Spårbarhet i dimensionering och utformning av stridskrafterav överingenjör Helge Löfstedt. Sedan försvarsbeslutet 1996 har "spårbarhet" utgjort en hörnsten i svensk försvarsplanering och därmed varit ett uppmärksammat problem. Med ökad spårbarhet menas en ökad tydlighet i beskrivningen av kopplingen mellan omvärldsutveckling och därav betingade krav på operativ förmåga samt stridskrafternas utformning. Omvänt kan problemet sägas bestå i att relatera dimensionering och utformning av egna stridskrafter till någon form av hot i omvärlden. Problemet spårbarhet har uppkommit genom att debatten kring dimensionering och utformning av stridskrafter oftast är subjektivt präglad samt därmed mycket oklar. Detta gäller i synnerhet frågan om hur mycket försvar som behövs. Anpassningsprincipen har accentuerat detta problem. Tanken att vi skall dra ner på försvaret i närtid för att samtidigt bevara förmåga att möta hot som kan uppstå ställer krav på att man kan ange ett samband mellan hot och behov av stridskrafter. Det finns dock vetenskapligt förankrade tankar kring hur spårbarheten kan förbättras. Många av dessa tankar återfinns i Strategy and Force Planning, en lärobok i strategi och försvarsplanering som utarbetas vid den amerikanska marina försvarshögskolan, Naval War College i Newport. Den innehåller närmare femtio avsnitt som tillsammans behandlar ett antal problem som berör dimensionering och utformning av det amerikanska försvaret efter det kalla krigets slut. Många av de frågeställningar som där behandlas är relevanta även för Sveriges försvar, även om sakinnehållet i många fall skiljer sig avsevärt. Författarna är militära och civila befattningshavare och analytiker, främst från olika delar av det amerikanska försvarsetablissemanget men också från akademisk och kommersiell "management". Sammantaget ger boken en god överblick över de tankeled som behövs för att uppnå spårbarhet i den mening som ovan redovisades. Informationen blir dock lätt överväldigande, vilket man märker redan i den svenska försvarsdebatten. Det finns enligt min mening ett behov av såväl pedagogiska sammanställningar och förenklingar som fylligare redovisningar av de olika tankeleden och därmed metoderna för att uppnå "spårbarhet". I "An Approach to Sizing American Conventional Forces for the Post-Soviet Era" (i Strategy and Force Planning, tredje utgåvan, Naval War College, Newport 2000), som i det följande refereras, illustreras utnyttjande av sammanställningar och förenklingar på ett bra sätt. Avsnittet är skrivet av Les Aspin som bl a varit försvarsminister i USA. Den främsta förtjänsten är att där framträder tydligt kopplingen mellan omvärldsförhållanden, ambitioner och stridskrafterna. Les Aspins resonemang bygger på en översiktlig hotanalys och scenarier. I sammanhanget tas upp den kritik mot denna typ av analys som framförts med grund i de osäkerheter som introducerats när Sovjetunionen föll samman. Den samlade hotbilden har alltså blivit bredare, mer diversifierad och svårare att definiera samt mer föränderlig. Även i andra delar av Strategy and Force Planning framhålles att det ännu inte har kommit fram någon alternativ metod som är bättre. I andra inslag, t ex avsnittet "Strategy and Force Planning", pläderas också för insiktsfull analys av osäker information. Det som där framförs stärker slutsatsen att hot- och scenarioanalys är användbar även i dagens situation. Grundat på slutsatserna i detta avseende demonstrerar Les Aspin sedan exempel på resonemang som behandlar hur USA:s militära styrkor kan dimensioneras för att ha tillräckliga resurser för att kunna uppträda på rätt plats inom rimlig tid och med tillräcklig uthållighet. Han anger fyra exempel på styrkesammansättning med successivt ökande nivå vad avser USA:s förmåga till militärt agerande. De fyra exemplen är alla bättre vad avser förmåga att projicera styrka än den "Base Force", som USA hade i början av 1990-talet. Detta trots att alla fyra exempel fordrar mindre anslag. En större satsning på strategisk rörlighet medger en snabbare styrkeuppbyggnad än vad USA förmådde med Base Force. Les Aspins analys leder fram till att detta kan göras på bekostnad av andra styrkor vilket naturligtvis är en intressant slutsats. I andra sammanhang har också framgått att denna slutsats är kontroversiell, vilket inte är förvånande. Kapacitetsuppskattningar av militära styrkor i form av enkla jämförelsetal ger underlag för att uppskatta styrkebalans som mellanled i en behovsanalys när man angivit någon form av potentiellt hot. Enkla transportkapacitetsbedömningar (vilka Les Aspin dock inte redovisar mera än i form av hänvisning till erfarenheter från genomförda operationer) ger på motsvarande sätt möjligheter att bedöma tider för att komma till insats. Därigenom blir det möjligt att analysera avvägning mellan styrkor för insats och transportresurser. Likaså räcker grova tumregler beträffande avlösningsförfarande för att ange behov av tillgängliga styrkor för att under längre tid närvara i en uppgift. Det är viktigt att inse att noggrannheten i de styrkebedömningar som görs i sammanhanget inte behöver vara speciellt god för att möjliggöra denna typ av slutsatser, åtminstone i ett första steg. Väsentligt i sammanhanget är också att även om de uppgifter som utnyttjas säkerligen innehåller subjektiva inslag så finns en tydlig hänvisning till källor. Därigenom är det möjligt att gå till dessa och närmare värdera den information som ges. Framställningen innehåller ingen tidsmässig dynamik, d v s något om hur de potentiella hoten över tiden kan utvecklas. T ex kommer rimligtvis Kinas militära kapacitet att utvecklas påtagligt under en tioårsperiod. Detta bör naturligtvis påverka USA:s dimensionering som en gardering inför framtiden. Anledningen till att sådana aspekter inte tas upp behöver inte vara att Les Aspin anser de vara oväsentliga. Det troliga är att han renodlat framställningen till att diskutera en frågeställning, nämligen hur stridskrafter skall dimensioneras för att medge uppträdande på rätt plats med tillräcklig styrka och med god uthållighet. Med hjälp av den typ av analys som han demonstrerat kan försvarsdebatten bli tydligare, anser Les Aspin. Mitt intryck är att han har rätt, vilket förhoppningsvis framgår av det utförligare referat som följer. Jag avslutar sedan med några reflexioner om hur en sådan teknik skulle kunna utnyttjas i svensk försvarsplanering. Potentiella hotArbetet börjar med en genomgång av potentiella hot mot USA:s säkerhetsintressen. Av intresse även för svenska förhållanden är att Les Aspin konstaterar att Rysslands militära styrkor inte är kapabla att utgöra hot utanför dess gränser under kommande år. Det innebär att de ryska styrkorna inte betraktas som ett hot som skall påverka utformningen av USA:s militära styrkor. Les Aspin anger dock att Rysslands styrkor trots allt har potentiell förmåga att bli ett regionalt hot. Detta återkommer i flera sammanhang även om det inte är ett centralt tema i framställningen. Det är också av intresse att Les Aspin anser att man kan förvänta sig en tydlig förvarning innan Rysslands styrkor kan bli ett hot. Han utvecklar dock inte detta närmare. De länder och områden som är "riskabla" och därmed kan utgöra potentiella "hot" som grund för dimensionering och utformning av USA:s stridskrafter torde vara välbekanta för de flesta initierade läsare. Les Aspin nämner där särskilt Mellersta Östern, Irak och Iran. Se också sammanställningen i tabell 1 (Les Aspin, s 455). Tabell 1. Styrkerelationer i utvalda länder (Irak-ekvivalent skala).
Noteras bör att utöver uppgifterna i tabell 1 nämns ett antal uppgifter som terroristbekämpning, drogbekämpning, internationella insatser och stöd till civila samhällen. Det är uppgifter som inte bedöms påverka dimensioneringen i stort av USA:s stridskrafter men väl utformning av förband, personalens kompetens och verksamhet vid förbanden. För att bedöma styrkan på USA:s stridskrafter räcker det inte med att kunna peka ut potentiella uppgifter och hot. Det behövs också en uppskattning av vad som erfordras för att möta de potentiella hoten. Les Aspin använder då erfarenheterna från Gulfkriget för att få fram ett konkret och tydligt resonemang. Ett led är att uttrycka de potentiella hoten i "Irak-ekvivalenter", d v s han anger den militära styrkan i förhållande till den som Irak hade vid tiden för Gulfkriget. Därigenom får han en tydlig länk mellan de potentiella hoten och behovet av militär styrka för USA. Ett sådant förfarande kan naturligtvis utsättas för kritiken att man förbereder sig för att ånyo utkämpa Gulfkriget. Les Aspin tar upp denna invändning och bemöter den. Vad han gör är att definiera en allmängiltig mätskala. Han är väl medveten om att ingen framtida konflikt kommer att bli densamma som Gulfkriget. Han anser att mätskalan ger ett hanterbart och pedagogiskt hjälpmedel för övergripande resursöverväganden. Han redovisar också resonemang som visar att han bejakar behovet av att utveckla styrkorna kvalitativt. Det som redovisas i tabell 1 utgör då exempel på enkla sammanställningar av fyllig information som utgör resultat av omfattande arbete. Ur spårbarhetssynpunkt är det självklart angeläget att de enkla sammanställningarna grundas på sådan fyllig information och att denna är dokumenterad och kan granskas även om den innehåller osäkerheter som begränsar användbarheten. Intressant i sammanhanget är också att informationen i många delar är offentligt tillgänglig. USA:s kongress har vid sitt "Congressional Budget Ofice" tillgång till data och metoder (TASCFORM) som möjliggör sådana styrkeuppskattningar. GrundblockSyftet med Les Aspins framställning är att visa hur hotbedömningar kan påverka utformningen av USA:s styrkor. Det innebär dock inte att han bortser från andra aspekter som påverkar resursplaneringen. I ett s k grundblock, som är gemensamt för de fyra strukturerna inrymmer han resurser som motiveras av andra skäl än de tidigare redovisade potentiella hoten. Detta grundblock "provides the bedrock on which to rest threat-based options" och inkluderar (Les Aspin, s 459):
Grundblocket innehåller så väsentliga delar av USA:s militära struktur som de strategiska kärnvapnen, vissa "projektionsstyrkor", forskning och utveckling av ny materiel samt grundutbildning av personal. Även i dessa avseenden kan man naturligtvis diskutera olika ambitionsnivåer. Det är naturligtvis också väsentligt att spårbarheten i utformningen av dessa delar görs hög. Les Aspin diskuterar dock inte detta i den artikel som här refereras. Han begränsar sig till att diskutera utformning av de konventionella styrkorna. Strukturer med olika ambitioner för USA:s förmågaLes Aspin redovisar sedan fyra strukturer med successivt stegrad ambition och kostnad som redovisas i tabell 2 (Les Aspin, s 463). Tabell 2. Alternativa framtida amerikanska styrkestrukturer.
De fyra kombinationerna byggs upp med avseende på successivt stegrad förmåga i tre avseenden. Det ena är ambition vad avser i hur många olika situationer insats skall kunna ske samtidigt. Valet av ambition i detta avseende får direkt konsekvens för antalet stridskrafter, En annan ambition är hur länge man vill kunna verka i respektive situation. Även denna påverkar volymen stridskrafter eftersom uthållighet erhålls genom utbyte och avlösning av insatta styrkor. En tredje ambition är hur snabbt man vill kunna verka i olika situationer. Valet av ambition i detta avseende påverkar behovet av transportresurser. Resursbehovet för att uppfylla olika ambitioner utgår från erfarenheter av genomförda operationer. Les Aspin nämner särskilt operationerna Desert Storm i Gulfen, Just Cause i Panama och Provide Comfort för att stödja kurderna i norra Irak. Noteras bör att han gör en kritisk analys och anger modifieringar i resursbehovet med hänsyn till de erfarenheter man dragit. Det resultat Les Aspin kommer fram till kan exemplifieras med att struktur A innehåller resurser som erfordras för att USA skall kunna genomföra en medelstor operation av Gulfkrigskaraktär och att samtidigt genomföra en humanitär hjälpinsats i storleksordningen Provide Comfort i Irak. Struktur B har vad som skulle kunna kallas förmåga i en och en halv medelstor situation. Utöver vad som ingår i styrkestrukturen A finns resurser för insats i ytterligare en Gulfkrigssituation med tilläget att denna förmåga gäller områden där USA:s allierade har god markstridsförmåga. Det innebär att styrkestruktur B innehåller tillägg av flygstridskrafter. Därutöver görs också tillägg av sjötransportresurser och "ombordbaserad" styrka. Vidare inryms en större transportkapacitet än vad som disponerades i Gulfkriget. Redovisningen är här något oklar. Min tolkning är att även om insatserna endast kan ske "nästan samtidigt" – d v s tilltransport först till den ena och därefter till den andra skådeplatsen – så kan även en andra insats genomföras med mindre fördröjning än vad som drabbade Gulfinsatsen. I sammanhanget kan noteras att två områden där allierade har god markstridsförmåga men behöver förstärkas vad avser flygstridskrafter utgörs av Korea och Europa. Strukturerna C och D innehåller ökningar i förmåga av principiellt samma slag som struktur B i förhållande till struktur A. Struktur D, som är den styrka med högst ambition i sammanhanget, medger således insats i två medelstora situationer. Vidare innehåller den reserver så att insatserna kan vidmakthållas genom avlösning samtidigt som några mindre operationer kan genomföras av typen Just Cause i Panama eller Provide Comfort i Irak. Observera att Les Aspins artikel är några år gammal och således inte aktuell i alla avseenden när det gäller sakfrågor. Detta gäller dock inte hur styrkor och resurser skall utformas och fördelas för att snabbt kunna uppträda i de sammanhang där USA vill agera. Därmed är den principiella frågeställningen i artikeln fortfarande aktuell, även om man nu överväger delvis andra lösningar. Tillämpning i svensk försvarsplaneringÄven om Les Aspins redovisning inte är så fullständig att det går att i detalj följa alla tankeled visar den på en förhållandevis tydlig analys med samband som leder till dimensionering och utformning. För att göra en liknande redovisning för svenska förhållanden behövs först och främst en utvecklad beskrivning av potentiella hotbilder. I en tidigare artikel har jag beskrivit min syn på Rysslands förmåga att genomföra begränsade operationer med fjärrstridskrafter, som slutar i en sammanfattande tabell. I fortsatta steg behöver motsvarande göras vad avser de styrkerelationer som behövs för att uppnå rimlig ambitionsnivå när beskrivna hot skall mötas. Ett andra led som också behöver behandlas avser rörlighet och förmåga att samla resurser till utvalda operationsområden. Ett tredje led är att ange vilket kapacitet som behövs för att under tillräcklig tid kunna närvara i aktuella uppgifter. Motsvarande redovisningar kan göras för ett antal av de hot som förekommer i den breddade hotbilden även om det inte går att göra för alla. Alla de tankeled som ovan beskrivs bör vara fullt möjliga att utföra och tillsammans skulle de medföra en väsentlig ökning av spårbarheten. Översiktliga redovisningar behöver inte stå i konflikt med kraven på sekretess även om de mer detaljerade bedömningarna och underlagen säkerligen måste omfatta sekretessbelagda uppgifter. Vid översiktliga analyser kan också vissa jämförelser göras med internationellt tillgängliga uppgifter, vilket underlättar bedömning av rimligheten i de skattningar som görs. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||