Sveriges framtida energiförsörjning: Energi och försörjningstrygghet

Omvänt innebär detta att inhemska energikällor, diversifierad försörjning i fråga om leverantörer och energislag samt säkra distributionssystem bidrar till en säker och trygg försörjning.

Låt oss betrakta och värdera olika energislag utifrån dessa aspekter.

I början av 1970-talet svarade som bekant oljan för mer än 70 procent av vår energiförsörjning. Vi höll då betydande beredskapslager, inte bara för krig och krigsfara utan också för s k fredskriser. De senare byggdes för övrigt ut efter oljekriserna 1973 och 1979. När lagren var som störst omfattade de omkring 15 miljoner kubikmeter. Dessa lager är numera i stort sett avvecklade.

Det har naturligtvis funnits skäl härtill. Riskerna för krig och avspärrning har minskat eller nästan helt försvunnit. Oljans andel av energitillförseln har minskat till under 40 procent. Huvudparten av råoljan hämtar vi från Nordsjön. Vårt beroende av leveranser från politiskt instabila regioner har alltså minskat. Därför har det varit motiverat att reducera oljelagringen betydligt. Däremot ser jag med viss oro på att även lagringsanläggningar avvecklas. Vi kan ju komma i en helt ny situation då vi ånyo behöver öka lagren. Att då få tag på olja är kanske inte omöjligt även om den kan bli dyr. Men att bygga nya lagringsanläggningar tar tid. Både 1973-1974 och 1979 var det bristen på lagringsanläggningar som gjorde att vi inte snabbt nog kunde öka lagren.

Fortfarande svarar alltså oljan för en betydande del av vår energiförsörjning och kommer av allt att döma att göra så under överskådlig tid, framförallt inom transportsektorn. Vi har därför all anledning att uppmärksamma vårt framtida försörjningsmönster i fråga om olja. Gunnar Agfors har belyst dessa frågor tidigare i dag och påvisat att vad som nu är känt om tillgängliga reserver så kommer produktionen i Nordsjön att relativt snabbt gå ner efter en topp om några år och kanske falla bort helt om 10-20 år. Då är vi tillbaka till ett stort beroende av leveranser från politiskt instabila regioner med långa och osäkra transporter. Bör vi inte i tid observera och ta hänsyn härtill?

Det är inte bara från miljösynpunkt utan också från trygghetssynpunkt önskvärt att oljans andel av energiförsörjningen minskar. När det gäller uppvärmning m m finns det alternativ. Men i fråga om transporter är alternativen inte lika framträdande. En del försök med etanol eller metanol har i och för sig varit framgångsrika men en större introduktion har hittills stupat på ekonomin. Såväl lagring som distribution av dessa drivmedel är också mer problematisk än vad gäller oljan.

Kol och koks svarar för endast knappt 5 procent av energitillförseln och spelar alltså inte alls samma roll som under andra världskriget och 1950-talet. Det finns gott om kol i världen. Vår största leverantör är Polen. Av miljöskäl torde användningen av kol komma att minska. Med hänsyn till försörjningssäkerheten är kolet således numera ganska ointressant.

Jag skall behandla naturgasen senare.

Oljans minskade andel av energiförsörjningen har väsentligen ersatts av el, vars andel har ökat från cirka 9 procent i början av 1970-talet till drygt 40 procent. Är detta en nackdel eller en fördel med hänsyn till försörjningstryggheten?

Enligt min mening överväger fördelarna. Visserligen är elförsörjningen beroende av sårbara distributionssystem, vilket vi då och då erinras om. Överstyrelsen för civil beredskap har nyligen lagt fram en rapport som visar på en större sårbarhet än vi tidigare har varit medvetna om. Den behandlas för övrigt vid en annan session i morgon.

Men, även om ett bortfall på några timmar kan vara mycket besvärande för den enskilde, så är konsekvenserna på nationell nivå ganska begränsade. Om det enskilda effektbehovet vid t ex en industri, en bondgård eller ett sjukhus inte är alltför stort är det ju också möjligt anskaffa reservkraft till rimliga kostnader.

Jag anser alltså att elförsörjningen inte är så otrygg och osäker som det ibland hävdas. Internationellt sett är den svenska elförsörjningen säker. Kanske för säker eftersom många med stort elberoende inte har haft incitament att skaffa reservkraftaggregat trots att konsekvenserna av ett avbrott kan vara mycket stora för dem.

Men det finns ett förhållande som inger viss oro. Det gäller tillgången på effekt - inte energi - kalla vinterdagar. Genom avregleringen har driften vid ett antal anläggningar blivit oekonomisk och de har ställts av. De motsvarar en effekt om sammanlagt cirka 3 000 MW eller omkring 10 procent av den totala tillgången. Barsebäck 1 motsvarar cirka 600 MW. Detta innebär att vår totala effekttillgång är cirka 27 000 MW om hänsyn tas till nätbegränsningar och otillgänglighet i vattenkraft och värmekraft. Beroende på temperaturen är behovet en kall vinterdag 26 000 till 28 000 MW. Den möjliga importen till Syd- och Mellansverige uppgår till maximalt 2 000 MW.

En fortsatt avveckling av produktionsanläggningar - kärnkraft, värmekraft och gasturbiner - kan alltså leda till att effektbehovet i södra Sverige inte kan tillgodoses under kalla vinterdagar. Skulle det dessutom uppstå ett avbrott på överföringen från Norrland så skulle konsekvenserna bli mycket stora. Med hänsyn till försörjningstryggheten är detta naturligtvis olyckligt. Eljest har elen, trots distributionssystemens sårbarhet, väsentligen fördelar från säkerhetssynpunkt. Min slutsats är alltså att en fortsatt utbyggnad av elkraften vore till fördel från beredskapssynpunkt. Tyvärr synes de energipolitiska besluten gå i motsatt riktning.

Biobränslen, torv m m har också ökat sin andel av energitillförseln från omkring 9 procent år 1970 till cirka 20 procent i dag. Från beredskapssynpunkt är detta ingen nackdel. Det är i allt väsentligt fråga om en inhemsk tillgång. Distributionen måste anses vara säker även om den är dyr.

Jag tar inte här upp vindkraft och solenergi eftersom deras bidrag till vår energiförsörjning kommer att vara begränsat under överskådlig tid. En fortsatt utveckling och introduktion av dessa och andra nya energislag är dock positiv från beredskapssynpunkt eftersom det innebär en ökad diversifiering och minskat beroende av ett fåtal energislag.

Så till slut - gasen. Under 1970- och 1980-talen betraktade vi som då var beredskapsansvariga gasen med en viss skepsis. Den har ju flera negativa sårbarhetsfaktorer. Den är importerad, leverantörerna är få och den är ledningsbunden vilket innebär att distributionen är sårbar. Före Berlinmurens fall var det från beredskapssynpunkt inte önskvärt om en stor del av Sveriges energiförsörjning skulle vara beroende av naturgas från Sovjetunionen. Naturgasen är ju dessutom svår och dyr att lagra.

Denna uppfattning bör nog revideras något i dag. Risken för krig eller avspärrning har minskat och är mycket liten. Det är inte bara från forna Sovjetunionen utan också från Nordsjön som vi kan få gas. För dessa leverantörer innebär gasen stora inkomster. Det är därför inte troligt att man, annat än i mycket extrema situationer, stänger av leveranserna i t ex utpressningssyfte.

Ledningsbunden energi innebär ju alltid risk för avbrott. Vi har sett några fall i Ryssland då rörledningar har gått sönder. Men det har skett en klar förbättring och uppgradering av ledningarna under senare år. Allmänt sett bör man därför inte bedöma gasledningar som särskilt sårbara.

En rimligt ökad användning av naturgas i det svenska elsystemet är därför acceptabel från beredskapssynpunkt. Särskilt om man beaktar riskerna för att vår oljeförsörjning inom cirka 10 år kan få ett helt nytt mönster.

Får jag sluta där jag började och framhålla att min uppgift har varit att belysa säkerhets- och beredskapsaspekterna på vår energiförsörjning. Naturligtvis skall miljö och ekonomi väga tungt i valet av försörjningsmönster. Säkerhets- och beredskapssynpunkterna skulle dock kunna sammanfattas på följande sätt.

Elkraften bör alltjämt svara för en stor del av vår energiförsörjning; det är till och med önskvärt med en utbyggnad av effekten i södra Sverige.

Överföringssystemens sårbarhet bör ses över och reparationsberedskapen förbättras; de som är mycket beroende av kontinuerlig elförsörjning bör överväga att skaffa reservkraft.

Oljans andel bör minska och försörjningsmönstret uppmärksammas.

En rimlig användning av naturgas är acceptabel.

Andelen inhemsk bioenergi bör öka.