring 14 000 man från 21 nationer. Han gjorde där en uppmärksammad insats i ett bekymmersamt läge. Det var en svår tjänst, där han också ställdes inför frågor av politisk innebörd, som hade att göra med nationella avvägningar i FN-insatsen. Via massmedia fick han höra, att han efterträtts av en fransk general. Lars-Eric Wahlgren, som under hela sin karriär bar med sig en tydlig västerbottnisk dialekt, blev en av Sveriges mest internationellt inriktade officerare. Han nådde de höga befattningarna och engagerades i olika uppdrag även efter sin pensionering. Från 1995 var han en av de åtta högre officerare från olika länder som ingick i den International Defence Advisory Board som skapades på begäran av försvarsministrarna i de tre baltiska staterna för att tillhandahålla oberoende expertråd i försvarsfrågor. Han engagerades också av UNESCO i frågor som hade att göra med skydd av kulturarv i krigssituationer, en fråga som i riklig mån hade aktualiserats under striderna i Bosnien. Sina visioner av Förenta Nationernas möjligheter lämnade han i sin publikation FN:s insatser för fred mot år 2000 (1994). Han valdes in i Akademien 1983.
Överste Stig Gunnar Ekman gick bort den 8 april 1999. Hans närmaste är hustrun Ingemo, dottern Anna och sonen Erik. Gunnar Ekman föddes i Lycksele 1942. Han blev officer vid Jämtlands fältjägarregemente i Östersund 1967, tjänstgjorde som instruktör vid Infanteriets stridsskola i Kvarn 1971, återvände till fältjägarna året därpå, och varvade under kommande år tjänsten vid regementet med utbildning vid Militärhögskolan. 1977-1978 tjänstgjorde han som kompanichef vid FN-bataljonen i Sinai. Vid återkomsten placerades han som generalstabsaspirant vid Försvarsstabens mobiliseringsavdelning. Efter en kortare period som kompanichef vid Dalregementet återvände han till Militärhögskolan som kurschef vid armélinjen. Därpå var det åter dags för trupptjänst, denna gång befattning som bataljonschef vid Älvsborgs regemente. 1989 väntade Militärhögskolan igen, utnämning till överste och posten som chef för armélinjen. Vid omorganisationen några år senare sattes han i ledningen för den nya gemensamma stabslinjen. Gunnar Ekman gjorde sig känd som en skicklig pedagog. Han månade om sina elever och bemöttes i sin tur med betydande uppskattning. Hans eget framträdande var utan väsen och stora ord, men överlagt och respekterat. 1993 slogs de centrala staberna samman för att bilda det nya Högkvarteret. I den ingick en s k gemensam stab, där en ny sambands- och info-systemavdelning tillkom som ett tecken på allt större intresse för utnyttjandet av ny informationsteknologi. Gunnar Ekman blev chef för den nya avdelningen och stannade på posten tills han överväldigades av sin sjukdom. Han invaldes i Akademien 1991 och har verkat som sekreterare i avdelning I.
Vid högtidssammankomsten den 10 november 1999 föredrog andre styresmannen, riksarkivarie Erik Norberg minnesteckningar över avlidna ledamöter. Avdelningen för militärteknisk vetenskapFörre överingenjören och kommendören Tor Ödman avled den 12 december 1998. Närmast anhöriga är makan Maj samt barnen i tidigare äktenskap Gen, Birgitta och Per-Johan. Tor Ödman föddes i Västerås 1904 och tog studenten där 1923. Fadern var jurist. Själv valde han en teknisk inriktning, Tekniska högskolan i Stockholm och linjen för maskinteknik, där han utexaminerades 1927. Under de närmaste åren var han knuten till företag som AB Spontan och AB Lesto och hade där som främsta uppgift att vidareutveckla ångturbiner med utgångspunkt i bröderna Birger och Fredrik Ljungströms världsberömda uppfinningar. Det rörde sig om en verkstadsindustri i snabb utveckling, en kreativ miljö som passade den unge Ödman och gav honom impulser för framtiden. Under åren 1933-1937 var han anställd vid Ångpanneföreningen. Företaget passade väl hans yrkesinriktning, men verksamheten där blev ändå ett mellanspel. Under anställningen vid Lesto i början av 1930-talet hade han arbetat med att utveckla en ångturbin för torpeddrift. Till det området återvände han 1937, när han flyttade till Karlskrona och fick tjänst som torpedingenjör och specialingenjör i Mariningenjörskåren. När torpedverkstaden 1941 flyttade till det mer skyddade Motala, fick han befattning som konstruktionschef vid den nyinrättade Centrala torpedverkstaden. Han svarade här för en viktig verksamhet, och när han under krigets slutskede erbjöds att söka ett förordnande som professor i ångteknik vid Chalmers, förhindrades han av beredskapsskäl att lämna torpedverkstaden. Omedelbart efter krigets slut återvände han emellertid till Ljungströmsfären, nu med anställning i Ljungströms Ångturbin AB. Under kriget hade antalet torpedbärande fartyg ökat starkt. Tillverkningen vid Centrala torpedsverkstaden inordnades under Försvarets fabriksstyrelse. Medan konstruktionsarbetet skedde i Motala, var det Marinförvaltningen som svarade för projekteringen. En huvuduppgift blev snart att utnyttja krigserfarenheterna rörande sprängmedel, avfyrningsanordningar, drivmedel och framdrivningsmaskineri. Torpeden var i stark utveckling. 1950 vände Tor Ödman tillbaka till torpedområdet. Han utnämndes till byråchef vid Marinförvaltningens torpedtekniska byrå, och 1954 till byråchef för den nyinrättade torpedbyrån. Han stannade där till sin pension 1969. 1952 utnämndes han till marindirektör av 1. graden, 1958 tilldelades han kommendörs tjänsteklass och 1962 befordrades han till överingenjör. Under dessa år tillkom den trådsstyrda torpeden och akustiskt målsökande torpeder, varigenom det blev möjligt att föra över data mellan fartyg och torped. Väteperoxiddrift ökade aktionsradien och elektroniska eldledningsinstrument förbättrade verkan. Vid marinförvaltningen inrättades en övningsanläggning för eldledningen, en s k cyklorama, vilket kraftigt förenklade utbildningen av torpedofficerare. Sverige blev en framstående torpednation, och utvecklingen skedde till stor del under ledning av Tor Ödman. Men Tor Ödman fick också utlopp för sin kreativa läggning och det intellektuella arvet från bröderna Ljungström inom andra områden. Han medverkade i konstruktionen av ett oljeeldningsaggregat som såldes på licens till Götaverken, i framställningen av elinstallationsrör till byggnadsindustrin och i utvecklingen av ett manöverbord, som under ett antal år utnyttjades på fartyg innan de datoriserade stridsledningssystemen tog över. Han publicerade ett stort antal artiklar i tekniska frågor och åtskilliga utredningar i marin vapenteknik. Under åren i Motala var Tor Ödman politiskt aktiv och ledamot i stadsfullmäktige. Musiken följde honom hela livet. I sin ungdom spelade han olika instrument i en jazzorkester. Han behärskade cello väl och byggde sin egen orgel. Talangerna att skapa och utöva omfattade också konst och matlagning. Han var ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och Ingenjörsvetenskapsakademien. I Kungl Krigsvetenskapsakademien invaldes han år 1958.
Kommendören Curt Borgenstam avled den 11 april 1999. Närmast anhörig är sonen Curt. Curt Borgenstam föddes 1919 i Falun, där hans far var apotekare, tog studenten 1937 i Saltsjöbaden och inledde studier vid Tekniska högskolan i Stockholm. Hans marina inriktning var redan utstakad. 1936 hade han gått aspirantkurs på segelfartyget af Chapman. 1939 och 1940 gjorde han detsamma i Karlskrona och på pansarskeppet Oscar II. 1942 utexaminerades han som civilingenjör från KTH och fackavdelningen för skeppsbyggnadskonst och flygteknik. Samtidigt med studierna hade han hunnit med praktik på Atlas Diesel i Stockholm och Kockums i Malmö samt följt kadettkurs under tjänstgöring på pansarskeppet Drottning Victoria, örlogsvarvet i Karlskrona och jagaren Norrköping. Som mariningenjör vid mariningenjörskåren placerades han omedelbart efter studierna vid Marinförvaltningens ubåtsbyrå. 1944 kom han för första gången i närmare kontakt med motortorpedbåtar genom tjänst som kontrollant vid arbeten med lätta och snabbgående dieselmotorer vid Atlas Diesel och Götaverken. Strax före beredskapens slut placerades han som divisionsingenjör vid 4. torpedbåtsdivisionen, som omfattade sju motortorpedbåtar med basorganisation. 1946 inledde han en period om sju år fram till 1953 som chef för Marinförvaltningens torpedbåtssektion. Under den tiden hade han uppdrag som lärare vid Sjökrigsskolan och kontrollant vid tillverkning av nytt motortorpedbåtsmaskineri. Han gjorde studieresor särskilt till England men även till Tyskland och Italien för att studera motorteknik och i första hand utvecklingen av gasturbiner. Parallellt med tjänsten på Marinförvaltningens torpedbåtssektion gick han över till maskinbyråns motorsektion, där han var chef från 1949. Med detta utvidgades de utländska kontakterna. Han studerade isbrytare i Finland och förhandlade om nya motortyper i Tyskland, Schweiz och Italien. 1953 utnämndes han till marindirektör, och 1955 till 1956 deltog han som fartygsingenjör i kryssaren Gotlands långresa till Afrika. Efter ett kortare pass vid Stockholms örlogsvarv återgick han till marinförvaltningen och posten som chef för motorsektionen. Han var 1958 med om inledningen av torpedbåtsprojektet Spica men tog kort därpå avsked från tjänsten vid marinen. Med detta inledde han en period om närmare tre år som egen konsult vid Motoren Werke Mannesheim och Krögerwerft i Västtyskland, vid Costruzione Revisione Motori i Milano, vid SAAB, Industrial Marine and Oil Development samt Stockholms handelskammare, där han en tid var besiktningsman för lustfartyg. 1961 var han för en kortare tid tillbaka i Marinförvaltningen, kom sedan under en längre tid att ägna sig åt undervisning och publicering. Han var speciallärare i förbränningsteknik vid KTH, lärare i krigsfartygsteknik vid Militärhögskolan, ledamot i Ingenjörsvetenskapsakademiens transportforskningskommitté för svävfarkoster och Teknologföreningens kommitté för bilsäkerhet samt speciallärare i krigsfartygskonstruktion vid KTH. Samtidigt medverkade han som fackredaktör i skeppsbyggnadsteknik i Teknisk Tidskrift. 1967 utnämndes han till chef för materielsektionen vid Marinförvaltningens maskinbyrå och några år senare för ubåtsbyråns projektsektion. Han fick nu medverka i utvecklingen av gasturbinmaskineri för torpedbåtar av Norrköpingsklassen och i projektering av ubåtar av typ Näcken och Västergötland. 1974 blev han som kommendör och överingenjör chef för elektrobyrån vid det som nu heter Försvarets materielverk. Han skulle därmed stanna i förvaltningen återstoden av sin aktiva tjänst fram till pensioneringen 1984. Det innebar inte att uppdragen sinade. Under ett antal år stödde han Vaxholmsbolaget i utveckling av nya passagerarfartyg, och han var ordförande i Teknologföreningens kommitté för motor- och fordonsteknik. Curt Borgenstams tekniska intresse förenades med en utåtriktad läggning. Han var en underhållande och pedagogisk föredragshållare, roade den närmare kretsen utan större åthävor men med sång och tillfällighetsdikter, och ägnade stor kraft åt sportbilar och motorcyklar av god årgång och stil. Han båda samlade och renoverade fordonen och höll museum i det egna hemmet. Särskilt är han bekant som författare och medarbetare i ett betydande antal skrifter och artiklar. Här kan nämnas publikationerna Attack till sjöss, Motortorpedbåt, Jagare och Kryssare. Självklart kunde inte heller en person med Curt Borgenstams intressen undvika regalskeppet Vasa och dess öde. Verket Varför kantrade Wasa kom ut både på svenska och engelska. Curt Borgenstam var ledamot i Kungl Örlogsmannasällskapet. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1967.
Översten och f d överingenjören Stig Knutson avled den 20 april 1999. Närmast anhöriga är makan Ingrid samt döttrarna Ann och Eva. Stig Knutson föddes i Härnösand 1907 och tog studenten i Södra Latin i Stockholm 1926. Han påbörjade utbildning till officer och blev fänrik vid Fortifikationen 1929. Följande år gick han genom allmänna fortifikationskursen vid Artilleri- och Ingenjörhögskolan AIHS, utnämndes till löjtnant och följde omgående högre kursen vid AIHS 1932-1934. I slutet av 1930-talet var han tidvis repetitör vid skolan. 1937 utnämndes han till löjtnant i Ingenjörtrupperna, och vid samma tid breddade han sina kunskaper genom specialstudier i byggnadsstatistik vid KTH. Det allvarliga politiska läget i öster riktade uppmärksamheten mot Finland. Behovet av ökade insatser inom fortifikation samt väg- och vattenbyggnad var stort. Stig Knutson såg värdet i en egen insats och tjänstgjorde vid förbandet A 39 i finska armén under 1939. Året därpå utnämndes han till kapten i Ingenjörtrupperna. Under resten av beredskapen, åren 1941-1946, var han lärare vid AIHS. Det innebar å andra sidan inte, att han var bunden vid katedern. Skolans personal medverkade i planläggning av olika slag. Till de uppgifter som Stig Knutson blev indragen i hörde insatsen av svenska trupper i Norge vid krigets slutskede, aktionen Rädda Norge. Under hans ledning gjorde skolan omfattande beräkningar på behov av bromaterial för övergång av älven Glomma. Under åren 1942-1945 uppfylldes också hans arbete till betydande del av tjänsten som adjutant hos chefen för Väg- och vattenbyggnadskåren, som vid denna tid stod under ledning av översten och byggnadschefen i Stockholm Ernst Lindh. Väg- och vattenbyggnadskåren som hade till uppgift att organisera i första hand reservofficerutbildade ingenjörer hade genomgått ett antal organisationsutredningar, och i samband med 1942 års försvarsutredning stod dess fortsatta existens under diskussion. 1951 placerades Stig Knutson på Arméstabens ingenjöravdelning, och 1954 utnämndes han till chef för Armétygförvaltningens fältarbetsbyrå, från 1955 i egenskap av överste. När Arméförvaltningen i samband med en omorganisation för en tid återuppstod efter 1963, återfinnes Stig Knutson som överingenjör och chef för fordonsavdelningens fältarbetsbyrå. Han stannade där till sin pensionering 1967. Hans intressen och yrkeskunskaper gav upphov till ett antal artiklar i tekniska tidskrifter. 1948 valdes Stig Knutson in i Akademien.
Överingenjören Kjell Mellberg avled den 27 december 1997. Hans närmaste är makan Marita och sonen Stefan. Kjell Mellberg föddes 1930 som hemmansägarson från Gådeå by i Säbrå i Ångermanland. Han tog studenten i Härnösand 1951. Det tidiga 1950-talet markerade också den moderna informationsteknologins intåg. Under Koreakrigets inledning introducerade UNIVAC och IBM de första kommersiella datorerna. I Sverige markerade Matematikmaskinnämnden statens engagemang i den nya tekniken, och 1953 skapades den första svenska elektroniska datorn. Kjell Mellberg inledde vid den tiden studier vid KTH i Stockholm och blev 1956 civilingenjör på linjen för elektroteknik. Sin militärtjänst fullgjorde han under kommande år som forskningstekniker på FOA. Kort tid senare blev han chef för den konstruktionsgrupp inom företaget Standard Radio & Telefon AB som kom att spela en betydelsefull roll för flygvapnets inriktning mot digitala system i slutet av decenniet. Standard Radio fick beställningar på operationsrum för radarstationen PS 08 samt radargruppcentraler för det banbrytande övervaknings- och stridsledningssystemet Stril 60. Kjell Mellberg hörde till den inhemska teknikens fäder. Systemet fick under 1960-talet motsvarigheter inom den civila flygtrafikledningen, och företaget fick stora internationella order under de kommande decennierna. Samtidigt vandrade han vidare inom den allt viktigare och ofta omstrukturerade IT-industrin. 1971 blev han systemchef vid Stansaab Elektronik, 1978 divisionschef vid Datasaab, 1983 strategiansvarig vid Ericssons affärsområde Försvarsmateriel, 1990 detsamma vid BEAB. Från 1991 tjänstgjorde han vid Nobeltech och från 1994 på ledande befattning vid CelsiusTech Systems. Vid sidan av den rena yrkeskarriären samlade han på sig ett stort antal uppdrag. Från 1960-talet ägnade han sig på uppdrag av Överstyrelsen för yrkesutbildning åt vidareutbildning av ingenjörer inom digitalteknik. Han medverkade i Dataindustriutredningen 1978 och var sakkunnig vid professorstillsättning vid Linköpings universitet samma år. Han lade ned stort arbete på samarbetsprojekt mellan försvar och industri och hade en viktig roll i FMV:s LOTUS-studie 1988, IT-strategiutredning 1992, SESAM-projektet, MILINF-programmen och departementsutredningen IT 2000 1991. Hans intresse för informationsteknologins tilllämpning sträckte sig också till undervisning, hälso- och sjukvård. Under senare år återknöt han till sin ångermanländska bakgrund och ledde vid sin bortgång Näru-projektet, som är ett samverkansprojekt mellan Mitthögskolan, landsting och kommuner i Västernorlands län syftande till användning av IT för fjärrutbildning. Det är inte ovanligt, att personer som har förmågan att behandla tekniska problem på en hög abstraktionsnivå även har ett humanistiskt intresse. Kjell Mellberg hörde till dem. Han intresserade sig för människans roll i den digitala tidsåldern och av naturliga skäl även för semantiska spörsmål. I sällskapslivet kunde han vara både seriös och underhållande. Han var en god pedagog med talang att göra systemfrågor begripliga, publicerade ett stort antal artiklar inom sitt fackområde, föreläste ofta och fördjupade sig under senare år i Härnösands historia. Han byggde upp en betydande samling av gamla vykort över staden, publicerade under en lång följd av år bilder från det gamla Härnösand med kommentarer i Västernorrlands Allehanda och gav 1981 ut boken Härnösands stadsbild genom tiderna. Han gjorde hemsidor för Härnösands kommun och kopplades in på ett samarbete med Riksarkivet som skulle leda till en på CD-skiva lagrad virtuell rundvandring i staden. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1993. Avdelningen för annan vetenskap av betydelse för totalförsvaretÖversten av 1. graden Arne G:son Hallström avled den 1 januari 1999. Närmast anhöriga är döttrarna Gunilla, Ingrid, Barbro och Margareta samt sonen Gunnar. Arne Hallström föddes 1904 på Björkö (Birka), den historiska ön mitt i Mälaren. Hans båda föräldrar var konstnärer, fadern landskaps- och folklivsmålaren Gunnar Hallström, modern konstnärinnan Signe, född Lövgren. Fadern hade starka fornnordiska ideal och gav den unge Arne och hans två bröder en uppfostran i samma anda eller i herrans tukt och förmaning. Efter att ha avlagt realexamen 1920 arbetade Arne Hallström ett par år som lantbrukselev i Vassunda i Uppland. Han började sedan studera som privatist till studenten och gjorde samtidigt värnplikt i Boden. När han 1925 tog studenten hade han redan attraherats av den militära banan. Året innan hade han avlagt reservofficersexamen som fänrik vid Norrbottens regemente, och omgående därefter påbörjade han officerskurs som han fullbordade 1926, då han placerades som underlöjtnant vid samma regemente. Tjänsten i Norrbotten hade givit honom god vinterutbildning, och vid de internationella militära skidtävlingarna i Oslo 1930 var han ledare för den svenska truppen. Samma år fick han ett stipendium som resulterade i tjänst vid Tammerfors regemente i Finland under vintern 1930-1931. De närmaste åren gick han genom Krigshögskolan, och 1936 följde han en arméspaningskurs vid Flygvapnet. Han utnämndes till kapten i Generalstaben 1937, undervisade vid Krigshögskolan i arméorganisation, tjänstgjorde som chef för värnpliktsdetaljen vid Arméstaben till 1941 och därpå som militär sekreterare vid rullföringsnämnden. Det var vid samma tid som systemet för värnpliktsredovisningen lades om, och för att fördjupa erfarenheterna fick Arne Hallström i uppdrag att studera värnpliktsväsendet i Tyskland, Danmark och Ungern. 1942 återvände Arne Hallström till övre Norrland, nu som major och chef för den bekanta skidlöparbataljonen vid Norrbottens regemente. 1944 blev han stabschef vid VI. militärområdet. Efter mellanspel som utbildningschef vid Bohusläns regemente från 1948 och tillförordnad chef för Centrala värnpliktsbyrån 1949 återvände han till Norrbottens regemente 1951, nu som överste och regementschef. Han stannade på tjänsten i sju år, innan han 1958 övertog befattningen som ställföreträdande militärbefälhavare vid II. militärområdet i Östersund. 1964 ledde han den svenska delegationen i den neutrala övervakningskommissionen i Korea. Samma år lämnade han den aktiva tjänsten men därmed inte arbetet i försvaret. Under tio år fram till 1974 var han knuten till Militärpsykologiska institutet, där han forskade i frågor som rörde psykologi och soldaters uppträdande i krig. Hans erfarenheter från värnpliktsadministration och trupptjänst gav en god bakgrund. Han författade för institutet ett antal skrifter om psykologi i stridssituationer, t ex Soldatpanikens problem och Fångförhörsresistens. I KKrVAHT publicerade han artikeln "Personellt stridsvärde". Arne Hallström var en ganska tillbakadragen person utan stora gester och med en bestämd och rätlinjig kurs i livet. Han var en ordknapp friluftsmänniska, en sentida lingian, och framstår på det sättet själv som en själsfrände till de fornnordiska människotyper som intresserat hans far. En kollega har senare förklarat, att han skulle ha valt just Arne Hallström som kamrat, om han själv skulle ut i strid. Inom sig bar han ett gediget konstnärligt påbrå som låg till grund för ett författarskap även utanför den militära tjänsten. I historiken över Norrbottens regemente medverkade han med en uppsats över skidlöparbataljonen. Han skrev om det pansartåg som konstruerades för att trygga malmbanan under vinterkriget. Under en längre tid arbetade han med en levnadsteckning över den svenske äventyraren och frihetshjälten i Latinamerika, Ivar Thord-Gray. Arbetet resulterade i en skrift som föreligger i form av manuskript. Kort före sin borgång återknöt han på ett känsligt och kulturhistoriskt betydelsefullt sätt till sin uppväxtmiljö med skriften Björkö Saga: människor och liv på en Mälarö. Boken kom ut under fadern Gunnars namn och är en berättelse om Björkös gamla kultur, byggd på hans egna studier och faderns efterlämnade handlingar. Arne Hallström valdes in i Akademien 1973.
Militärhistorikern, major Arne Stade gick bort den 1 januari 1999. Närmast anhöriga är hustrun Maj samt barnen Sten, Arne, Yngve och Ingela. Arne Stade föddes 1912. Han var son till prosten Frans Stade och biskopsdottern Maria Ullman samt växte upp på prästgården i Överselö församling vid Mälaren. Efter studentexamen inledde han studier i Uppsala, men utbildade sig samtidigt till reservofficer. 1934 blev han officer i Södermanlands regementes reserv; 1936 blev han fil kand. Oron i Europa ökade hans militära engagemang. Han deltog som frivillig i Finska vinterkriget och i Fortsättningskrigets inledning 1941. Efter återkomsten till Sverige utnämndes han till kapten vid Södermanlands regemente. Han fick avsked som major i pansartruppernas reserv. Han skall ha varit den ende pansarofficeren som saknade körkort; det var i stället cykeln som under alla år och oavsett väderlek kom att höra till hans kännetecken. 1948 placerades Arne Stade vid Försvarsstabens krigshistoriska avdelning. Med detta inledde han en trettioårig tjänst som militärhistoriker, en tredjedel av hela den tid som den militärhistoriska forskningen varit organiserad inom försvaret. I Uppsala hade han haft Erland Hjärne som lärare, från 1950-talet i Stockholm Torvald Höjer och Folke Lindberg. Han var en inbiten källkritiker med ambition att komma källmaterialet så nära som det över huvud taget var möjligt. 1960 blev han fil lic, och 1967 disputerade han för doktorsgraden med avhandlingen Erik Dahlbergh och Carl X Gustafs krigshistoria, en ingående studie över källvärdet i Dahlberghs relationer och dagbok. Försvarets krigshistoriska institutioner hade tidigare publicerat de omfattande verken över Finska kriget 1808-1809, Karl XII på slagfältet samt Sveriges krig 1611-1632. Under 1960- och 1970-talen framställdes verket Carl X Gustafs-studier, i vilket Arne Stades avhandling var en viktig del. Han var dessutom vetenskaplig ledare och medförfattare samt höll ihop det omfattande projektet med ett stort antal forskare från de nordiska länderna och Polen. I det arbetet lade han ned sitt stora forskningsintresse och engagemang. Under senare år var han tillsammans med dansken Finn Askgaard, chef för Tøjhusmuseum, redaktör och medförfattare i Kampen om Skåne, ett svensk-danskt projekt som belyste Skånska kriget 1675-1679. Arne Stades ungdomliga framtoning och fysiska spänst avtecknade sig mot en eftertänksam och uthållig läggning. Efter pensioneringen fick han tillfälle att förena sina barndomsupplevelser i Överselö, på en ö i Mälaren som då var utan broförbindelse med fastlandet, med ett passionerat intresse för forskning i Mälarens ångbåtstrafik. Han var under åtskilliga år sekreterare i Svenska militärhistoriska kommissionen samt i Armémusei Vänner. 1968 blev han ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
F. styresmannen för Armémuseum Olle Cederlöf avled den 27 augusti 1999. Närmast anhöriga är sonen Ulf och dottern Cecilia. Olle Cederlöf föddes i Jönköping 1918 och tog studenten i Lund. Därefter löper flera parallella linjer i hans yrkeskarriär, innan han så småningom fann sin hemvist. Den ena gick till flyget. Han utbildade sig till flygare vid Ljungbyhed och avlade 1943 reservofficersexamen. Under en längre period efter 1945 var han flygledare vid Luftfartsverket och tjänstgjorde i första hand på Bulltofta. Han utnämndes 1955 till kapten i Flygvapnets reserv och slutade samtidigt med arbetet vid Luftfartverket. Samtidigt med detta ägnade han sig åt akademiska studier. 1941-1942 läste han juridik i Lund. Successivt försköts hans intresse mot konsthistoria, som sedan blev hans huvudämne. Han blev 1955 både fil kand och fil lic. Licentiatavhandlingen behandlade bataljmåleri under den karolinska tiden och låg till grund för en samma år publicerad uppsats i Karolinska Förbundets årsbok med titeln "Bataljskildringar i karolinsk konst". Därifrån var steget till museivärlden inte långt, och 1960 anställdes han som intendent vid Malmö museums stads- och kulturhistoriska avdelning. Redan 1951 utkom Olle Cederlöfs Historiens plogbillar: en vapenhistorisk handbok. Den skulle bli hans mest bekanta verk och publicerades under åren i ett flertal utgåvor, däribland på danska. Vapenhistoria rörande både blanka vapen och eldhandvapen var ett av Olle Cederlöfs specialområden. Detta bidrog till att han 1964 flyttade till Karlskrona och övertog befattningen som chef för Marinmuseum och modellkammaren. Här fick han tillfälle att fördjupa sig i örlogsstaden och dess rika historiska miljö. Ett av resultaten blev uppsatser i Marinmusei vänners årsbok om beväpning, byggnader och i staden bekanta personager som bildhuggaren Johan Törnström, af Chapman och gubben Rosenbom. 1969 lämnade den mångårige styresmannen för Armémuseum, Heribert Seitz, sin tjänst. Olle Cederlöf var nu meriterad för posten och utnämndes till ny styresman samma år. Han skulle stanna där, tills han själv gick i pension 1980. 1970-talet var en tid av omprövning och snabb förändring, inte minst för dem som hade sitt arbete förlagt inom kulturområdet. Både museiverksamheten och kulturverksamheten i allmänhet utsattes för utredningar. Museiväsendet expanderade, man fäste ökad vikt vid museipedagogiken samt lyfte fram människans och samhällets förhållande till det materiella kulturarvet. Det var dock inte i första hand de administrativa sysslorna som fångade Olle Cederlöf. I stället tog han sig tid att botanisera i litteraturen och Armémusei rika samlingar. I en uppsats om stridsvagnarnas historia rörde han sig från sumeriska transportvagnar dragna av galopperande åsnor över persiska lievagnar till modernare konstruktioner drivna av pedaler, ånga eller så småningom förbränningsmotorer. Hans forskning resulterade under denna tid i ett stort antal uppsatser som rörde särskilt blanka vapen och eldhandvapen och som publicerades i Armémusei årsböcker. Samtidigt som Olle Cederlöf förestod ett av landets främsta historiska museer utvecklades han till en av våra framstående vapenhistoriker. Han var från studietiden hållen för att vara en trevlig och angenäm sällskapsperson, något av en charmig och omtyckt bohem, vars regelbundna anletsdrag och i varje fall i ungdomen lockiga hår allra helst skulle betraktas i profil. Själv var han estet med naturlig hemvist i konsthistorien och museernas forskningsmiljö. Han var ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1973.
Förre generaldirektören Sten Lundberg avled den 31 juli 1999. Hans närmaste är hustrun Helga samt barnen i tidigare äktenskap Inga, Anders och Maria. Sten Lundberg föddes i Nora 1920 och tog studenten i Örebro 1940. Efter ett par års studier vid Örebro Handelsgymnasium flyttade han till Stockholm och Handelshögskolan, där han avlade civilekonomexamen 1947. Alltsedan dess ägnade han sig åt handelspolitiska frågor i varierande sammanhang. Omedelbart efter examen anställdes han vid Statens Handelskommission, efter 1951 Statens Handels- och industrikommission, där han var sekreterare. 1953 inledde han en lång anställning vid Handelsdepartementet först som sakkunnig, efter 1957 som budgetsekreterare och 1961 som chef för handelsavdelningen under dåvarande statsrådet Gunnar Lange. 1965 utnämndes han till departementsråd. Tiden på Handelsdepartementet uppfylldes till stor del av de vid den tiden livaktiga förhandlingarna inom GATT och EFTA. Samtidigt engagerades han i ett antal utredningar: 1958 års Forskningsinstitutskommitté, 1960 års Metallforskningskommitté, 1961 års UD-utredning, Delegationen för integrationsfrågor 1961, 1962 års Etableringsutredning, Upplysningsberedningen 1964-1966, 1967 års Gruvutredning, där han samtidigt var ordförande, samt 1971 års Kommerskollegieutredning. Han hade även tillfälle att direkt studera näringslivet genom sin ställning som styrelseordförande i Laxå bruk och medlem av styrelsen i företag som AB Svensk Torvförädling, AB Oljetransit, Investment AB Öresund och andra företag. Dessa uppdrag tillhör den bas av erfarenheter från vilken Sten Lundgren verkade under sin tid som generaldirektör för Överstyrelsen för Ekonomisk Försvarsberedskap åren 1967 till 1980. Det var en tid då det gällde att utnyttja beredskapstidens lärdomar för att bygga upp en försörjningsberedskap som krävdes av det kalla kriget. I detta ingick en omfattande affärsverksamhet med upphandling i utlandet samt utbyggnad av förråd runt om i landet med lagring av textilvaror, metaller, kemiska produkter, råolja och raffinerade petroleumprodukter. Med hjälp av en omfattande studieverksamhet kom Överstyrelsen under Lundbergs tid successivt att anamma den långsiktplanering som tidigare hade utvecklats inom det militära försvaret. Sten Lundberg bidrog till att befästa ett område som var vitalt för svenska samhällsintressen. Hans diskreta uppträdande vilade på en gedigen grund av sakkunskap och eftertanke. Han medverkade till att bygga upp ett förtroendefullt och väl etablerat samarbete mellan inhemska intressenter och ett kontaktnät som sträckte sig utanför gränserna. Han valdes in i Akademien 1970.
Förre hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt gick bort den 30 oktober 1998. Närmast anhöriga är hustrun Sabine, sonen Peder samt döttrarna Helen och Christina. Carl Ivar Skarstedt föddes i Stockholm 1930. Han läste juridik vid Stockholms högskola, fullbordade sin examen 1955 och gick genom sedvanlig tingstjänstgöring. Han fortsatte som fiskal vid Hovrätten för Nedre Norrland i Sundsvall, blev tingssekreterare 1959, assessor 1964 och hovrättsråd 1971. Efter en längre tid som rättschef vid Försvarsdepartementet utnämndes han 1979 till president vid Hovrätten för Övre Norrland i Umeå. Så långt var det fråga om en framgångsrik men traditionell domarkarriär. Samtidigt som Carl-Ivar Skarstedt bedrev sina juridikstudier, hade han också utbildat sig till reservofficer med placering vid Svea trängregemente. 1965 knöts han som sakkunnig till Försvarsdepartementet. 1968 gick han genom Försvarshögskolan, och samma år utnämndes han till kapten i Svea trängregementes reserv. Under åren 1970-1979 var han rättschef vid Försvarsdepartementet. Han blev nu delaktig i ett stort antal lagstiftnings- och utredningsuppdrag. Han var ordförande i tjänsteregleringsutredningen, ledamot av försvarets skaderegleringsnämnd, ledamot och från 1979 ordförande i värnpliktsnämnden. Till de ideellt präglade försvarsuppdragen hörde ett mångårigt ordförandeskap i Försvarets civila idrottsförbund och befattningen som ordförande i överstyrelsen för Centralförbundet för befälsutbildning, en organisation som omfattade över 150 000 medlemmar organiserade i närmare ett femtiotal separata förbund. Särskilt djupt blev Skarstedts engagemang inom folkrätten, där han fick tillfälle att lämna bestående bidrag. Han var ordförande i Folkrättskommittén, som gav förslag till införlivande i svensk rätt av internationellt accepterade regler för väpnade konflikter. Från 1988 var han folkrättslig rådgivare hos Överbefälhavaren, från 1991 ledamot av Internationella kommissionen för undersökning av folkrättsbrott och från 1995 skiljedomare vid OSSE-domstolen. Det var helt naturligt att han blev knuten som expert till Nedrustnings- och folkrättsdelegationen, när den 1992 skapades för att ge bidrag till den svenska regeringens internationella agerande inom detta område. Steget var inte långt från de professionella insatserna inom folkrättsområdet till det ideella engagemanget i Svenska Röda Korset. Under en tioårsperiod var han först ledamot och senare vice ordförande i organisationens centralstyrelse. Han hade således en bred bas för sitt agerande inom och utanför landets gränser. Under ett antal år medverkade han också i juristkommissionen med anledning av mordet på Olof Palme, först som ledamot senare som ordförande. Här formas bilden av en domare och ämbetsman som i kraft av personlighet, integritet och ideellt engagemang tilldelas en viktig roll när samhällsintressen ifrågasätts. Carl-Ivar Skarstedt publicerade ett antal artiklar rörande internationell humanitär rätt. Han presenterade den nya befälsordningen i tidskriften Försvar i nutid samt verksamheten vid Hovrätten för Övre Norrland i Thule, den årsbok som ges ut av Kungl Skytteanska samfundet, det lärdomssamfund i Umeå, där han själv under ett antal år var vice preses. Det rör sig här om ett gott författarskap, vars inriktning ändå inte går utanför det man kan vänta sig av en person med Skarstedts ställning och med en personlighet som utåt var sympatiskt sval och något avmätt. Förvåningen blev nog därför ganska stor, när han 1992 debuterade som lyriker i diktsamlingen Paragraferna dansar. Den följdes under kort tid av samlingarna Strikt i linjen (1994), Speglingar (1997) och Försonad - till sist (1998). Han uppträder här med lyhördhet, känsla och en starkt humanistisk inställning till livsfrågorna. Här framstår den dimension som bidrar att förklara mycket av Carl-Ivar Skarstedts engagemang i de konkreta livsfrågor som mötte honom som domare och internationell folkrättsexpert. Han valdes in i Akademien 1981.
Skarstedts första diktsamling hette alltså Paragraferna dansar. Den som tagit del av hans fyra diktsamlingar förstår att uttrycket ingalunda skall tolkas som ett rättssystem i oordning. Det rör sig i stället om existensiella frågor, en tur genom livet, där närmandet till slutstationen både skärpte och breddade blicken. "Uträttat något?" frågar han i dikten "Möte" (Speglingar) och svarar själv entydigt: "Javisst! Levat!" Gemensamt för de ledamöter som vi erinrats om idag, är att yrkeskarriären bara rymmer en liten del av personen. En påminnelse om det lämnar Carl-Ivar Skar-stedt i dikten "Inte allt" (Speglingar): du behöver inte |
