Framtida konfliktscenarier

Artikel av professor emeritus Tor Larsson med biträde av ledamöterna Nils Andrén, Bo Huldt, Robert Dalsjö, Jan Prawitz, Olof Santesson och Johan Tunberger, publicerad i KKrVAHT nr 1 1999. Artikeln utgör årsberättelse i avd VI och föredrogs den 9 februari 1999.

Disposition

• Inledning
• Allianser och alliansfrihet
• Konfliktorsaker och konfliktscenarier
• Kommentarer till konfliktscenarierna
• Scenarier
• Fotnoter

Inledning

Huvudändamålet med föreliggande årsberättelse är att presentera några tänkbara framtida konfliktscenarier som berör Sverige. Dessa baseras på en diskussion av vissa allmänna politiska och samhälleliga tendenser, som kan ha betydelse för uppkomsten och utvecklingen av konflikter i framtiden. Särskilt uppmärksammas därvid f d Sovjetunionen. Dessutom inleds arbetet med några reflektioner om allianser och annan internationell samverkan förr och nu.

Ett viktigt avgränsningsproblem är att avgöra vilka typer av hot - i vid mening - som faller inom säkerhetspolitikens område. I det följande har vi, i likhet med försvarsberedningen, valt att inte behandla rent ekonomiska hot.

Årsberättelsen bygger naturligt nog inte på några nya forskningsresultat; i själva verket måste det ifrågasättas om någon forskning i egentlig mening är möjlig kring detta ämne. Den strävar däremot att ta upp och vidareutveckla ett stort antal tankar och idéer som under senare år förts fram av olika författare.

Allianser och alliansfrihet

Flertalet svenska uppslagsverk anger helt kortfattat att ordet allians är likabetydande med förbund, utan specifikation av vilka som ingått förbundet. Nationalencyklopedin (NE) definierar begreppet allians som en "folkrättslig term för en säkerhetspolitisk överenskommelse mellan stater, oftast rörande försvarssamarbete och ömsesidigt bistånd i händelse av krig". Utan tvivel är detta också den betydelse som vanligen läggs i ordet efter ett halvsekel av tal om svensk alliansfrihet, med den självklara innebörden att Sverige står utanför NATO. NATO är ju i praktiken den enda sammanslutning av stater som kan kallas allians i NE:s mening. (Före 1989 fanns naturligtvis också Warszawapakten som en allians i formell betydelse.)

Att kalla begreppet allians för en folkrättslig term kanske kan motiveras med sedvana, men däremot knappast med hänvisning till lagtext eller traktater (även om en viss allians givetvis kan definieras i en traktat och därmed få folkrättsligt innehåll). Svenska folkrättsliga standardverk saknar egendomligt nog definitioner av begreppet. Det förefaller inte ha någon klar hemmahörighet inom folkrätten utan hör snarast till storpolitikens värld. Detta kan tänkas hänga samman med att allianser eller förbund mellan stater är en företeelse som är mycket äldre än det relativt sentida regelverk som kallas folkrätt.

Några historiska jämförelser

Genom hela den kända historien tycks allianser i NE:s mening ha uppstått ad hoc, ibland när ett krig syntes oundvikligt och nära förestående men minst lika ofta sedan det redan brutit ut. Allianserna har naturligtvis inte alltid varit defensiva, utan strävan att utvidga det egna territoriet eller inflytandet har också spelat roll för staters benägenhet att göra gemensam sak med varandra. Maktpolitiska eller geopolitiska överväganden har nästan alltid varit styrande, d v s det som motiverat en allians har varit existensen av en gemensam fiende. Att bekämpa denne har varit viktigare än eventuella motsättningar mellan parterna i alliansen. Ett par exempel från olika perioder: Rivaliteten mellan de grekiska stadsstaterna blev underordnad hotet från det persiska väldet, vilket ledde till uppkomsten av det Attiska förbundet på 400-talet f Kr och en grekisk motoffensiv. Under Trettioåriga kriget, hos oss ibland beskrivet som ett religionskrig, fann det katolska Frankrike skäl att stödja det protestantiska Sverige i kampen mot den tysk-romerska kejsaren, naturligtvis i syfte att utvidga den franska maktsfären.

Sedan det "westfaliska systemet" grundlagts 1648 blev allianser ett viktigt instrument för att även under fredstid söka bevara någon sorts maktbalans i Europa. Utan att några allvarliga intressekonflikter egentligen förelåg mellan de ledande makterna (bortsett från kapplöpningen om kolonialvälden mellan England och Frankrike) ingicks under 1700-talets första hälft ett stort antal allianser, som i regel blev mycket kortlivade, bestämda av den situation som för tillfället rådde. Deras ringa varaktighet framhäver ad hoc-karaktären.

Även i krigstid har allianser stundom varit kortlivade försök att gripa tillfället i flykten. Under Napoleon-tiden var Frankrike den gemensamma fienden för länder som eljest hade föga till övers för varandras ambitioner. 1805 stod Österrike och Ryssland sida vid sida mot Napoleon och besegrades av fransmännen vid Austerlitz. Ryssland, Sverige och England var allierade vid tiden för Napoleons ryska fälttåg 1812, och då var Frankrike i förbund med Preussen och Österrike. Redan 1813 slöt sig dock de båda sistnämnda länderna ånyo till Napoleons fiender och bidrog till hans nederlag vid Leipzig detta år.

Man kan påstå att denna ad hoc-syn på allianser förblev dominerande i Europa åtminstone fram till Första världskriget, och ett paradexempel i genren av ännu senare datum är givetvis Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Jämfört med alla dessa tidigare fall av "säkerhetspolitisk samverkan" framstår NATO som påtagligt annorlunda, även om denna allians också har skapat och befäst en maktbalans och även om man kan påstå att NATO också bildades ad hoc för att motverka det hot från Sovjetunionen med drabantstater som upplevdes i väst. NATO:s speciella karaktär ligger inte bara i dess långa varaktighet utan också i att alliansen har haft och har en ideologisk dimension. Man kanske t o m skulle kunna se den som en civilisatorisk gemenskap, och den har i detta hänseende också jämförts med romarriket.

Även i äldre tid har det för all del förekommit ideologiskt färgade överenskommelser mellan stater. Särskilt de allianser som bildades för att driva ut det osmanska väldet ur Europa kan kanske räknas som sådana, eftersom syftet beskrevs som kristenhetens kamp mot islam. Även i striderna mellan protestanter och katoliker kan man hitta exempel. [1]

Men NATO har också andra särdrag, som (åtminstone hittills) tydligt skilt alliansen inte bara från historiska föregångare utan också från andra nutida överenskommelser om samverkan mellan stater. Oavsett den ideologiska aspekten är den obestridligen en allians i NE:s mening, vars mål är militärt samarbete för att försvara det gemensamma territoriet (men inget annat geografiskt område). Samarbetet bedrivs redan i fred genom att militär planering och militärt stabsarbete sker integrerat. Alliansen domineras så markant av en stark makt, USA, att man ibland beskrivit den som en samling bilaterala avtal om amerikanskt beskydd. Inte desto mindre ingår i alliansförpliktelserna artikel 5, som innebär att varje part skall vara beredd att bidra till försvaret om någon annan part utsätts för ett militärt angrepp. Slutligen stöder sig NATO:s säkerhetsgarantier i sista hand på existensen av kärnvapen och på möjligheten - låt vara mycket avlägsen - att använda dem.

Neutralitet och alliansfrihet

Det finns ett - långsamt växande - antal människor i Sverige som anser att Sverige borde ansöka om medlemskap i NATO, men i den officiella regeringspolitiken existerar inte anslutning som ett alternativ. [2] Både förespråkare och motståndare åberopar flera olika bevekelsegrunder, av vilka några ter sig mindre hållbara än andra. Ett argument som ofta fördes fram tidigare var att NATO-medlemskap skulle medföra sänkta försvarskostnader för Sverige. Detta argument är inte trovärdigt, bl a därför att medlemskap skulle medföra högre kvalitetskrav på vissa av våra militära system.

Ett klassiskt argument mot NATO-medlemskap är att det inte skulle medge en fortsatt neutralitetspolitik, och att denna är viktigare än de fördelar som medlemskapet skulle kunna ge. I retoriken hävdas stundom att Sverige har en tradition av neutralitet som går tillbaka till Karl XIV Johans tid, att neutraliteten blivit en del av den svenska nationalkaraktären och att vi tack vare vår neutralitet kunnat spela en viktig roll som brobyggare och medlare. I en mer pragmatisk beskrivning syftar neutralitetspolitiken till det säkerhetspolitiska målet att undvika att Sverige dras in i krig, möjligen också till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Dessutom har man fäst stort avseende vid att vi genom att ställa oss neutrala skulle behålla nationell handlingsfrihet och slipper besvärande förpliktelser.

Om man vill granska dessa olika aspekter på vår hittillsvarande hållning måste man beakta att tillståndet "neutralitet" är folkrättsligt definierat endast i samband med krig, vilket givetvis är välbekant för Akademiens ledamöter men kanske inte för tillräckligt många utanför dess krets. Vad som är neutralitetspolitik i fredstid har åtminstone vi själva ansett vara öppet för vår egen tolkning. [3] Att neutralitetspolitik inte behöver betyda detsamma som opartiskhet eller "åsiktsneutralitet" är ett axiom i politikens praktiska utövande, även om det ibland varit svårt att förstå för mannen på gatan.

Sant är att Sverige inte deltagit i någon stormaktsallians sedan Napoleon-krigens tid. Inte heller under förra seklet var vi dock åsiktsneutrala i alla konflikter som ägde rum, d v s att vi inte brydde oss om vilken part som skulle avgå med segern.[4] Sant är också att vi förskonats från att bli indragna i två världskrig och således i folkrättslig mening förblivit neutrala i båda. (Däremot kan det diskuteras i vilken grad vår egen politik därvid varit avgörande - särskilt beträffande Första världskriget - och hur strikt vi följde de neutralitetsrättsliga reglerna under Andra världskriget).

Mellan de båda världskrigen tog sig förhoppningarna om att skapa en varaktig fred genom folkrätt och internationell solidaritet uttryck i Nationernas Förbund, vars grundläggande traktat trädde i kraft 1920. (NF upphörde naturligtvis att fungera i och med Andra världskrigets utbrott men upplöstes formellt först 1946.) Sverige deltog från första början, trots att stadgan öppnade möjligheter att påkalla (dock inte beordra) sanktioner t o m av militär natur mot en eventuell fridstörare. Grundtanken för hela förbundskonstruktionen var emellertid densamma som för både FN och NATO, nämligen "fredens odelbarhet": krig och krigshot angår alla medlemmar och säkerheten måste sökas kollektivt. Man kan därför säga att Sverige genom sitt deltagande avvek från alliansfrihet och neutralitetspolitik, även om NF naturligtvis inte var en allians i den bemärkelse som Nationalencyklopedin avser. Mest påtagligt visade sig detta i den politik som fördes av Rickard Sandler (utrikesminister 1932-1939, med kort uppehåll 1936) visavi Finland, i det han med eftertryck hävdade att Sveriges öde var intimt förknippat med övriga Nordens. Även under de första efterkrigsåren var neutralitetspolitiken - åtminstone i formen alliansfrihet - förhandlingsbar, vilket de trevare om ett nordiskt försvarsförbund som Sverige gjorde till Danmark och Norge 1948 visade.

Danmark och Norge valde NATO i stället, och i Sverige började neutralitetspolitiken så småningom få karaktär av dogm. Men eftersom det är svårt att precisera vad neutralitetspolitik egentligen är, var det snarare begreppet "neutralitet" som rotade sig i svenska sinnen. För den generation som i vuxen ålder upplevde Andra världskriget var det naturligt och begripligt att neutraliteten tedde sig viktig. Faktum var att Sverige inte angreps. Yngre svenskar har däremot rimligen format sin uppfattning om neutralitet under det kalla kriget, under en period då den svenska neutraliteten lämpligen borde kallas virtuell, av flera skäl.

Neutraliteten var virtuell redan därigenom att den bestod i en önskan att Sverige skulle kunna stå neutralt om ett krig bröt ut i Europa. Den var dessutom virtuell "av andra graden" därför att få eller inga av de verkliga beslutsfattarna trodde att den skulle kunna bevaras och därför i tysthet förberedde - och i vissa sammanhang bedrev - militär samverkan med västmakterna. Inte heller förhöll vi oss opartiska i alla de konflikter som utspelades på olika håll i världen under denna tid.

Vad beträffar Sveriges roll som brobyggare bör den inte överskattas. Sverige har i nedrustningssammanhang framstått som en militärtekniskt mer kompetent nation än många andra av de stater som stod utanför de båda maktblocken och har i kraft härav kunnat göra sin röst hörd i internationella sammanhang, men det finns inga exempel på att vi påverkat storpolitiken i något avgörande hänseende. Inte ens det vedertagna argumentet att vår eventuella anslutning till NATO skulle ha försatt Finland i en svår situation, och att vi genom att avstå bidrog till säkerhetspolitisk stabilitet i Norden, kan utan vidare godtas.

Allt det hittills sagda är emellertid historia. Den bild Sveriges politik idag erbjuder är både mer komplicerad och mer mångtydig än under det kalla kriget. Vi är visserligen fortfarande inte med i NATO, men för övrigt är vi inblandade i allehanda internationella arrangemang, några t o m av övervägande militär art. Bland de organisationer där Sverige ingår har givetvis FN, EU och OSSE en säkerhetspolitisk roll att spela, även om ingen av dem är en allians i NE:s mening. Medlemskapet medför i samtliga fall en rad förpliktelser, som åtminstone vad gäller FN och OSSE innefattar att svensk militär eller civil personal kan sändas ut till krigsskådeplatser på olika håll. Det räcker dock inte med detta. Rolf H Lindholm, känd talesman för en strikt neutralitetspolitik, konstaterar helt riktigt hösten 1998 följande:

"Sedan Sverige blev medlem i EU har det ena steget efter det andra tagits som hotar neutralitetspolitiken/den militära alliansfriheten. Sverige har gått med i Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC), anslutit sig till Partnerskap för fred (PFF), blivit observatör i Västeuropeiska unionen (VEU), skickat trupper till Bosnien under NATO-kommando och blivit medlem i Västeuropeiska krigsmaterialgruppen (WEAG)." [5]

Sedan ovanstående skrevs har Sverige dessutom åtagit sig att bidra med en grupp observatörer till den obeväpnade styrka som OSSE skickat till Kosovo (snart kanske också beväpnad trupp). Det är förvisso stor skillnad mellan den svenska alliansfriheten och den schweiziska, som ju inte ens anses medge medlemskap i FN.

Man kan undra vad som - förutom traditionen - gör begreppet alliansfrihet så viktigt och NATO så speciellt i jämförelse med alla andra organisationer. Många debattörer anser att det är den omtalade artikel 5 i NATO-stadgan, om ömsesidigt militärt bistånd. I förgrovad form kan motviljan ta sig uttryck som: "Vi går inte i krig för att försvara Turkiet!" (eller något annat avlägset NATO-land). Denna i sig begripliga syn utgår emellertid från den felaktiga föreställningen att SACEUR kan beordra fram vilka trupper han vill för att möta vilket hot som helst; varje medlemslands stridskrafter skall ju i första hand försvara det egna territoriet. Att vår hållning till artikel 5 uppfattas som osolidarisk och feg av många utländska kritiker är möjligen inte heller så väl känt. [6]

Artikel 5 åsido, är vi principmotståndare till allianser? Knappast, eftersom vi nu ibland uttrycker oro för att andra europeiska stater skall "åternationalisera" sina försvarsmakter, något som blir svårt så länge NATO fungerar. Ogillar vi USA:s deltagande? Tvärtom, vi framhåller betydelsen av "den transatlantiska länken", och vi är de facto starkt beroende av USA för den fortsatta utvecklingen av vårt eget försvar. Är det kärnvapnen som gör NATO otrevligt? Ja, detta kan spela roll för ett land som är fånge i sin egen politiska retorik; å andra sidan vet vi ju att vi levt under det amerikanska kärnvapenparaplyet genom hela det kalla kriget, låt vara inte av eget val. Hänsyn till Finland och de baltiska staterna? Orimligt, det pågår redan en offentlig debatt i Finland om eventuell NATO-anslutning, och de baltiska staterna, som inget högre önskar än att få komma in i NATO, kan knappast komma ifråga om inte Sverige och Finland också är med. Oro för den ryska reaktionen? Detta är antagligen för många den viktigaste återhållande faktorn, men här bör man skilja mellan två olika aspekter. Om vår säkerhet gagnas av att vi bidrar till Rysslands utveckling mot fungerande demokrati, och om vår medverkan härvidlag skulle försvåras genom att Sverige bleve medlem av NATO, skulle detta vara kontraproduktivt. [7] Ser man till den militära styrkebalansen möter en paradox: Så länge Ryssland är militärt svagt spelar den ryska reaktionen inte så stor roll, men å andra sidan kan man hävda att vi då inte behöver vara med i NATO. Skulle Ryssland ånyo bli starkt och aggressivt vore det bra att vara med i NATO, men då kan den förväntade reaktionen verka avhållande.

Max Jakobson, den finländske diplomaten och statsmannen som är positivt inställd till svenskt och finskt NATO-medlemskap, har nyligen skrivit insiktsfullt om Sveriges och Finlands dilemma.[8] Efter att ha konstaterat att Östersjöregionen är en lugnets oas i världen, slår han förmodligen huvudet på spiken när han med isande ironi skriver:

"Under dessa omständigheter har alliansfriheten i dess nya tappning många fördelar.Den begränsar våra militära åtaganden men undviker ändå att vi blir isolerade. Den försäkrar oss om goda relationer till Ryssland. Den tilltalar Tyskland. Den är i inrikespolitiskt hänseende det minsta motståndets väg."

Särskilt Jakobsons sista argument verkar mycket övertygande.

NATO förändras successivt, från att vara en ren militärallians med försvarskrig som uppgift till att bli en mer politiskt orienterad säkerhetsstruktur, som har en roll att spela i många slag av kriser på lägre nivå. NATO-medlemskapet verkar också dämpande då det gäller att hantera motsättningar mellan medlemmarna - Grekland och Turkiet skulle sannolikt ha råkat i krig med varandra om inte båda varit NATO-länder. Den solidaritet mellan de europeiska staterna som EU försöker åstadkomma förstärks således genom NATO, för all del till priset av ett amerikanskt inflytande som irriterar somliga. [9]

Vår alliansfrihet innebär numera enbart att Sverige inte är formell medlem av NATO. Dilemmat huruvida Sverige bör eller inte bör eftersträva medlemskap i alliansen kanske kan sammanfattas som följer: Nackdelarna är att vi kan dras in i en konflikt som vi inte tycker angår oss, att vi ger upp ytterligare något av vår formella suveränitet och att våra relationer med Ryssland kan bli sämre. Fördelarna är att vi slipper stå ensamma i en eventuell konflikt där vi är part, att vi kan utöva större inflytande på den europeiska säkerhetspolitiken än nu och att vi markerar vår solidaritet med Europas övriga länder. Att Europas säkerhet är odelbar tillhör de nutida svenska dogmerna i säkerhetspolitiken. Var och en måste själv vikta medlemskapets olika för- och nackdelar för att komma fram till sin egen slutsats.

Den politiska miljön i början av nästa sekel

Detta avsnitt syftar till att identifiera och om möjligt värdera ett antal faktorer som synes inverka på staters politiska beteende, såväl internationellt som i deras inrikespolitik, för att söka möjliga orsaker till säkerhetspolitiska kriser i framtiden. Det finns en mängd teorier om varför motsättningar mellan grupper eller stater kan skärpas till väpnad konflikt. [10] Eftersom dessa teorier ibland är ganska abstrakta, är de inte särskilt användbara som prognosverktyg. Det ter sig mer fruktbart att försöka utgå från några av de politiska tendenser, som observerats på senare år och som antingen förstärks eller bryts i framtiden, och försöka bedöma hur de påverkar risken för kommande konflikter.

Är krig föråldrat?

Tanken att storkrig (d v s ett krig där flera av världens starkaste militärmakter deltar, som pågår under lång tid och som leder till väsentliga politiska förändringar) inte längre är ett sannolikt alternativ framförs allt oftare och tydligare i debatten. Amerikanen Mandelbaum anför det mest bestickande argumentet, som också är det enklaste: De vinster som skulle kunna uppnås i ett sådant krig står (för en rationell aktör) inte i någon rimlig proportion till kostnaden för kriget. [11] Kostnaden är både politisk och ekonomisk och beror på flera faktorer: civilbefolkningens ovilja att acceptera krigsförluster, den våldsamt ökade styckekostnaden för krigsmateriel, industrins specialisering (som gör omställning till krigsproduktion svårare), riskerna för omfattande förstörelse m m. De möjliga vinsterna av kriget är också vanskliga att föreställa sig genom rationell analys. En brittisk diplomat, Robert Cooper, uttrycker saken så: "Acquiring territory is no longer of interest. Acquiring subject populations would be for most states a nightmare." [12]

Mandelbaum understryker att kriget som företeelse trots detta inte är förvisat till historiens skräpkammare, vilket ju bekräftas av nyhetsrapporteringen varje dag. Verkligheten är nämligen inte alltid rationell. Därför är det också en annan typ av krig som nu dominerar; krig som med en generös definition kan kallas inbördeskrig, även om de ibland tenderar att breda ut sig tvärs över mellanstatliga gränslinjer. I avdelning VI:s årsberättelse för 1998 illustrerade ledamoten Jan Eliasson detta med sitt konstaterande att FN:s säkerhetsråd under Sveriges två år där hade haft att hantera tre gånger så många inomstatliga konflikter som mellanstatliga sådana. [13]

Allmänna tendenser

Olika analytiker har försökt att beskriva hur världspolitiken förändras genom att införa nya termer och begrepp. Ett sådant försök av den just nämnde Cooper bygger på att de existerande staterna kan sorteras i tre kategorier, som han kallar premoderna, moderna, och postmoderna.

De skiljer sig vad gäller uppfattningen om nationalitetens, territoriets och suveränitetens betydelse, och oavsett vad man i övrigt anser om Coopers klassifikation är det uppenbart att dessa begrepp spelar nyckelroller i den säkerhetspolitiska utvecklingen och därför bör granskas närmare.

Staters beteende utåt påverkas naturligtvis även av deras inrikespolitiska mognad, där demokratiseringen är av fundamental betydelse. Även om processen går långsamt och haltande tycks demokrati i någon form som styrelseskick vara på frammarsch. I ett globalt perspektiv framstår fortfarande några uppenbara undantag från denna huvudregel, främst givetvis Kina. Teokratierna, däribland de muslimska, intar en särställning, inte därför att de skulle vara speciellt aggressiva utan därför att demokrati i västerländsk mening kan vara svår att förena med en gudabestämd ordning. [14]

Man brukar hävda att demokratier inte för krig mot varandra. En starkt bidragande orsak till detta är självfallet att de som skulle fatta beslut om att gå i krig också är de som skulle drabbas av förlusterna. Många demokratiskt valda regeringar av idag tycks dessutom redan ha problem med att motivera och legitimera sina åtgärder inför väljarna. Att få folkets stöd för krigsinsatser kan mycket väl visa sig omöjligt, såvida det inte gäller nationens existens.

Nationalitet och nationalism

Sistnämnda påstående för omedelbart över till frågor om vad en "nation" egentligen är och hur viktig en persons nationalitet upplevs av honom själv. Just nu finns två tydliga, diametralt motsatta strömningar härvidlag. Å ena sidan kräver allt fler minoriteter i olika delar av världen att bli erkända som "nationer", och vissa av dem är beredda att slåss tills detta mål är nått, vilket är orsaken till många av de senaste årens inbördeskrig. Å andra sidan medför den fortskridande internationaliseringen av olika samhällsfunktioner, inklusive stora delar av näringslivet, och den tilltagande migrationen av människor mellan olika länder, att begreppet "nationalitet" blir mindre entydigt än det tidigare upplevts vara. I Sverige märks detta både i diskussionen kring invandrarfrågor och i debatten om hur vi bör ställa oss till fortsatt europeisk integration. Hur nationalitetstänkandet kommer att utvecklas är en viktig fråga, eftersom det hänger samman med solidaritet, lojalitet och försvarsvilja. Detta gäller även i Sverige. Man bör kanske inte ta för givet att samma stämningar som under 1940-talet kommer att prägla vårt land ett stycke in på 2000-talet.

Det är också fråga om vilka aktörer som skall uppträda på framtidens säkerhetspolitiska scen. Är det dagens nationalstater, som nu betraktas som de självklara enheterna och som utgör medlemskadern i alla internationella organisationer, eller blir det andra grupperingar?

Det skulle föra för långt att här försöka mer utförligt diskutera problemet nationalitet och nationalism; den intresserade kan finna en grundlig genomgång i en nyligen utkommen bok av Hettne, Sörlin och Östergård. [15] En del av följande synpunkter är hämtade ur detta verk.

Ordet nationalstat är något oprecist. På engelska skiljer man mellan "nation states", där staten antas ha vuxit fram ur en sedan urminnes tid nedärvd samhörighet - etnisk, språklig, kulturell eller alltsammans på en gång - och "state nations", där statsbildningen var det primära och medborgarskap i staten definierade nationaliteten. Medan flera av Europas stormakter, exempelvis Storbritannien, Frankrike och Italien är typiska "state nations", upplevs Sverige i allmänhet som en "nation state". (I realiteten var emellertid även Sverige under äldre tid en statsnation med imperieambitioner.) Karakteristiskt för Sverige är dock att här, liksom i de övriga nordiska länderna

"... täcker begreppen stat, samfund, samhälle och nation varandra i helt enastående grad. ... Det gör det svårt - och särskilt nödvändigt just för oss ... - att klargöra skillnaden mellan statlig, nationell, etnisk och regional identitet." [16]

Den säkerhetspolitiska relevansen för vår egen del av detta konstaterande är dubbel: För det första måste vi fråga oss hur viktigt det är för oss att bevara denna överensstämmelse (vilket är en möjlig tolkning av säkerhetspolitikens mål "att utveckla vårt samhälle på det sätt vi själva vill"). Den andra frågan rör de faktiska möjligheterna att uppnå detta mål om dagens tendenser fortsätter att dominera även under nästa sekel. Sverige kanske håller på att förvandlas till en statsnation igen som följd av invandringen till vårt land, vilket kan betyda att vi behöver finna nya sätt att definiera vår tillhörighet och våra politiska mål. Sverige kan också successivt bli en provins i Europa, där den nationella identiteten blir mindre viktig allteftersom europeisk lagstiftning, praxis och sedvänjor blir mer dominerande, och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik börjar ta form. Båda dessa utvecklingar kan inträffa samtidigt.

Den stora frågan gäller dock inte Sverige utan Europa i dess helhet eller, om man så vill, "västvärlden". Kommer integration och försvagad nationalism eller återupplivade nationella särintressen att dominera, och i det senare fallet, vad skulle detta betyda för organisationer som EU och NATO? Ingendera sammanslutningen är garanterad evigt liv. Den monetära unionen exempelvis är avsedd att fördjupa den europeiska integrationen, men den kan bli ett misslyckande. Skulle den haverera står hela EU:s framtid på spel. Om den blir framgångsrik kan å andra sidan effekten bli att den ekonomiska rivaliteten mellan EU och USA ökar till en nivå som får effekter för det transatlantiska säkerhetspolitiska samarbetet.

Australiern Owen Harries publicerade för fem år sedan en artikel där han hävdade att begreppet "västvärlden" egentligen inte representerar någon djupare intressegemenskap utan bara är en sista tillflykt om saker och ting skulle gå riktigt på tok. [17] Hans prognoser har hittills bara delvis infriats, men kan ändå vara värda att begrunda.

Suveränitetens betydelse

Att ha ett väl definierat territorium, inom vilket statsmaktens auktoritet är obestridd, är ett av de oeftergivliga kriterierna för en nationalstat (oavsett om det är en "nation state" eller "state nation") och även ett villkor för att en nybildad stat skall kunna erkännas som en sådan. Detta kriterium, som åtminstone för Europas del kom att bli en hörnsten i "det westfaliska systemet" när detta skapades för 350 år sedan, är en konvention av politisk natur. (Delar av en stats territorium kan ju bebos av människor som anser sig tillhöra en annan, möjligen en helt egen nation.)

Överhöghet över ett visst landområde är intimt förbundet med begreppet "suveränitet", som också tillhör det westfaliska arvet. Suveräniteten innebär folkrättsligt såväl oavhängighet från andra stater som tvångsrätt över statens egna medborgare och egendom. Den sistnämnda, inre suveräniteten utövas naturligtvis i varje något så när civiliserad stat genom lagstiftning och på denna grundad rättsskipning. Ingen stat i vår tid är helt suverän i betydelsen att den har full handlingsfrihet, vare sig utåt eller inåt. Den externa, formella eller juridiska suveräniteten inskränks redan då en stat ingår en traktat med en annan stat. Genom medlemskap i olika mellanstatliga organisationer beskärs suveräniteten allt mer; deltagande i militära allianser utgör härvid bara ett specialfall. Till detta skall läggas det växande ekonomiska beroende av omvärlden som nästan alla stater nu är underkastade och som åtminstone i praktiken innebär att åtminstone den reella suveräniteten begränsas än mer.

Den interna suveräniteten bygger på att statsmakten har inte bara friheten utan också förmågan att utöva kontroll över territoriet och befolkningen. Ett visst mått av medgivande från befolkningen krävs för att denna förmåga skall säkerställas och maktutövningen uppfattas som legitim. Men suveräniteten innebär också att maktutövningen kan ske utan inblandning från någon annan stats sida; principen om icke-intervention i andra staters inre angelägenheter är en förutsättning för den interna suveräniteten och ett omistligt attribut till den externa. På senare år har en viss uppluckring av denna princip kunnat iakttas. Paris-stadgan, som antogs av ESK:s toppmöte i november 1990, innehåller formuleringar som åtminstone antyder att inre problem i en stat även angår andra stater. [18] Dessutom har FN:s säkerhetsråd gjort uttalanden eller t o m vidtagit åtgärder rörande konflikter inom medlemsstater. Uppluckringen har skett långsamt och försiktigt, och i vart enskilt fall har ingripandet motiverats med humanitära skäl och med att det förelåg risk att konflikten kunde komma att utvidgas till mellanstatlig nivå.

I Coopers tidigare nämnda klassifikation är de stater postmoderna som frivilligt avstår delar av den formella suveräniteten för att främja samarbetet med andra stater. Denna attityd är mest utvecklad i Europa, och Rom-fördraget kan sägas utgöra startpunkten. I den postmoderna världen bevaras freden inte genom maktbalans utan genom transparens i militära frågor, avtal om rustningskontroll och förtroendeskapande åtgärder. Moderna stater, av vilka några kan återfinnas på Balkan men som också finns i Sydostasien, Mellanöstern och Latinamerika, håller däremot hårt på sin suveränitet och på principen om icke-intervention, och de är i regel utpräglat nationalistiska. I denna grupp finns risk för militära äventyrligheter om inte en maktbalans kan upprätthållas. De premoderna staterna slutligen är suveräna enbart till namnet eftersom de saknar ett fungerande samhällssystem.

För FN är frågan om medlemsstaternas suveränitet ett "moment 22". Organisationen är ju en sammanslutning av stater som är juridiskt suveräna, hur beroende de än är av stöd från omvärlden för sin existens och hur dåligt deras samhällen än fungerar. De postmoderna staterna är dessutom i minoritet i Generalförsamlingen. Suveränitetsbegreppet kan därför inte formellt omdefinieras utan en genomgripande revision av FN-stadgan, och ett försök i denna riktning skulle kunna leda till att FN förvandlas till en diskussionsklubb utan befogenheter eller t o m havererar helt.

FN:s dilemma yttrar sig bl a i att Säkerhetsrådets syn på suveränitet, icke-intervention och individens säkerhet är mindre rigid än Generalförsamlingens. [19] Säkerhetsrådets försök att kringgå suveränitetsregeln genom att hänvisa till artikel VII är emellertid inkonsistenta och uppfattas av många som avsedda att tjäna de permanenta medlemmarnas nationella intressen. Detta gör en ändring av regelsystemet än mindre sannolik. Hoppet för framtiden måste därför sättas till att allt fler moderna stater gradvis finner att det ligger i deras eget intresse att bli postmoderna.

Icke-konventionella vapen och nedrustning

Tron att nedrustning är ett effektivt medel att öka den internationella säkerheten måste ifrågasättas. Orsakssambandet är snarare det omvända: när informationsutbytet och därmed känslan av säkerhet ökar, skapas utrymme för nedrustning. Trots detta spelar givetvis nedrustningsarbetet viss roll för den politiska miljöns utveckling. Nedrustningsförhandlingar har ett egenvärde genom att de erbjuder ett forum för utbyte av åsikter mellan olika deltagande stater. Förtroendeskapande åtgärder och transparens bidrar till större förutsägbarhet rörande aktörernas handlingsmöjligheter och därmed till ökad stabilitet i det internationella systemet.

Det internationella nedrustningsarbetet efter Andra världskriget har varit nästan helt inriktat mot icke-konventionella vapen, särskilt kärnvapen. Ett viktigt syfte har varit att försöka hindra att fler stater framträder som kärnvapenmakter eller skaffar sig kemiska och/eller biologiska vapen. Ansträngningarna att säkerställa detta har inte krönts med hundraprocentig framgång, och efter det kalla krigets slut har riskerna för fortsatt spridning av icke-konventionella vapen framställts som ett allvarligt hot mot fred i världen.

Att fler kärnvapenmakter framträder är osannolikt på grund av det starka internationella opinionstrycket och de tekniska hinder som etablerats, men inte helt uteslutet. En eventuell sådan spridning skulle betyda mycket mer för det politiska mönstret i världen än för den reella militära styrkebalansen, och det finns föga skäl att tro att spridningen i sig skulle leda till krig. Risken för krig med kärnvapeninsatser förblir således mycket liten. Däremot kan en nybliven kärnvapenmakt tro sig ha uppnått större politisk handlingsfrihet än tidigare (även om det kan visa sig vara tvärtom i verkligheten).

Ingen av de etablerade kärnvapenmakterna är beredd att ge upp sina egna kärnvapen vare sig för att motverka fortsatt kärnvapenspridning eller av någon sorts allmän idealism. Tvärtom tycks kärnvapnens avskräckande förmåga ha blivit viktigare i takt med att den konventionella militära styrkan gått ned, särskilt för Ryssland.

Beträffande biologiska och kemiska vapen är risken för spridning större, bl a därför att de är mycket enklare att tillverka än kärnvapen. Trots att de är förbjudna i internationella avtal måste man också räkna med att kemiska stridsmedel finns i åtskilliga länder och alltså kan komma till användning i krig. Däremot är det inte troligt att någon part skulle starta ett krig i förhoppningen att kunna vinna det med hjälp av just sina kemiska vapen. Ännu kan man inte heller vinna krig med enbart biologiska vapen, bl a därför att deras verkan är svår att förutse och kontrollera. Det har spekulerats en del om s k genmanipulerade biologiska agens, d v s mikroorganismer som getts nya, tidigare okända egenskaper och mot vilka motmedel saknas. Detta skulle kunna utgöra ett mycket allvarligt hot, som kanske t o m skulle kunna fresta en makt som har sådana medel till förfogande att använda dem mot en annan. Hotet torde dock kunna bli aktuellt först i en mer avlägsen framtid.

Utvecklingen i f d Sovjetunionen

Av störst intresse för Sverige - förutom tendenserna inom vårt eget land - är naturligt nog vilken utveckling som kan förutses i Ryssland och övriga f d sovjetrepubliker. De kaotiska förhållandena efter Sovjetunionens upplösning 1991 ger dock inga tillförlitliga invisningar till vilken framtida utveckling som är mest sannolik. Ledamoten Jan Foghelin har i en uppsats förra året övertygande illustrerat vilken mängd av händelsekedjor som kan tänkas inträffa. [20] Några observationer som förefaller tämligen trovärdiga kan dock påträffas i olika skrifter av ryska och västliga analytiker. [21] Åtskilliga av dem anfördes i koncentrerad form redan i avdelning VI:s årsberättelse 1997 av ledamoten Sven Hirdman. [22]

Det går inte att passa in Ryssland i någon av Coopers kategorier. I vissa avseenden och i vissa delar av landet är förhållandena premoderna, traditionen från sovjettiden är modern och efter 1989 finns en strävan - som dock inte omfattas av alla politiker - att göra Ryssland till en postmodern stat. Ännu återstår emellertid lång väg till detta mål.

Demokratisering och liberalisering

Efter 70 år av kommunistisk diktatur, föregången av seklers tsaristisk autokrati under vilken landet och undersåtarna nästan hela tiden betraktades som härskarens personliga egendom, har ryssarna ingen som helst historisk erfarenhet av demokrati. Detsamma gäller invånarna i alla de övriga, nu formellt oberoende stater som ingick i sovjetimperiet, med undantag för de baltiska staterna. Praktiskt taget alla personer som nu innehar ledande befattningar i Ryssland har dessutom fått sin bild av samhället och världen formad under den kommunistiska eran. Det är därför inte förvånande att någon parlamentarisk demokrati av västerländskt snitt ännu inte utvecklats i Ryssland. Den ryska författningen av 1993 ger inte heller några klara regler för hur den politiska makten skall förvärvas och fördelas.

Även om den politiska demokratiseringen i egentlig mening således dröjer har dock en betydande liberalisering ägt rum. Den genomsnittlige ryssen har börjat tänka själv och tillgodogöra sig information som inte kommer från statsledningen och är tillrättalagd för att tjäna dess intressen. Han börjar vänja sig av med att gå i ledband och utvecklar istället en stor skepsis mot politikers och myndigheters påhitt. Han har dessutom utvecklat metoder att så långt möjligt kringgå dessa påhitt för att ordna sin egen tillvaro så gott det går. (Bristen på lojalitet yttrar sig inte minst i ryssarnas inställning till militärtjänst, som ju en växande andel av de värnpliktiga på olika sätt försöker undvika.) I ett framtida, mer normaliserat och ordnat ryskt samhälle kan visserligen lojaliteten mot statsledningen vara större, men med den nya mentala bakgrunden kan det ändå bli svårt att få folkets stöd för projekt som uppenbart strider mot dess intresse.

Bristen på stabilitet i Ryssland utgör ett hot mot den internationella säkerheten, bl a därför att den försvårar landets fortsatta utveckling mot fungerande demokrati. Denna brist kan inte skyllas på liberaliseringen och de ändrade tänkesätten men hänger delvis samman med dessa, så till vida att det saknas ett solitt folkligt stöd för någon viss tänkbar politisk riktning. Detta torde i sin tur bero på att majoriteten av befolkningen inte tror att regeringen kan åstadkomma några nämnvärda förbättringar. Förtroendet för federationsregeringen och för parlamentet låg enligt en opinionsundersökning 1997 på cirka 10% (mot exempelvis 54% för den ortodoxa kyrkan). [23] Å andra sidan har regeringen knappast gjort sig förtjänt av folkets förtroende (se vidare nedan).

Liberaliseringen i sin mest extrema form - som kanske hellre bör kallas anarki - har dessutom lett till att stat och samhälle plundrats av skrupelfria individer ur den politiska och industriella eliten i det gamla sovjetsamhället. En valhänt och stundom rent kontraproduktiv politik har förvärrat situationen. Resultatet är att Ryssland i dag har en ren u-landsekonomi med enorma standardklyftor mellan rik och fattig, hög inflation och växande utlandsskuld samt en mycket hög andel byteshandel. Produktionen inom nästan alla traditionella sektorer av industrin har gått ned med 80-90 % under 1990-talet. De stora inre spänningar i samhället som denna situation medfört skulle troligen för länge sedan ha fått en våldsam utlösning hos ett mindre tålmodigt folk än det ryska.

Nationalitetsproblemen

Nationalitetsproblemen i Sovjetunionen (där de hölls ganska väl dolda för omvärlden) och i Ryska Federationen (där de blivit fullt synliga) är nu tämligen väl kända. I Sovjetunionen fanns totalt 128 som nationer registrerade folkgrupper, av vilka 22 omfattade mer än en million människor enligt 1989 års folkräkning. [24] Åtskilliga av dessa finns inte kvar i Ryska Federationen (annat än som små minoritetsgrupper), eftersom de nu förfogar över egna, formellt självständiga stater. Å andra sidan fanns och finns betydligt fler grupper än de 128 som uppfattar sig som nationer. Det brukar ofta framhållas att alla dessa grupper har ett gemensamt: de hatar ryssarna. Dessutom hatar en del av dem också varandra. Frågan är om det går att i längden hålla ihop den ryska statsbildningen under sådana förutsättningar.

De flesta bedömare tycks i dag vara eniga om att Ryssland inte kommer att splittras formellt i en nära framtid, åtminstone inte under de närmaste tio åren. De regionala eliterna har insett att det tjänar deras egna intressen bättre att samarbeta med Moskva än att starta en konflikt som egentligen ingen vill ha. Härvidlag har naturligtvis den tjetjenska revolten blivit en läxa både för Moskva och för regionerna, eftersom båda fick betala ett högt pris för den partiella självständighet för Tjetjenien som blev resultatet och som ingendera är nöjd med. I det längre perspektivet kommer den ekonomiska utvecklingen att bli styrande för federationens politiska framtid. Om Ryssland lyckas vända nedgång och stagnation till en rimlig tillväxt, och om regionerna får en enligt deras egen uppfattning rimlig del av denna, kan Ryssland mycket väl förbli enat.

Nationalitetsfrågorna skapar också problem för Rysslands grannar i det "nära utlandet". Under både tsartiden och sovjettiden blandades olika folkgrupper i det väldiga riket, ibland genom tvångsförflyttningar men också frivilligt. Alla de f d sovjetrepublikerna har därför minoriteter av etniska ryssar, som i vissa fall utgör en stor andel av befolkningen (omkring en tredjedel i Kazakhstan och en femtedel i Ukraina, över 10% i Vitryssland o s v), samtidigt som många personer från andra republiker än Ryssland kom att tillhöra Sovjetunionens "nomenklatura" och fäste sin lojalitet till sovjetstatens härskarelit. Således finns det i de "nyligen oberoende staterna" en hel del människor, av vilka alla inte är etniska ryssar, som skulle önska en återgång till den gamla ordningen eller åtminstone mer intima relationer med Ryssland, kanske också revisioner av statsgränserna. Mest påtagligt har detta kommit till uttryck i Vitryssland, där diktatorn/presidenten Lukasjenko eftersträvar full ekonomisk integration med Ryssland. Ryssland söker också tillvarata intressena för de ryska minoriteterna i de forna lydländerna, vilket ju särskilt framgått i Estland och Lettland.

I ett internationellt perspektiv spelar emellertid Ukraina - den till folkmängden näst största av de f d sovjetrepublikerna, med 52 miljoner invånare - betydligt större roll. Hur relationerna mellan Ryssland och Ukraina i stort utvecklats efter upplösningen av Sovjetunionen har beskrivits bl a av FOA-forskaren Ingmar Oldberg. [25] Han skisserar också några alternativ för den framtida utvecklingen och konstaterar att det finns en potential för konflikter, som t o m kan få konsekvenser för tredje part, d v s (ett utvidgat) NATO.

Ännu ett nationalitetsproblem av mer fundamental natur ligger i ryssarnas svårigheter att identifiera sig själva. Frågan huruvida Ryssland skall räknas till Europa eller ej har ställts många gånger i väst, men denna fråga sysselsätter också ryssarna själva åtminstone sedan Peter den stores tid. En kanadensisk diplomat och rysslandskännare uttryckte saken ungefär så: "Ryssarnas dilemma är att de ser ut som européer." [26] Historiskt har en dragkamp ägt rum mellan västorienterade, eurocentriska ryssar å ena sidan och de s k slavofilerna å den andra. Det har sagts att båda grupperna älskar Ryssland, den förra som sitt barn, den senare som sin mor. Härav förstås omedelbart den inåtvända, eskapistiska och starkt känslobetonade syn som slavofilerna företräder. I sökandet efter en "rysk idé", som kan ersätta den sovjetiska idén som identitetsskapande element, har under 1990-talet den sk eurasismen, ursprungligen utvecklad på 1920-talet, återupplivats och fått viss popularitet. [27] Detta synsätt är besläktat med det slavofila men skiljer sig från det genom att framhålla det specifikt ryska, som inte äger tillämpning på andra slaviska folk i Europa. Ryssland har enligt eurasismen drag av både Europa och Asien, med arvegods från Bysans och mongolväldet, och är bärare av en alldeles egen kultur och civilisation. Alexei Arbatov ger exempel på hur sådana tankegångar kan återfinnas hos ledande politiker i dagens Ryssland. [28] Vad som är säkerhetspolitiskt relevant - och oroande - är att det i eurasismen finns näring för den uppfattning om Rysslands messianska roll i världen som varit en röd tråd under både tsartid och kommunistvälde, en roll som är svår att förena med västerländska idéer om demokrati, maktfördelning och politisk pluralism. Skulle detta tänkesätt vara - eller genom politisk propaganda göras till - ett väsentligt drag i den ryska "nationalkaraktären" kommer det alltid att utgöra - eller åtminstone uppfattas som - ett hot mot fredlig samexistens.

Suveräniteten och de territoriella problemen

Som framgått ovan är Rysslands interna suveränitet långt ifrån hundraprocentig. Att detta ännu inte lett till värre kriser än det har, beror till stor del på att landet numera styrs genom informella maktbalanser, i mönster som hela tiden skiftar allt efter dagens behov. Aktörerna i detta spel har alla sina egna intressen att odla och bevaka, men nästan ingen bekymrar sig om Ryssland som helhet eller om det ryska folket. Aktörerna är inte bara presidenten, parlamentet och de politiska partierna utan också byråkratiska institutioner, ekonomiska eliter från bank- och industrivärlden, där särskilt energisektorn är framträdande, och regionala ledare. Genom att oavbrutet köpslå med varandra strävar de att behålla och stärka sina positioner och öka sin egen handlingsfrihet. Däremot saknar nästan alla någon sorts ideologi eller genomarbetat politiskt program som skulle kunna samla ett pålitligt stöd inom någon befolkningssektor. Korruptionen är utbredd även högt upp i förvaltningen, och det finns tecken på att kriminella grupper har börjat blanda sig i maktspelet, åtminstone på regional nivå. Hur länge detta oordnade tillstånd kan bestå, och vad det kan leda till, vågar ingen idag sia om.

Det finns en växande irritation bland ryssarna över vad man uppfattar som västlig - framför allt amerikansk - inblandning i inre angelägenheter, en inblandning som är kopplad till den ekonomiska hjälp från väst som ryssarna är i stort behov av. Dessutom känner sig ryssarna ofta förbigångna, förödmjukade och t o m dragna vid näsan som följd av västvärldens sätt att styra och ställa i den globala säkerhetspolitiken. NATO-utvidgningen är väl den åtgärd som vållat mest kritik, men även aktioner i Bosnien och mot Irak har ib land retat ryssarna, liksom att USA blockerat vissa ryska handelsavtal med Indien respektive Iran. Nedrustningsavtal som det (ännu icke slutgiltigt) modifierade CFE-avtalet och START-2 betraktar ryssarna - med viss rätt - som oförmånliga för dem själva och påtvingade dem av USA och dess allierade. Allt detta tillsammantaget har skapat en frustration hos de ryska ledarna och i stor utsträckning utplånat den stämning av hjärtlighet och samarbetsvilja som på ytan präglade relationerna mellan Ryssland och USA i början av 1990-talet. Det nuvarande förhållandet kan ge näring åt revanschistiska tankegångar, särskilt om det fortsätter att försämras.

De övriga f d sovjetrepublikernas reella suveränitet är inte alltid självklar. Bortsett från de interna problemen är det knappast möjligt för dem att driva en av Ryssland oavhängig utrikespolitik. Deras ekonomi är starkt knuten till den ryska, och nationalitetsproblemen är i många fall stora. Men till allt detta kommer den traditionella, nästan reflexartade ryska driften att omge sitt territorium med en "cordon sanitaire". Ryska nationalister har också på senare år beklagat upplösningen av det sovjetiska imperiet och förespråkat återupprättandet av någon slags union, även om en sådan naturligtvis inte behöver vara kommunistiskt styrd och även om regelrätt erövringskrig sannolikt inte ter sig attraktivt. "Oberoende Staters Samvälde" har hittills inte varit någon större succé. Ett stärkt OSS vore dock synnerligt önskvärt sett från rysk synpunkt, under förutsättning att det inte medför ökade ekonomiska bördor för Ryssland. Man vågar därför förutspå, att Ryssland kommer att försöka knyta de övriga OSS-staterna hårdare till sig ekonomiskt och militärt så snart dess egen styrka så medger. Detta kommer inte att tilltala västvärlden och säkert inte heller de stora muslimska folkgrupperna i flera av OSS-staterna. Samtidigt är det just mot den islamiska världen som Ryssland framför allt vill ha en barriär. Risk för lokala konflikter med etnisk och religiös bakgrund finns ju redan på åtskilliga håll, och man måste räkna med att dessa risker kan öka ytterligare i framtiden.

Andra faktorer av betydelse

Mot bakgrund av de politiska tendenser som beskrivits ovan avtecknar sig redan konturerna av några tänkbara framtida konflikter. Det vore emellertid fel att tro, att konflikter alltid skulle kunna härledas ur rent politiska förhållanden. Om politiken enligt Bismarcks påstående är det möjligas konst, måste den modifieras när den kolliderar med verkligheten. Härmed menas att både utvecklingstendenser som är förbisedda och oförutsedda händelser eller företeelser, som i grunden inte är av politisk natur, kan få så stora konsekvenser att de gällande politiska prioriteringarna måste revideras eller t o m att en koherent politik blir omöjlig att föra under kortare eller längre tid. Detta kan i sin tur leda till uppkomsten av konflikter och krig.

Vill man föra in sådana element i en diskussion av framtidsfrågor bör man göra åtskillnad mellan det oförutsedda och det oförutsebara. Oförutsedda är sådana händelser som man erfarenhetsmässigt vet kan inträffa då och då, men man kan inte veta eller styra när de skall inträffa, eller vilken omfattning de kommer att få. Däremot kan man kanske se tendenser i frekvensen eller arten av dem. Oförutsebara händelser är sådana som faller utanför all erfarenhet och som därför principiellt inte kan tas med i prognoser, exempelvis - än så länge - dramatiska naturkatastrofer såsom meteoritnedslag eller uppkomsten av en ny istid.

Några exempel på oförutsedda händelser som kan påverka konfliktbenägenheten skulle kunna vara upptäckt av tidigare okända naturtillgångar eller plötsligt bortfall av sådana tillgångar som bedömts möjliga att utnyttja, tekniska genombrott som radikalt ändrar de militära styrkeförhållandena, oväntade epidemier av tidigare okänd art, naturkatastrofer av vissa slag och uppkomst eller oväntad tillväxt av skilda proteströrelser. Dessutom måste man räkna med åtskilliga överraskningar inom det ekonomiska området.

Ett exempel på en tendens som är känd men i stor utsträckning förbisedd är utarmningen av de tillgängliga naturresurserna. Det är här inte bara eller ens primärt fråga om ändliga resurser. Även de s k förnybara resurserna utsätts redan på många håll i världen för större uttag än vad förnyelsen hinner ersätta. Häri ligger kanske på något längre sikt, säg 50 år, den allvarligaste av alla potentiella konfliktanledningar. [29]

Konfliktorsaker och konfliktscenarier

Framtidens intressemotsättningar mellan nationer och folkgrupper kommer rimligen att ha samma grunder som dagens. Som föregående avsnitt sökte belysa kan en del motsättningar komma att få minskad betydelse i framtiden på grund av den allmänna politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen, medan det i andra fall kan vara tvärtom. Utvecklingen går dessutom olika snabbt och ibland t o m i olika riktning i olika delar av världen. Det är därför knappast möjligt att förutsäga vilka existerande eller tillkommande problem som kommer att växa till väpnade konflikter. Inte desto mindre kan det vara instruktivt att inventera de komponenter som kan ingå i ett komplex av orsaker till en allvarlig konflikt. En sådan inventering görs nedan. Med dessa komponenter som byggstenar och under vissa tilläggsantaganden om hur den politiska miljön utvecklas kan därefter konfliktscenarier konstrueras. Av intresse här är endast scenarier som innehåller en "hotbild" - i vid mening - för Sverige.

Försvarsberedningen har i sin rapport inför 1999 års kontrollstation gett exempel på "nya" hotsituationer, nämligen:

• Väpnat angrepp, med annat syfte än ockupation och av begränsad omfattning, som kan sättas in med kort förvarning. Det kan röra sig om fjärrstridskrafter som kan utgå direkt ur fredsgruppering.
• Angrepp av förtäckt typ, d v s angriparen, som kan vara såväl en stat som en organisation, är svår att identifiera, och där nya typer av påverkansmedel såsom angrepp mot informationssystem utnyttjas.
• Aktörer, som inte är stater, som utnyttjar avancerade vapen inkluderande icke-konventionella vapen.
• Svåra påfrestningar på samhället, där tidsförhållandena är knappa och totalförsvarsresurser behöver utnyttjas. [30]

Vidare finns naturligtvis möjligheten att mer traditionella hotbilder kan få nytt liv i ett längre tidsperspektiv. Det skulle då kunna röra sig om maktspelet kring Östersjön, rimligen med ett aggressivt Ryssland i en av huvudrollerna. Möjligen kan man också föreställa sig konflikter som bottnar i maktbalansproblem på alleuropeisk eller t o m global nivå och där Sverige kan tänkas bli indraget.

Utöver dessa nya respektive traditionella hotbilder bör man i ett perspektiv som sträcker sig över två à tre decennier försöka beakta förbisedda eller oförutsedda hotbilder. Svårigheterna att identifiera sådana är uppenbara, särskilt om man a priori definierar bort ekonomiska hot ur den säkerhetspolitiska sfären.

De scenarier som presenteras syftar emellertid till att belysa några olika aspekter på alla tre kategorierna av hotsituationer.

Konfliktorsaker och deras komponenter

Territoriella tvister

I vårt närområde föreligger gränstvister mellan Ryssland och två av de baltiska staterna. I övriga Europa är sådana tvister sällsynta och kan knappast få sådan intensitet att de är anledning till krig. Gränsdragningen mellan andra f d Sovjetrepubliker är inte i sig något tvistefrö. I andra delar av världen finns gränstvister t ex mellan Kina och Indien, mellan Pakistan och Indien (Kashmir och Jammu) och mellan Ryssland och Japan (Kurilerna).

Territoriella tvister kan vara betingade av minoritets- eller invandringsproblem, exempelvis genom att en stat gör anspråk på någon del av en annan stats territorium därför att befolkningen i området anses tillhöra den förstnämnda staten. Embryon till sådana tvister finns som tidigare visats i praktiskt taget hela f d Sovjetunionen, särskilt mellan Ryssland och Ukraina och mellan Ryssland och Kazakhstan. I både Asien och Afrika finns också risker för åtskilliga sådana konflikter. Den allvarligaste kontroversen är naturligtvis Kinas anspråk på Taiwan.

En speciell form av territoriell tvist uppstår då en folkgrupp, med det område den bebor, försöker bryta sig ut ur den stat inom vars gränser området ligger. Oavsett om syftet är att utropa en egen stat eller ansluta området till en grannstat är detta en svår konflikt med stor krigsrisk. Färska exempel finns från Balkan och Tjetjenien; Kashmir-konflikten får allt mer karaktär av utbrytning; kurdernas kamp för att bilda en egen stat fortsätter. Fler försök till secession kan tänkas i framtiden.

Rivalitet om naturresurser

Militär erövring av territorium i syfte att komma över områdets resurser förekom senast då Irak försökte annektera Kuwait. Liknande försök kan tänkas ske i framtiden. Mer sannolikt är dock motsättningar om exploatering av världens "allmänningar", d v s i praktiken haven. I vårt närområde skulle det kunna röra sig om Barents hav. Kapplöpningen kan gälla förmodade oljefyndigheter under havsbottnen men också fiskerättigheter; båda delarna kan väntas få ökad betydelse då knappheten på resurser blir mer påtaglig. Exempel finns redan såväl i Sydkinesiska sjön som i Nordatlanten. Fiskerättigheterna i Östersjön har varit föremål för segslitna förhandlingar.

På flera håll har tillgången till vattendrag orsakat dispyter, t ex mellan Ungern och Tjeckien angående utnyttjandet av Donau. Betydligt allvarligare är vattenbristen i Mellanöstern och i Afrika, och dessa problem kommer att förvärras ju mer befolkningen växer. Bristen på odlingsbar jord och/eller betesmark är redan allvarlig främst i Afrika och Centralasien och kan väntas bli värre även i andra delar av "tredje världen". Brist på vatten och jordbruksmark har lett till spontan och okontrollerad migration över ofta vagt definierade gränser, och detta har bäddat för konflikter, som hittills varit lokala.

En existerande eller förutsedd brist på resurser, som inte är geografiskt fasta utan kan säljas på världsmarknaden, kan fresta stater att försöka skaffa sig största möjliga kontroll över utbudet. Viktigast i detta sammanhang är energiråvara i form av olja och naturgas. Kontrollen kan gälla såväl prissättning som produktion och distribution och kan utövas på olika sätt, däribland politisk utpressning, eventuellt stödd på militärt hot.

Revanschism

En stat som upplever sig förfördelad och förödmjukad av en eller flera andra stater kan, av prestigeskäl och utan någon djupare analys av de möjliga konsekvenserna, vilja revanschera sig när tillfälle ges. Detta innefattar ibland återtagande av förlorat territorium, ibland erövring av nytt territorium, någon gång kanske bara inflytande över andra staters politik, men alltid en instinktiv drift att hävda sig. Otaliga krig har uppstått av dessa skäl, och dessvärre kan nya sådana inte helt uteslutas. En allmän förutsättning för ett revanschistiskt krig är att åtminstone den ena sidan styrs diktatoriskt. Om regimen också lyckats övertyga folket om att kriget är rättmätigt ökar naturligtvis krigsrisken. Irak är dagens mest uppenbara exempel på en stat som gärna vill ha revansch, i första hand mot USA men också mot västvärlden som helhet och möjligen även mot andra arabstater.

För svensk del är risken för revanschism från rysk sida en central fråga, även om inte Sverige skulle vara det primära målet. Aggression mot det "nära utlandet", särskilt de baltiska staterna, kräver snarare politisk desperation än omfattande militär resursuppbyggnad. Däremot måste flera stränga villkor vara uppfyllda innan Ryssland skulle vara redo till aggression mot väst, däribland både en avsevärd ekonomisk återhämtning och en militärteknisk utveckling som ter sig gynnsam för Ryssland.

Hegemoniambitioner

Om revanschism innebär en strävan att återta en förlorad maktposition, innebär ambitionen till hegemoni en strävan att behålla och eventuellt också stärka sin maktposition. Under den "westfaliska" eran (som inte är slut ännu i alla delar av världen) var hegemonisträvanden ofta motorn i maktbalansens dynamik. I den postmoderna (enligt Coopers terminologi) världen utövas hegemoni i regel med ekonomiska metoder. Sentida exempel bl a från Centralamerika visar emellertid att militära medel kan tillgripas vid behov.

Det är inte sannolikt att någon postmodern europeisk stat skulle försöka etablera sig som hegemon, stödd på militär styrka, så länge EU eller NATO eller båda organisationerna finns kvar. Skulle bådadera kollapsa vore den säkerhetspolitiska miljön så i grund förändrad att nästan vad som helst vore tänkbart.

Stater i andra delar av världen kan tänkas hysa hegemoniambitioner åtminstone på regional nivå. För Rysslands del torde det i första hand gälla att stärka greppet om OSS-staterna. I ett längre tidsperspektiv kan man tänka sig större asiatiska konflikter där såväl Kina som en rad muslimska stater i Centralasien blir inblandade.

Hegemonisträvanden kan få ökad styrka om de bärs upp av en myt om den egna nationens särskilda "historiska mission". Som noterats ovan finns rester av sådant tänkande bland en del ryssar.

Religiösa och etniska motsättningar

Det är en öppen fråga om några renodlade religionskrig mellan stater överhuvudtaget ägt rum i nyare tid. En del stamkrig över statsgränser i främst Afrika ger möjligen intryck av att vara rent etniska krig, utan t ex ekonomiska bimotiv, men detta är svårt att bedöma. Att religiösa och etniska motsättningar bidragit starkt till att förbittra många krig och också gett upphov till svåra stridigheter mellan folkgrupper i samma land, är en annan sak. Detta förhållande kan väntas bestå och t o m bli mer påfallande i framtiden.

Islamisk fundamentalism utmålas numera ibland som ett globalt säkerhetshot. Det förefaller inte troligt att några eller alla muslimska stater skulle gå till gemensam militär attack mot den kristna världen. Däremot kan ett utbrett hat mot västvärlden (främst USA) ta sig uttryck i isolerade - men kanske upprepade - våldsaktioner, som i framtiden kan komma att utföras med ganska avancerade vapen.

En fortsatt invandring från muslimska till västeuropeiska länder kan även framgent väntas ge upphov till inre spänningar i de mottagande länderna, möjligen även mellan dessa.

Uppror, inbördeskrig och andra inre oroligheter

Denna kategori har inte samma logiska rang som de tidigare, eftersom inomstatliga konflikter kan vållas av flera av de ovan nämnda orsakerna. Några av de nuvarande stridigheterna hör exempelvis hemma under rubriken utbrytningsförsök, medan andra inte primärt syftar till ändring av statsgränser utan till politisk omvälvning. Av betydelse för Sveriges försvar är oroligheter som äger rum i vårt närområde och som kan få följder utanför gränserna till den stat där de brutit ut. Även om inte oroligheterna direkt sprider sig till någon angränsande stat, kan omvärldens försök att hantera krisen misslyckas och få motsatt verkan. Om Sverige skall bli berört är det åter främst Ryssland eller någon annan f d sovjetrepublik som är den tänkbara skådeplatsen, och detta endast om de nuvarande kaotiska förhållandena består eller förvärras. I värsta fall kan det uppstå fraktioner som bekämpar varandra och som har tillgång till icke-konventionella vapen, vilket skulle göra krishanteringen än svårare och mer riskfylld.

Risker för inre oroligheter, om också inte direkt uppror eller inbördeskrig, skulle också kunna uppstå i Sverige, särskilt om vårt lands ekonomi fortsätter att försvagas. Det finns redan extremiströrelser som uppträder aggressivt och som kan komma att växa sig starkare, och t ex våld mot invandrargrupper kan bli vanligare och värre. Den organiserade brottsligheten kan också bli ett betydligt större problem än den är idag.

Naturkatastrofer och miljöförändringar

Det är inte sannolikt att jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar e d provocerar fram krig mellan stater; sådana händelser framkallar snarare solidaritet och leder till internationella hjälpansträngningar. [31]

Miljöproblem av de slag som oftast diskuteras, såsom växthusgaser i atmosfären, uttunning av ozonskiktet eller försurning av marker, vållar visserligen allvarliga meningsskiljaktigheter mellan många av världens stater men väntas ändå inte i sig själva ge upphov till krig. [32] Det miljöproblem som består i att områden successivt blir utarmade och inte längre kan föda sin befolkning har redan berörts ovan. Det innehåller stora konfliktrisker, oavsett vilka processer som lett fram till den omöjliga situationen.

Miljöförändringar som leder till migration i stor skala kan leda till stora påfrestningar även inom en stat som kan absorbera folkförflyttningen. Sker migrationen över statsgränser är risken för väpnade konfrontationer uppenbar. Det finns också en betydande korrelation mellan dramatiska omvälvningar i Europas historia och kända klimatologiska förändringar under århundradenas lopp. [33] Sannolikheten för att sådana förändringar skall äga rum under de närmaste decennierna kan givetvis inte bedömas.

Kommentarer till konfliktscenarierna

De följande scenarierna är inte valda därför att de skulle vara särskilt sannolika; i själva verket får samtliga anses vara tämligen osannolika. Framför allt bör de givetvis inte tillåtas bli styrande för fortsatt tänkande rörande den möjliga framtida händelseutvecklingen. Det enda som med säkerhet kan sägas om ett scenario, oavsett vilket, är att verkligheten inte kommer att följa det.

Strävan har varit att finna några olika exempel på situationer där Sverige berörs, direkt eller indirekt, genom militära aktioner eller terroristhandlingar (i vid mening). Eftersom syftet med Akademiens tema för 1999 är att pröva alliansfrihetens för- och nackdelar vid olika tänkbara kriser i framtiden, har vi också sökt finna åtminstone några scenarier där en eventuell alliansanslutning kan göra skillnad för utgången av krisen.

Att Ryssland spelar en huvudroll i flera av scenarierna bör inte uppfattas som ett utslag av traditionell "ryss-skräck" utan betingas både av Sveriges geostrategiska läge och av de stora osäkerheter som vidlåder det ryska samhällets utveckling i framtiden. Trots förhoppningarna om att denna utveckling skall bli positiv, kan dramatiska händelser vållas av Rysslands svaghet (eller av dess återvunna styrka). Framtida konflikter berörande Ryssland som utspelas i Centralasien eller i Fjärran Östern, kanske med Ryssland i defensiv position, eller mellan Ryssland och Ukraina, kan vara mer sannolika än de här exemplifierade. Att inget scenario av detta slag tagits med beror på att det befunnits svårt att härleda en svensk inblandning ur sådana händelseförlopp. Av samma skäl har uteslutits andra inte helt osannolika konflikter som mellan Nordkorea och Sydkorea eller mellan Kina och Taiwan.

Två av scenarierna (nummer 3 och 6) är omarbetningar av scenarier som presenteras i en nyutkommen bok av bl a USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger. [34] Denna bok har uppenbarligen som syfte att plädera för ökade amerikanska satsningar på försvaret, särskilt försvar mot ballistiska robotar. Kärnvapenhot eller kärnvapeninsatser har därför en prominent roll i alla Weinbergers scenarier. I vart och ett av de båda återgivna, modifierade scenarierna (Sverige nämns inte alls i originalversionerna) har också en kärnvapeninsats bibehållits, detta med viss tvekan eftersom användning av kärnvapen ovan (kapitel 3) angivits vara mycket osannolik. Det bör emellertid understrykas att även utpressning baserad på hot med kärnvapen skulle kunna få mycket allvarliga följder för en icke-kärnvapenstat som står ensam. Åtminstone för Sveriges del gäller detsamma hot om eller insats av kryssningsrobotar med konventionella stridsdelar, eftersom sådana är relativt billiga och därför kan sättas in i stort antal.

För varje scenario finns i princip två alternativ, nämligen om Sverige är eller inte är medlem av NATO. I slutet av varje scenario finns (kursiverad) en mer eller mindre utförlig diskussion av NATO-alternativet.

Slutligen en kommentar om tidshorisonten för scenarierna. Den ursprungliga ambitionen, som var att försöka gå åtminstone trettio år framåt i tiden, visade sig inte möjlig att realisera. Osäkerheterna om såväl den politiska utvecklingen i världen som riskerna för oförutsedda händelser bedömdes bli ohanterliga i ett så långt perspektiv, och de scenarier som kunde ha konstruerats riskerade följaktligen att bli alltför fantasifulla och därmed ointressanta.

Scenarier

Scenario 1

Tidpunkten är sommaren 200X. Torka har drabbat östra Europa och Ryssland. Svår hetta råder i Moskva.

Ett antal års gradvis försämrade storpolitiska förhållanden har brutit utvecklingen i Ryssland mot fungerande demokrati, godtagbar marknad och allt bättre förhållanden med omvärlden; detta fastän NATO:s utvidgning har stannat av efter Polens, Tjeckiens och Ungerns inträde 1999. Medan marknadsekonomierna upptagits av handelspolitiska motsättningar och väpnade förvecklingar kring så kallade skurkstater, har i Ryssland en av "rödbruna" krafter uppbackad och påhejad nynationalistisk regim kommit till makten.

Trots strypt IMF-stöd, fortsatt rysk ekonomisk kräftgång, med näringslivets tillgång till västvaluta alltjämt helt beroende av råvaruexport till oregelbundna priser, har regimen på några år åstadkommit viss överföring av resurser till försvarsmakten. Försöken att professionalisera armén har gett Ryssland ett något ökat antal för krisinsatser gripbara divisionsförband. Inom OSS, Oberoende Staters Samvälde, har tempot i gemensamma stabsöverläggningar och samövningar ökat påtagligt. Bland annat Uzbekistans bästa förband anses besitta relativt högt stridsvärde.

Missnöjet inom regeringen och generalstaben över det försämrade säkerhetspolitiska läge som rått sedan 1990-talet har tagit sig allt hårdare uttryck i debattinlägg och politiska uttalanden. Ryska företrädare döljer inte att statens mål är att flytta fram de säkerhetspolitiska positionerna. I väst har man skärpt vaksamheten mot att Ryssland, numera i union med Vitryssland, skulle försöka återskapa sitt gamla välde, i första hand genom att sätta Ukraina under tryck.

Grannskapsförhållandena mellan Ryssland och de baltiska staterna har setts som oförändrat kyliga även sedan omstridda medborgarrättsfrågor fått en lösning. Balterna har känt sig tämligen övergivna av NATO efter att inte ha kommit ifråga för medlemskap. Trots tendenser till bildandet av en "gråzon" i Östersjöområdet har dock läget inte bedömts vara kritiskt.

Därför kommer det överrumplande när Moskva, till ackompanjemang av vildsinta utfall i duman, plötsligt vänder blicken mot det mitt i Baltikum strategiskt belägna Lettland med krav på baser och återupprättade radaranläggningar. Svar krävs inom 24 timmar. Letterna hinner knappt höra sig för i Washington om diplomatiskt stöd innan ryska förband snabbt sätter sig i besittning av nyckelpunkter i landet. Det ryska angreppet underlättades av att Lettland släpade efter sina grannar vad gäller skapandet av en reguljär försvarsorganisation.

Fortare än ryssarna räknat med inleder dock det stora lettiska hemvärnet en seg motståndskamp över hela landytan. I Kreml väcks oro för att man gapat över för mycket. Ryssarna börjar befara att NATO ska inleda en vedergällningsaktion. En NATO-insats skulle enligt rysk bedömning kunna komma igång under täckmanteln av en PFF-operation för att skydda andra av Rysslands grannar. Kraven i Sverige på åtgärder mot den ryska politiken noteras som ett tecken på att något kan vara i görningen. Man anser det i Moskva angeläget att omedelbart eliminera Sverige som tänkbar bas för motaktioner mot Ryssland.

I en blixtaktion besätter ryska luftburna förband Fårön. Angreppet motiveras som en säkerhetsåtgärd för att kyla av västmakters iver att blanda sig i krisen. Sverige är i krig för första gången sedan 1814.

Underrättelsetjänsten hade inte i tid förmått att övertyga regeringen om att en anpassning uppåt av försvarskraften vore motiverad. I Sverige hade man visserligen noterat tilltagande tecken på rysk rastlöshet under åtskilliga månader före ockupationen av Lettland. Men liksom i västvärlden i övrigt hade man invaggat sig i föreställningen att krig omfattande stormakter vore något obsolet. Man hade ej heller i tid räknat med att ryska förband skulle kunna förstärkas inom OSS-ramen av främst uzbekiska förband.

Sverige, som fortsatt att stå utanför NATO för att inte dras in i ömsesidiga artikel 5-åtaganden, inleder omedelbart efter den ryska ockupationen av Fårön konsultationer med övriga EU-stater och USA. Moskva hotar nu med missilangrepp om man i Stockholm inte bidrar till att "säkra freden".

I väntan på något slags koordinerat svar på den ryska aggressionen vidtar Sverige efter förmåga väpnade åtgärder för att bestrida ryssarna herraväldet över Gotland. I Moskva växer desperationen över ett spel där insatserna har blivit alltmer skrämmande höga.

Reträtt eller angrepp? Ryssarna väljer att rikta ett överfall mot centrala svenska ledningsorgan. Ett begränsat antal kryssningsmissiler avfyras mot främst svenska flygbaser. Den taktiskt-militära delen av en operation omfattande sabotage och ledningskrig riktas mot Arlanda som besätts av luftburen trupp. Sverige befinner sig i krig även på fastlandet. Den ryska förmågan till överraskande igångsatta operationer över ytan hade uppenbart underskattats under åren efter debaclet i Tjetjenien.

Den ryska våldspolitiken skakar världen; NATO och EU har stora svårigheter att åstadkomma ett adekvat svar på en utveckling som nära nog ansågs utesluten.

Som alliansfri stat kan Sverige inte räkna med snabb och effektiv hjälp. I Bryssel och Washington är man i första hand angelägen om att bryta ett eskalerande krigsmönster genom avkylningsåtgärder innan situationen har gått helt över styr. Svenskarna får klara sig själva i avvaktan på en uppgörelse som ska avlägsna hotet om ett allt större krig.

Rysslands position är följande: Sverige måste lägga ned vapnen och godta att ryssarna på obestämd tid håller såväl Arlanda som Fårön som garantier för fredligt svenskt uppförande. Tillståndet ska råda tills en reglering sker av Östersjöförhållandena som kan tillgodose Moskvas säkerhetskrav i ett läge där NATO har vänt Ryssland ryggen.

Scenario 1: NATO-alternativet

Det var ofrånkomligt att Sveriges och Finlands inträde i NATO två år tidigare skulle försämra relationerna med Ryssland. Politiska spänningar i Östersjöområdet troddes dock ha hållits nere till ett hanterbart minimum före den tidigare angivna tillspetsningen av förhållandena i Ryssland sommaren 200X. Den nya av rödbruna krafter uppbackade regeringen i Moskva kunde påräkna en massiv nationell stämning av att NATO:s utvidgning hade förödmjukat Ryssland. Inrikespolitiskt hade sålunda förutsättningarna för en farlig utrikes äventyrspolitik ökat.

Enligt NATO:s bedömning rådde vissa revanschistiska känslor hos den ryska regimen. Man noterade tendenserna till viss återuppbyggnad av den ryska militärmakten, men fann inte läget alarmerande. Vissa beredskapssteg hade dock vidtagits, så ock i Sverige.

De faktiskt militära förhållandena i Nordeuropa var sådana att regimen torde dra sig för ett överfall på Lettland. Även om ett föga troligt angrepp trots allt utfördes mot detta utanför NATO stående land skulle alliansens artikel 5-garantier innebära en stark avskräckning mot varje tänkbart, fortsatt väpnat företag mot Fårön eller det svenska fastlandet.

För en chauvinistisk rysk regim öppnar rimlig vaksamhet hos NATO inget spelrum för väpnade triumfer. Riskerna för bakslag är uppenbara. En eskalering uteblir.

Scenario 2

Ryssland befinner sig i djupnande ekonomisk kris. Väst har givit upp ansträngningarna att ge den ryska ekonomin konstgjord andning. En demokratiskt vald auktoritär-chauvinistisk ledning sitter i Moskva under president L. Samtidigt finns klara tendenser till att regionerna graviterar bort ur Moskvas kontroll.

Guvernören R i Pskov ställer krav på Estland och Lettland om ekonomiskt bistånd för att mildra akuta försörjningsproblem. Viss hjälp lämnas också. Guvernören bearbetar medvetet de ryska minoriteterna i grannstaterna för att ytterligare hjälp skall lämnas. Detta leder till en skarp politisk rekyleffekt. Hjälpsändningarna, delvis bekostade av EU, avbryts.

En alltmer självsvåldig och egensinnig guvernör R tar kontroll över de militära styrkorna i området och deklarerar i öppen och allt fränare polemik mot Moskva att han personligen har och tar ansvaret för befolkningens välbefinnande. Pskov-förband genomför militära styrkedemonstrationer och gränsincidenter äger rum.

Inom ramen för GUSP beslutar EU-länderna om att göra en "preventive deployment" med en brigad i vardera Estland och Lettland för att kyla ned situationen, Av politiskt-optiska skäl förmår EU Sverige att ta på sig rollen som s k "lead nation" i Lettland och Danmark motsvarande i Estland.

"Lead nations" bidrar med vardera huvuddelen av en brigadstab, en pansarbataljon (tre pansarinfanterikompanier, ett stridsvagnskompani) och en reducerad understödsbataljon med artilleri och luftvärn. Norge bidrar med en infanteribataljon i Estland och Finland med en i Lettland. Den tredje bataljonen i vartdera landet står under brittiskt befäl och sammansätts kompanivis ur mindre eller avlägsna EU-stater.

Deployeringen slutförs på tre veckor och medför till en början att läget stabiliseras. Under vintern blir försörjningssituationen i Ryssland katastrofalt dålig och spänningen stiger. Ett luftlandsättningsregemente gör en regelrätt plundringsräd mot Daugavpils och råkar i strid med bl a ett där förlagt svenskt kompani med smärre förluster på båda sidor. I anslutning till detta ändrar Moskva plötsligt attityd till den självsvåldige guvernören R. President L förklarar att Ryssland är utsatt för en europeisk-amerikansk komplott som syftar till att slita sönder landet. Tre motoriserade divisioner höjer långsamt beredskapen och påbörjar transporten till gränsområdet. På motsvarande sätt ombaseras ca 150 flygplan, varav huvuddelen tung attack. Styrkorna i Kaliningrad höjer beredskapen. När Litauen vägrar passage för militära transporter till den ryska enklaven höjs kristemperaturen.

I detta läge upprättas inom NATO-ram en CJTF (Combined Joint Task Force) som reserv. Det viktigaste elementet är den brittisk-holländska marinkårsbrigaden som på tio dagar anländer till Jylland. Amerikanska flottenheter med bl a ett hangarfartyg och två bataljoner ur marinkåren dras samman i Nordsjön. Svenskt flyg bedriver intensiv spaningsverksamhet över Östersjön.

Vid samtidiga gränsincidenter i Estland och Lettland slår danska respektive svenska pansarförband - som fått förvarning - hårt mot större ryska rädföretag med plundringssyfte. De ryska förlusterna är avsevärda och överlevande tas till fånga. Ett dygn därefter utsätts de danska och svenska enheterna för intensiva bombanfall i uttalat bestraffningssyfte. Svenska regeringen beslutar om vissa dolda förstärkningar av det svenska förbandet och, efter samråd i EU, att svenska flygvapnet skall inta högsta beredskap och bl a flyga patrulljakt stödd av S 101 över estniskt och lettiskt territorium. Spänningen skärps dramatiskt när ett ryskt spaningsplan skjuts ned av en JAS 39 i samband med en avvisningsinsats.

Den amerikanska flottstyrkan löper in i Östersjön. Svenska regeringen beslutar om maximal beredskap inom ramen för grundorganisationen men även om vissa inkallelser, som dock inte ges någon publicitet.

Moskva hotar med robot- och flygattacker mot Sverige i diffusa vändningar som lämnar fältet fritt beträffande insatsmedel och målval. Samtidigt går en rysk motorskyttedivision och andra mindre enheter utan större samordning över gränsen till Lettland. Inom ett dygn förutspår underrättelsetjänsten ett liknande angrepp över den estniska gränsen.

Scenario 2: NATO-alternativet

Scenario 3

Året är 2011. Rysslands president är sedan år 2000 en f d general med nationalistiska och slavofila åsikter, som vann presidentvalet på löften om främst lag och ordning. Väl vid makten bildade han en röd-brun koalition, som snart avskaffade resterna av demokratisk liberalism, och de planerade valen till duman uppsköts på obestämd framtid. Därefter ebbade snart det västliga stödet till Ryssland ut. Av de övriga f d sovjetrepublikerna är Vitryssland i allians med Ryssland, medan de övriga har lyckats bevara sin formella självständighet, även om de är beroende av ekonomiska relationer med Ryssland. Sedan år 2006 har Ryssland och Kina ett avtal om ömsesidig nonaggression.

Under det decennium som den nya regimen styrt landet har den satsat mycket på att militärtekniken skall hjälpa Ryssland att återta sin plats som strategiskt dominerande nation på den eurasiska landmassan. Satsningen har lett till en hel del vapentekniska innovationer men framför allt till att Ryssland i hemlighet byggt ett missilförsvarssystem med 5 000 ABM och cirka 1 000 utskjutningsramper, d v s 50 gånger större än vad ABM-avtalet från 1972 tillåter och givetvis modernare och tillförlitligare än 1970-talets ABM-system. Markstridskrafterna har reorganiserats, rustats och övats, men deras numerär är väsentligt lägre än den var under sovjettiden. Detsamma gäller flygstridskrafterna, medan däremot flottan är i dåligt skick.

Sverige och många andra länder har noterat de ryska militära reformerna och det politiska bakslag som demokratin lidit i Ryssland, medan den ryska militärtekniska utvecklingen inte är nämnvärt känd i väst. Flera europeiska länder, däribland Sverige, har hejdat minskningen av anslagen till försvaret och t o m låtit dem öka något. Det svenska försvaret har bl a kunnat anskaffa moderna luftvärnsrobotsystem. Däremot är antalet brigader oförändrat sedan år 2002. Sjö- och luftstridskrafter har underhållits och delvis moderniserats men inte förstärkts.

Tidigt på morgonen den 15 mars angriper Ryssland överraskande Polen och Litauen. Angreppet inleds med att personal ur Spetsnaz-enheter mördar nästan hela den polska regeringen och militärledningen. Polen är medlem av NATO, men i landet finns enbart polska förband som inte kan bjuda något koordinerat motstånd. Andra NATO-länder måste komma till undsättning. USA har inte längre någon marktrupp i Europa men beslutar genast att börja förbereda en snabb överskeppning av förband. Tyskland, Frankrike och Storbritannien har lättare att omedelbart aktivera en del s k RDF-styrkor, och vidtar åtgärder för att skyndsamt ingripa i Polen.

Sverige höjer beredskapen från klockan 12 den 15 mars. Luft- och sjöstridskrafterna inriktas mot att följa aktiviteten utanför den polska kusten och vara beredda att avvisa kränkningar av svenskt luftrum och vatten. Spaningsflyg kan registrera ett flertal ryska flyganfall mot mål i norra Polen, men inga incidenter berörande Sverige inträffar. Den ryska marina aktiviteten förfaller låg. Samma mönster upprepas följande dag, den 16 mars.

På förmiddagen denna dag meddelar den ryske presidenten NATO-ländernas regeringar att Ryssland inte erkänner ABM-avtalet, eftersom detta ingicks av den inte längre existerande Sovjetunionen. Samtidigt kräver han att alla icke-polska stridskrafter skall hållas borta från polskt territorium; om inte kan kärnvapen komma att sättas in mot dem.

Samma dags eftermiddag har ett franskt förband luftlandsatts på en plats i mellersta Polen med uppgift att säkra området för den fransk-tyska snabbinsatsstyrka som håller på att samlas nära den polsk-tyska gränsen. Strax före klockan 16 exploderar en kärnladdning med en bedömd styrka av 10-20 kt över området och utplånar det franska förbandet. Information om det inträffade når blixtsnabbt Paris, och omkring klockan 17 avfyras en kärnvapenbärande ballistisk robot från den franska ubåten Le Triomphant. Målet är en rysk robotbas väster om Nisjnij Novgorod. Missilen skjuts ned av det ryska ABM-försvaret utan att vålla någon skada. Efter denna händelse gör de tyska, franska och brittiska förbanden halt på den tyska sidan av gränsen. Den amerikanska regeringen får samtidigt ultimatum av ryssarna att avbryta sin planerade överföring av trupper till Europa, annars kan USA komma att drabbas av en kärnvapenattack.

Den 17 mars får den svenska regeringen ett meddelande från den ryska, med följande innebörd: Ryssland förutsätter att Sverige håller fast vid sin neutralitetspolitik. Ryssland kommer å sin sida att respektera Sveriges neutralitet, så länge Sverige inte vidtar några krigsförberedelser. Den ryska regeringen beklagar slutligen att några svenska medborgare som råkade befinna sig på platsen miste livet vid striderna i och kring Vilnius.

Svenskarna var militära rådgivare åt litauerna, vilket ryssarna mycket väl vet. När Sverige senare på dagen den 17 mars beordrar högsta beredskap och vissa inkallelser, vilka beslutats redan på kvällen den 16, är detta i ryssarnas ögon krigsförberedelser. De visar nu sitt ogillande på flera sätt och demonstrerar samtidigt hur väl penetrerat Sverige är. En fullkomligt frisk general i högkvarteret avlider plötsligt i vad som ser ut som en hjärtattack; mellersta Sverige drabbas av ett strömavbrott som tar två dagar att reparera och som av allt att döma orsakats av ett datorhaveri; många av flygvapnets jaktförare insjuknar plötsligt och samtidigt i något som liknar maginfluensa och blir tjänsteodugliga i en vecka ellermer. Svenskt spaningsflyg avvisas nu bryskt av rysk jakt redan långt ute i internationellt luftrum, även om inget plan skjuts ned.

Den 26 mars inlöper en ny rysk not som säger att ryssarna kommer att se genom fingrarna med Sveriges partiella mobilisering, eftersom man förstår att Sverige som neutral stat gärna vill freda sitt territorium och sitt luftrum åt alla håll. Man utgår dock fortfarande från att Sverige inte kommer att företa sig några mot Ryssland fientliga handlingar.

Polackernas försvarsstrid, som de tvingats föra ensamma, är dömd att misslyckas. Den 11 april kapitulerar de återstående polska styrkorna och ryssarna skall nu diktera villkoren för fortsättningen. Omvärlden väntar med spänning att få någon indikation på vilka de ryska krigsmålen egentligen är.

Under mars och början av april har man i USA försökt analysera kapaciteten hos det ryska missilförsvaret, som ju hittills varit av helt avgörande betydelse för krigsförloppet genom att det lamslagit västsidan. Man har kommit fram till att ABM-systemet troligen kan penetreras av ubåtsbaserade kryssningsrobotar (SLCM) om dessa skjuts på så kort avstånd som möjligt, och man har också aktiverat flera ubåtar med SLCM. Dessa kan dock inte gå in i Östersjön på grund av risken för bekämpning, eftersom inloppen är så grunda och eftersom ryssarna har nästan oinskränkt luftherravälde över Östersjön. Det enda alternativet är att skjuta robotarna från positioner i Skagerack eller Kattegatt, strax utanför svenska västkusten. Robotarnas banor kommer i så fall att ligga på låg höjd över Sydsverige, och de kommer att navigera med hjälp av igenkänningsområden i svensk terräng.

USA informerar den svenska regeringen om sina planer den 15 april och uttrycker förhoppningen att Sverige skall ha förståelse för vad läget kräver. Ryssarna har under tiden börjat konsolidera sina stridskrafter längs gränsen mellan Polen och Tyskland, och ett anfall mot Tyskland kan vara nära förestående.

Sverige har nu att välja mellan att bjuda Ryssland på ett framskjutet luftförsvar genom att försöka skjuta ned amerikanska kryssningsrobotar (som kan vara kärnvapenbärande), eller att solidarisera sig med västsidan och riskera att bli mål för ryska anfall. Sådana kan i så fall i första hand komma att utföras med flyg och/eller robotar, eftersom Ryssland inte har kapacitet för invasion över havet.

Scenario 3: NATO-alternativet

I början av denna utveckling var det givetvis en fördel för Sverige att stå utanför NATO, eftersom vi därigenom slapp engagera oss militärt i konflikten och eftersom ryssarna åtminstone t v inte tycks vara så intresserade av Sverige. Det förefaller ju dessutom som om NATO:s förmåga att hantera konflikten måste ifrågasättas. Å andra sidan skulle rimligen en rysk seger på den nordeuropeiska krigsskådeplatsen leda till en fullkomligt ohållbar situation för Sverige (och Finland, troligen även för Norge och Danmark).

Scenario 4

Polarnattens kyla var osedvanligt sträng i nordvästligaste Ryssland på nyåret år 200X. Sedvanlig och livsviktig försörjning med livsmedel och bränsle från andra delar av Ryssland hade i stort sett uteblivit på grund av allmänt förfall i produktion och för transporter i Ryssland. Guvernörerna i Barents-samarbetets ryska provinser, Murmansk Oblast, Archangelsk Oblast, Nenets Okrug samt Karelska Republiken insåg att om inte försörjningen kom igång omedelbart, skulle man stå inför en demografisk katastrof. Hamnar i området, som normalt är isfria året runt, hotade att frysa till; det händer ibland om än inte så ofta. Man hade vädjat till centralregeringen i Moskva, som både sagt sig förstå lägets allvar och lovat att åtgärda saken. Men inget hade hänt. Moskva kunde helt enkelt inte mobilisera nödvändiga resurser i en hast.

Guvernörerna vädjade då till regionala chefer i andra regioner i Barents-samarbetet; i Finland (Lapplands och Uleåborgs län), Norge (Nordlands, Troms och Finnmarks fylken) och Sverige (Norrbottens och Västerbottens län). Hjälpsändningar, ambitiösa men långt ifrån tillräckliga, avgick med lastbilskonvojer. Men dessa stoppades vid ryska gränsen av gränsbevakningen och tullen, som inte kontrolleras av de regionala myndigheterna utan lyder direkt under Moskva, och som nu krävde astronomiska avgifter utan redovisning (läs: mutor) för att öppna gränsen. Konvojerna vände i väntan på en diplomatisk démarche att Moskva skulle låta dem passera gratis. Men gränsbevakningens och tullens inflytande i Moskva visade sig stort. Det blev ingen order om passage utan avgifter.

Guvernörerna beslöt i sin desperation att påkalla förståelse för sitt nödläge genom tillräckligt drastiska egna åtgärder. Man måste allmänt räkna med att de militära styrkor, som är stationerade inom området, skulle vara lojala mot Moskva, inte mot regionen. Några mindre förband skulle man dock kunna räkna med som sina vid en konflikt. I mitten av januari beslöt man slå till.

Dag 1. Små armé- och flygförband förband lojala till de regionala guvernörerna bemäktigar sig några tiotal kärnladdningar (det finns över 2500 i området) från förråd. Tekniker som behärskar avkodning och armering deltar. Man hotar att slå till mot mål i Moskvaområdet om leveranser inte kommer igång omedelbart. Regeringen i Moskva deklarerar undantagstillstånd i de upproriska provinserna, ger militära förband i området order att omedelbart återta kärnladdningarna, återställa ordningen och gripa upprorsmakarna. Samtidigt fryser Kolafjorden och Vita Havet till.

Dag 2. Upprorsmännen lastar kärnladdningarna ombord på flygplan och flyr till flygfält i norra Finland och Sverige, som inte formellt är medlemmar i NATO. Upprorsmännen fortsätter att hota Moskva och förklarar för de ofrivilliga värdländerna, att deras fiende finns i Moskva, att man inte avser att ställa till någon skada i värdländerna, men att man inte önskar att de senare lägger sig i något.

Ryska regeringen begär att den svenska (finska) regeringen skall tillåta att ryska förband landar i Sverige (Finland) för att ta tillbaka kärnladdningarna i samverkan med svenska (finska) militära förband. NATO begär att få skicka experter till Sverige (Finland) för att tala de ryska dissidenterna tillrätta och att ta hand om kärnladdningarna. Sverige anmodas i båda fallen att medverka och underlätta utom vad gäller att ta hand om laddningar. Sverige är en icke-kärnvapenstat ansluten till icke-spridningsavtalet (NPT) och skall hållas borta från insyn i kärnladdningsteknik.

Dag 3. Den svenska regeringen förhandlar med regeringarna i Moskva, inom NATO, och i Helsingfors, bland annat inom ramen för de många bilaterala avtal om kastrofsamverkan som finns inom ramen för NATO:s Partnerskap för Fred-projekt. Svensk militär personal försöker tala dissidentryssarna i norra Sverige tillrätta, men utan framgång. De senare hotar att spränga någon av laddningarna i Sverige, om Sverige lägger sig i. Små ryska insatsstyrkor närmar sig norra Sverige luftvägen. Civilklädda NATO-experter anländer till Arlanda.

Den svenska regeringen sitter i krismöte för att bedöma "worst cases" om någon av laddningarna skulle sprängas i Sverige och om det finns förutsättningar för en svensk kommandostyrka att övermanna de ryska dissidenterna och ta kontroll över kärnladdningarna utan att någon av dem exploderar, helst innan Moskvatrogna förband anländer till svenskt område och eventuellt inleder stridshandlingar. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) mobiliserar tillgängliga räddningsresurser för "alla eventualiteter". En svensk begäran till den ryska regeringen om specifikationer på de laddningar, som har medförts till Sverige avvisas. Den norska regeringen vädjar till Sverige att på alla sätt hjälpa NATO-experterna.

Den svenska regeringen vädjar till den ryska om att leveranser av livsmedel och bränsle omedelbart skall sändas land- och luftvägen till de nordliga ryska provinserna och att gränserna skall öppnas för svenska och finska hjälpkonvojer. Sjövägen, som har den största kapaciteten, är både långsam och vid tillfället tillfrusen. Svar dröjer dock.

Vad gör vi nu? Vilka resurser och förberedelser krävs för att det överhuvudtaget skall gå att göra något? Det torde ligga i sakens natur att detta scenario kommer att ställa större krav på den civila beredskapen än på den militära.

Scenario 4: NATO-alternativet

Scenariot förutsätter att Finland och Sverige är alliansfria. Skulle Finland och Sverige vid tillfället vara medlemmar av NATO, påverkar det bedömningarna från och med dag 2. Skillnaden skall dock inte överdrivas. På den civila beredskapens område är nämligen alla stater, som deltar i den civila Pff-verksamheten i praktiken medlemmar i NATO. Det gäller såväl Ryssland som Finland, Sverige och de baltiska staterna.

Hotbilden på det civila beredskaps- området är gemensam för alla dessa stater. De har alla samma "fiender". Summan av alla bilaterala överenskommelser om samverkan mellan PFF-staterna får därför samma funktion på det civila området som Artikel 5 i Washington-avtalet (den 4 april 1949) har på det militära. Något centralt allierat kommando är inte heller aktuellt för att bemöta dessa nya och mjukare hot, eftersom åtgärderna inte kräver miljonarméer.

Scenario 5

Året är 2004. På den storpolitiska arenan har inte mycket förändrats under de senaste fem åren. I Ryssland, som styrs av en reformvänlig regering, har ekonomin börjat repa sig en smula och krafttag har tagits för att komma till rätta med korruptionen. Krigsmakten har också delvis reformerats. Ryssarna tycks ha vant sig vid att NATO nu inkluderar Polen, Tjeckien och Ungern (men inga andra nya medlemmar). PFF-övningar genomförs regelbundet, men mindre ofta än under 1990-talets senare hälft.

Det går ganska bra för EU, som lyckats lösa några av de värsta problemen i jordbrukspolitiken och nu är i färd med att ta in de nya NATO-länderna samt Estland, Lettland och Slovenien. Däremot går det inte så bra för Sverige, som fortfarande står utanför EMU. Flera stora svenska företag har flyttat utomlands sedan sekelskiftet, och den svenska kronan sjunker stadigt mot både dollar och euro. Missnöjet med de allt knappare villkoren i Sverige växer, och de partier som är motståndare till EU fick starkare stöd i riksdagsvalet 2002 än 1998. Kravet på utträde ur EU framförs allt oftare. Undantaget från regeln är Skåne. Sedan Öresundsbron togs i bruk har näringslivet i Skåne blommat upp betydligt, och länets handel över Sundet är betydligt större än utbytet med resten av Sverige, transitotrafiken från kontinenten undantagen. Åtskilliga utländska - särskilt danska och tyska - företag har också etablerat sig i Malmö-Lund-området och skapat många nya arbetstillfällen. I Skåne protesterar därför många mot tanken att Sverige skulle lämna EU. Regeringen beslutar dock hösten 2003 att ordna folkomröstning om fortsatt medlemskap i EU. Den genomförs i mars 2004, och utfallet blir att 61% av de röstande är för utträde. Stora regionala skillnader råder emellertid: i norrlandslänen är nästan 100% för utträde, men i Skåne bara 14%.

Regeringen börjar nu förbereda en proposition om utträde ur EU som skall föreläggas höstriksdagen. En intensiv lobbyverksamhet mot förslaget drivs redan av olika skånska företag och organisationer, men i april bildas proteströrelsen Rädda Skåne med många prominenta medlemmar. I början av maj lanserar rörelsen idén att om Sverige lämnar EU så skall Skåne lämna Sverige och i stället ansluta sig till Danmark, en idé som genast får stöd av Skånepartiet. Detta utspel väcker givetvis starka känslor både i Skåne och i resten av landet. Regeringen förklarar att det inte finns någon laglig mekanism för ett län att utträda ur Sverige, men det visar sig att det inte heller finns någon lag som explicit förbjuder detta. Riksåklagaren påpekar med hänvisning till Brottsbalken 19:1 att den som företar sig handling i syfte att "med våldsamma eller eljest lagstridiga medel" söka åstadkomma att någon del av riket skall "läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt" gör sig skyldig till högförräderi. Frågan om vad som är lagstridiga medel återstår dock att lösa.

Den danska regeringen uttalar att den inte kan ha någon åsikt om kontroversen, men att man i Danmark inte har något alls emot skåningar. Under maj pågår livliga diskussioner särskilt bland Lunds studenter, och flera demonstrationer och motdemonstrationer äger rum. Vid några tillfällen urartar dessa till våldsamma slagsmål, som polisen endast med stora insatser lyckas få slut på. Flera åtal väcks för misshandelsbrott m m, men inget för brott mot rikets säkerhet.

Sommarmånaderna blir lugnare, men under ytan pågår ett intensivt arbete inom Rädda Skåne, Skånepartiet och - i hemlighet - små grupper av tjänstemän vid länsstyrelsen. Arbetet syftar till att klarlägga hur en övergång till Danmark skulle kunna ske, framför allt med hänsyn till de offentligt anställda och till anpassningen av olika sociala förmåner etc. I början av augusti läcker det ut att denna planering pågår. Landshövdingen, som själv är skåning, avskedar genast de tjänstemän som varit inblandade och begär därefter själv avsked. Stockholms kvällstidningar tar genast upp frågan huruvida inte tjänstemännen bör åtalas för högförräderi, och riksåklagaren beordrar att tjänstemännen skall gripas och fallet utredas. Det visar sig inte lätt att gripa männen. Dels har de gått under jorden, dels hävdar en högröstad opinion att de inte begått något brott och dels blir påfallande många polismän i Skåne sjukskrivna just då spaningen efter tjänstemännen skall börja. Regeringen förstår nu att idén om Skånes secession måste tas på allvar, men vilka motåtgärder som skall vidtas är en smula oklart. Landshövding saknas, länsstyrelsen är kraftigt decimerad och stora delar av Skånes poliskår obstruerar.

Nya kravaller bryter ut i månadsskiftet augusti-september i flera skånska städer. I Malmö får oroligheterna en särskilt oroande prägel, eftersom många av dem som demonstrerar för att Skåne skall bli kvar i Sverige är invandrare. När Sverigevännerna på kvällen den 3 september gör ett försök att blockera tillfarten till Öresundsbron förklarar regeringen i Stockholm undantagstillstånd i hela Skåne län samt uppdrar åt MBS att upprätthålla ordningen i länet.

MB har emellertid inte mycket utbildad trupp att sätta in på uppgiften. En militärpolispluton som nästan genomfört sin grundutbildning samt två plutoner KB-värnpliktiga som befinner sig i Skåne för kompletteringsutbildning är vad som finns utöver officerskåren, resten är nyinryckta värnpliktiga. MB anmäler därför till ÖB att han behöver förstärkningar för att lösa sin uppgift. När detta blir känt höjs ett ramaskri i Skåne, eftersom det tolkas så att "Sverige skall militärt invadera Skåne".

Vad gör i denna situation regeringen? Vad gör militärledningen?

Scenario 5: NATO-alternativet

I detta exempel är det svårt att se vare sig fördelar eller nackdelar med ett eventuellt NATO-medlemskap. Generellt kan man kanske säga att situationen har uppkommit genom Sveriges "utanförskap" i kombination med en regionalpolitik som inte varit framgångsrik. Exemplet är naturligtvis osannolikt men har tagits med för att belysa att Sverige i framtiden kanske inte är så homogent som det brukar antas. Man kan också spekulera över huruvida en yrkesarmé vore ett lämpligt instrument för att hantera situationen.

Scenario 6

Året är 2012. Ryssland blir sakta men säkert mer demokratiskt och marknadsekonomiskt orienterat, sedan reformvänliga krafter tagit över landets ledning år 2000 och efterhand även börjar få bukt med korruptionen. Ett generellt problem är tillgången på energiråvara. Nya gasledningar håller visserligen på att byggas i Centralasien, men efterfrågan överstiger tillgången både i f d Sovjetunionen och i västvärlden.

I Mellersta Östern utvinns råolja i ungefär samma omfattning som under 1980-talet. Efter Saddam Husseins plötsliga död i slaganfall år 2007 och ett par års palatsstrider har Irak nu fått en mindre militant regim och återtagit sin gamla plats bland världens oljeproducenter. Även om sanktionerna således hävts finns fortfarande en del amerikanska och brittiska sjö- och luftstridskrafter kvar i området. De små arabstaterna liksom Saudiarabien fortsätter också att producera olja och sälja till resten av världen, och även om oljepriset gått upp betydligt sedan sekelskiftet (från ca 11 dollar per fat till mellan 20 och 23 dollar) är västvärldens ekonomi fortfarande i stor utsträckning baserad på olja och oljeprodukter.

Några arabländer, speciellt Iran och Libyen, betraktar emellertid oljan som ett vapen som kan och bör användas mot västvärlden. Vid OPEC-mötet i januari talar således Iran med stor iver för att alla arabstater bör höja råoljepriset kraftigt. När Saudiarabiens och emiratens delegater avvisar förslaget blir den iranske oljeministerns ordval hotfullt, och mötet slutar i kaos.

I mars invaderar iranska styrkor Bahrein. Samtidigt kräver Iran att alla amerikanska och brittiska stridskrafter skall lämna Gulf-området inom tre veckor. Om så inte sker kommer någon europeisk storstad att träffas av en kärnvapenbärande missil. Två dagar senare ger Iran substans åt detta hot genom att utföra en provexplosion med en kärnladdning, vars styrka uppskattas till mellan 20 och 100 kt.

Iran har sedan länge misstänkts för att ha ett hemligt kärnvapenprogram, och det är också känt för västvärldens underrättelsetjänster att flera framstående missilkonstruktörer från Ryssland och Ukraina redan för åtskilliga år sedan värvats till Iran. När korten nu lagts på bordet försöker man bedöma vilka resurser Iran faktiskt kan ha; resultatet pekar på en arsenal av kanske ett tiotal kärnvapen och ett motsvarande antal ballistiska robotar med skottvidder som kan vara omkring 3 000 km. Om träffsäkerheten hos dessa robotar vet man föga.

Västmakterna vågar inte annat än efterkomma Irans ultimatum. FN:s säkerhetsråd fördömer i skarpa ordalag Irans handlande men har ingen plan för att ingripa i konflikten. Ockupationen av Bahrein genomförs på några dagar, och Iran har därmed en språngbräda för att vid behov anfalla Saudiarabien med flyg och marktrupp. I början av april kräver Iran av Saudiarabien att detta land skall underordna sig den iranska oljepolitiken. När saudierna vägrar att efterkomma kravet inträffar en rad attentat mot saudiska regeringsbyggnader, militärbaser och oljehamnar.

Saudiarabien vädjar till USA, NATO och Ryssland om militär hjälp, men hjälpåtgärder låter vänta på sig. I stället trappar Iran upp kriget genom att anfalla mål i Saudiarabien, främst oljeanläggningar, med flyg. Samtidigt spärrar Iran av Hormus-sundet. I mitten av april har världsmarknadspriset på råolja stigit till 100 dollar per fat.

Militära motåtgärder är nu ofrånkomliga. Medan amerikansk och rysk satellitspaning och annan underrättelseinhämtning inriktas på att försöka identifiera var de iranska robotarna är baserade, börjar både USA på nationell nivå och NATO att försöka utforma en plan. Sjö- och luftstridskrafter börjar successivt dras samman i Medelhavsområdet, bl a på Sicilien, och delar av den amerikanska Stilla havs-flottan har dragits samman i farvattnen väster om Maldiverna för att därifrån snabbt kunna nå anfallspositioner i Arabiska sjön, eller vid Diego Garcia.

Anfallet mot Iran inleds i gryningen den 7 maj, då ett antal Tomahawk-robotar skjuts från amerikanska ytfartyg mot militära ledningscentraler, robotbaser och luftförsvarsställningar i Iran. Bara någon timme senare avfyras en ballistisk robot från en bas i norra Irans bergstrakter. Dess bana kan beräknas med hjälp av data som levereras från spaningssatelliter; målet tycks vara Palermo. Ungefär tolv minuter efter avfyringen exploderar en kärnladdning med minst 50 kt styrka över havet någon sjömil utanför hamnen i Palermo. Det går inte att avgöra om detta var avsett som ett varningsskott eller om roboten på grund av någon felfunktion inte nådde riktigt ända fram. Explosionen får inte desto mindre verkningar i staden, främst naturligtvis i de delar som ligger närmast havet. Här raseras många byggnader av stötvågen, och omfattande bränder bryter ut både i den rasskadade bebyggelsen och längre in mot land. Många fartyg i hamnen får också svåra skador.

Scenario 6: NATO-alternativet

I detta scenario spelar det vid första påseende ingen roll om Sverige är med i NATO eller ej. Även som NATO-medlem skulle Sverige knappast väntas bidra med stridskrafter i ett tidigt skede. Det iranska hotet har ingen betydelse eftersom Irans missiler inte kan nå Sverige. Den intressanta frågan är emellertid vad som händer efter ovan beskrivna förlopp. Kommer USA att slå med egna kärnvapen mot iranska vapeninstallationer (som i Weinbergers ursprungliga scenario)? Kommer de europeiska NATO-länderna att ställa sig bakom detta, kanske även bidra aktivt? Skulle Sverige som NATO-medlem kunna tillföra något till beslutsprocesserna?

Scenario 7

Vintern 200X råder oro i Sverige för att civil ohörsamhet tar sig uttryck som hotar samhällsordningen. Inspirerade av bland annat veganers framfart har i vårt land militanta "fredsgrupper" med internationella anknytningar börjat uppträda allt aggressivare mot vad de uppfattar som Sveriges "smyg-NATOisering". För dem spelar det ingen roll att landet folkrättsligt alltjämt står utanför alliansen.

Enstaka sabotagehandlingar mot Försvarsmaktens anläggningar har förekommit. Efter en del fräna uttalanden andra söndagen i februari exploderar de militantas handlingslust på måndagen i en serie attacker mot det militära systemet. Anonymt bekräftar grupperna via massmedierna att de inlett en nationell kampanj för att tvinga makthavarna och deras "väpnade redskap" till besinning.

Under förmiddagen inrapporteras bland annat i Boden om inbrott och skadegörelse i åtminstone ett par av Försvarsmaktens utspridda förråd. Iakttagelser tyder på att förövarna är på väg att attackera fler anläggningar. Polisens resurser räcker inte till en omfattande skyddsinsats.

I samråd med försvarsområdesbefälhavaren beslutar då befälhavaren i Övre Norrland på egen hand om en drastisk åtgärd. Han låter avbryta alla övningar för inneliggande soldater. Hela styrkan skickas ut att bevaka förråden runt Boden. Generalen anser att hans beslut ligger inom ramen för en av Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter: stöd åt det civila samhället.

Nu händer det som inte får hända. Ett par ovana och uppjagade soldater med uppgift att skydda ett isolerat förråd öppnar eld mot en grupp civila som uppträder hotfullt. Fyra fredsaktivister dödas liksom en ung flicka som uppbart lockats till platsen av ren nyfikenhet.

Sverige har fått ett nytt Ådalen. En upphetsad debatt bryter ut, och i en rad uttalanden sägs det ha varit ett allvarligt missgrepp att kommendera ut väpnad trupp mot aktivister. Det är tydligt att Försvarsmaktens ställning, prestige och folkliga förankring snabbt hamnat i en riskzon.

Scenario 7: NATO-alternativet

Händelserna utvecklas enligt ovan. Men konfrontationen utspelas från början i ett hårdare klimat, där angreppen mot Sveriges beslut två år tidigare att ansluta sig till NATO präglas av stark bitterhet.

Befälhavaren i Övre Norrland har tillika av NATO-högkvarteret utsetts till att vara chef över de samlade norska och svenska styrkorna på Nordkalotten. Detta med att en hög militär chef sedan en tid bär "två hattar" är ett nytt förhållande i Sverige. Staben i Boden, där beslutet att sätta in soldater i bevakningsaktionen, är framför allt blandat norsk-svensk men innehåller även officerare från andra NATO-länder.

Förhållandet går inte helt att bortse ifrån efter dödsskjutningarna den ödesdigra måndagen. I debatten efteråt förekommer också övertoner om att det i själva verket är NATO som har beslutat om insatsen av svenska soldater i en väpnad ordningsuppgift, vad som än sägs från svenskt militärt håll och av regeringen i Stockholm. Våra NATO-relationer har kommit i ett oförutsett läge.

Fotnoter