Sveriges framtida energiförsörjning: Oljans och naturgasens roll

av f d verkställande direktör Gunnar Agfors

Gunnar Agfors, född 1930, är f d verkställande direktör i bl a Svenska Petroleum Exploration. Han har varit styrelseledamot i bl a Vattenfall och Svenska Petroleum. Ledamot av Kungl Ingenjörsvetenskapsakademien.

Infrastrukturen i Sverige förutsätter god tillgång på oljeprodukter, särskilt genom att transportsektorn är känslig för högt pris eller störningar i bränsleförsörjningen. En stor del av oljeförsörjningen baseras nu på råoljor från Norge, Storbritannien och Danmark. Nordsjöområdets råoljeproduktion börjar minska de närmaste åren. Den svenska marknadens oljeförsörjning blir på sikt mer direkt beroende av långväga råoljeleveranser. Detta sker samtidigt som hela världens beroende av råoljeexporten från centrala Mellanöstern ökar. Strukturändringarna i råoljeledet ökar störningsriskerna för oljeförsörjningen. Årets kraftiga prishöjningar ger en påminnelse om att ändrade internationella marknadsförhållandena snabbt slår igenom det svenska energisystemet.

Internationellt sett är naturgas en marknadsmässigt konkurrenskraftig energiråvara som ofta ersatt olja eller kol som energiråvara vilket minskat både lokala och globala miljöstörningar. Analyser av Nordiska Ministerrådet och inför "den nordiska dimensionen" inom EU visar att ett utvidgat naturgassystem kan ge säkrare och miljömässigt bättre energiförsörjning inom Norden. Ökad naturgasanvändning kan därför visa sig vara ett effektivt sätt att möta knappare framtida oljetillgång.

Läget i Sverige

Oljeförsörjningen har fungerat utan större störningar i snart tjugo år. Det senaste årets prisökningar har gett en påminnelse om att Sveriges oljeförsörjning påverkas av vad som händer i världsmarknaden. Förmiddagens redovisningar har lyft fram bilden av att marknaden står inför långsiktigt ofrånkomliga ändringar. Inläggen har markerat att oljesektorn i världen är på väg in i en ny fas där väntad efterfrågan inte längre självklart kan mötas av växande utbud.

Mina kommentarer koncentreras på vår lokala situation, och hur den kommer att påverkas av marknadsutveckligen; se figur 1. Efter 1970- och 1980-talens oro med höga priser som störde ekonomin har utvecklingen varit jämförelsevis gynnsam.

Starten av sex kärnkraftreaktorer efter folkomröstningen 1980 utlöste en ökning av eluppvärmningen som på några år halverade oljeanvändningens volym. Växande behov av motorbränslen har därefter stått för största delen av ökningen, men även användningen av eldningsoljor växer vid störningar i tillförseln av andra energislag.

Sårbarheten på både kort och längre sikt ligger främst i att transportsystemet och stora delar av vår infrastruktur och industriella verksamhet är starkt beroende av oljebaserade drivmedel.

Alla energiutredningar markerar vikten av att minska oljeberoendet. Verkligheten har hittills varit att främst transportbehoven drivit upp oljeanvändningen. Avigsidorna märks tydligt i alla miljöanalyser.

Den svenska marknaden har gynnats av utvecklingen i Nordsjöregionen: Storbritannien, Danmark och framförallt Norge har sedan 1970-talets mitt haft en växande produktion av råoljor. Figur 1 visar, att basen för Sveriges oljetillförsel också till allt större del hämtats från Nordsjöländerna.

Hur går det i Nordsjön?

Närheten till Nordsjön har gett stabil tillgång med korta transporter av råoljorna från "offshore"-fält eller lokala terminaler till regionens raffinaderier. De goda råoljekvaliteterna har underlättat att man i raffinaderiledet kan få fram produkter för höga miljökrav. Det goda försörjningsläget kan ha minskat respekten för signalerna från både grannländerna och världen i övrigt om att situationen är på väg att ändras. Att Nordsjöländernas råoljeproduktion börjar minska - se figur 2 - kommer att öka importen från mer avlägsna områden. Längre distanser och mer direkt inverkan av internationella störningar kommer därför att göra oljetillförseln mer utsatt för störningsrisker.

Norge har de senaste åren svarat för ungefär halva råoljetillförseln till svensk marknad: "Varannan bil på svenska vägar kör på norsk olja." Omslaget i den norska produktionen från växt till minskning kommer att inträffa inom de närmaste åren. Norge har de senaste åren varit världsmarknadens näst största nettoexportör och ett av de få länder utanför OPEC-gruppen som kunnat öka sin produktion. Omslaget kommer att märkas i hela oljemarknaden, eftersom Nordsjöområdet varit ett av de få västliga områden som kunnat öka sin råoljeproduktion i större omfattning.

EU-områdets nyligen höjda miljökrav gör att Europas raffinaderier troligen kommer att öka inslaget av lätta råoljor med lågt innehåll av föroreningar för att begränsa kostnaderna för ombyggnader. De nordiska raffinaderierna kan därför komma att mötas av ökad konkurrens om Nordsjöområdets råoljor.

Sverige får därför redan de närmaste åren åter börja öka råoljeköpen från mer avlägsna områden. Det ger skäl att se på vad som händer i "oljevärlden".

Läget i "oljevärlden"

En skiss av strukturen i oljemarknaden - se figur 3 - markerar, att icke-OPEC-länder de senaste åren svarat för ca 60 procent av världens råoljeproduktion. Deras andel av de "rapporterade reserverna" är samtidigt endast ca 25 procent. Raffinaderikapaciteten speglar användningen och ligger till över 90 procent i icke-OPEC-länderna. Bilden är en stark förenkling, men markerar att oljemarknaden på längre sikt blir mer beroende av OPEC-ländernas vilja och förmåga att öka sin råoljeexport.

Tiden räcker inte för att gå in på de osäkerheter och skilda bedömningar som finns kring vad som egentligen menas med "reserver" och tillförlitligheten i de översikter som olika källor redovisar.

Vad den enkla strukturbilden påminner om är att flödena av råoljor och produkter i världsmarknaden - se figur 4 - är en fråga med stor inverkan på internationell politik och världens ekonomi. OPEC-länderna har de senaste åren svarat för ca 40 procent av hela världens råoljeförsörjning, och når snart lika stor andel av världsmarknaden som före "oljepriskriserna" på 1970-talet.

Vad vi kanske bör se mera på än procentandelar av hela oljeanvändningen är OPEC:s andel av nettoexporten i världen; se figur 5. OPEC-ländernas andel av nettoexportmarknaden, den råoljebas som köparna egentligen konkurrerar om, har redan närmat sig nivån 75 procent. Den kommer att fortsätta sin ökning eftersom hela icke-OPEC-produktionen på många håll liksom i Nordsjöområdet redan passerat eller är nära sin högsta möjliga nivå.

Vad händer härnäst?

Stagnerande produktionen i snart sagt alla områden utanför OPEC-gruppen och andra oljeländer med nationaliserad oljesektor gör att en allt mer aktuell fråga är hur länge kapaciteten för råoljeproduktion kan täcka marknadens behov. Frågorna växer kring hur prospektering, utbyggnad och underhåll skötts efter nationaliseringarna inom OPEC och i andra större oljeländer för drygt trettio år sedan. Ojämnt och tidvis lågt oljepris har påverkat både incitament och resurser för investeringar både inom OPEC-länderna och andra större oljeländer med nationaliserad oljesektor.

De största oljeländerna i Mellanöstern, Afrika och Sydamerika är alla beroende av oljeintäkter för att finansiera sina statliga utgifter. Oljeinkomsterna täcker i de flesta OPEC-länder större delen av statsbudgeten; se figur 6a. Internationella sanktioner och hinder för teknikexport har dessutom påverkat flera länder (Irak, Libyen, Iran!).

Det senaste årets prisaktion var ur oljeländernas synpunkt nödvändig för att få bättre balans i ekonomin. Prisfallen 1997-1998 låg bakom mycket av oron i olika oljeländer. Även i de största exportländerna runt Persiska viken började kraven på nedskärningar av statliga utlägg för försvar investeringar för infrastruktur och inte minst sociala åtaganden att handla om 30-40 procent av hela statsbudgeten.

De låga oljepriserna 1997-1998 hotade därför den politiska stabiliteten i flera oljeländer. Avtalet gällde inte blott OPEC-länderna inbördes, utan omfattade för första gången också fyra exportländer utanför OPEC, (Mexico Norge, Ryssland och Oman) Begränsningen gällde en minskning med 5-6 procent av utbudet; se figur 6b. Aktionen belyser att oljepriset inte styrs av de direkta produktionskostnaderna. Prisbedömningarna utgår för oljeländernas del snarare från behovet av statliga intäkter. Den löpande prisutvecklingen regleras av en snabbt reagerande "oljebörs" där minsta ändring av utbud och efterfrågan kan återverka på prisläget. Vad det senaste året åter visat är att priset kan styras av producentländerna, om och när de enas om en samlad aktion; se figur 6c.

En fråga som nu diskuteras inom OPEC är hur man skall hindra så höga priser att det bromsar världsekonomin och minskar efterfrågan på längre sikt. Ett förslag är att låta "oljebörsen" som hittills hantera den kortsiktiga prissättningen, men variera utbudet inom en ram som sätts genom beslut inom OPEC-organisationen. En sådan reglering förutsätter att man minskar utbudet vid låga oljepriser men också har reservkapacitet för att åter öka produktionen vid höga prisnivåer. Den stora svårigheten att enas inom organisationen och marknadens variationer gör att "prisbandet" för de kortsiktiga svängningarna kan väntas bli tämligen brett, kanske 10-30 dollar per fat.

Det praktiska problemet är nu att investeringarna i de större oljeländerna har släpat efter behoven så länge att det inte längre finns några stor "instängd" kapacitet som kan mobiliseras för att på kort sikt möta fortsatt ökande efterfrågan. Oljeländerna hade knappast motiv eller medel att investera i ny kapacitet så länge som priset var lågt och kapaciteten inte kunde utnyttjas fullt ut. Prisuppgången under 1999 har gett en stabilisering av deras hårt ansträngda ekonomi. De flesta oljeländer med nationaliserad oljesektor har det sensate året börjat överväga att åter öppna för medverkan av internationella oljebolag. Att släppa på den nationella kontrollen kräver dock svåra politiska omprövningar i oljeländerna.

Oljeindustrins relativt svaga lönsamhet och de stora kapitalbehoven för de åtaganden som väntar har varit en av drivkrafterna för den våg av stora sammanslagningar, "mega mergers", som pågår i oljebranschen. Branschföretagens agerande har motiverats med att oljemarknaden krymper på längre sikt, varför överkapaciteten i raffinering och distribution måste minskas för att öka lönsamheten. Bättre lönsamhet är också nödvändig för att finansmarknaden skall se positivt på de stora åtaganden i råoljeledet som uppstår om och när möjligheter öppnas inom OPEC-länderna eller andra områden med nationaliserad oljesektor.

Motståndet i oljeländerna mot att på nytt acceptera de stora oljebolagen är dock fortfarande stort på många håll. Vägen till en stabil och störningsfri oljemarknad kan därför vara lång. Att många användarländer tar ut mer genom sin beskattning av förbrukare än vad oljeleverantörerna får ut för sin råolja påpekas också ofta av oljeländernas ledare.

De oljepriser som etablerats under det senaste året är därför knappast en snabbt övergående episod. Försöker man se fem, tio år framåt pekar både kunskaperna om oljetillgångarnas storlek och behoven av investeringar i råoljeledet att begränsad tillgång på råoljor kan bli ett hinder för att möta växande efterfrågan.

De flesta ekonomiska prognoser, t ex från IEA - se figur 7- kommer fram till att behovet av oljeprodukter fortsätter att öka under lång tid. De ekonomiska modellerna pekar därför mot fortsatt växande behov under flera decennier framåt. Invändningarna från miljösynpunkt kan på en del håll leda till politiska ingrepp för att begränsa ökningarna. Konjunkturändringar och sett på längre sikt tilltagande svårigheter med att pressa upp de årliga uttagen av råoljor kan också göra att prognoserna slår fel.

Kännedomen om tillgångarna av "konventionella råoljor" har ökat och markerar att utnyttjningen närmat sig den gräns, där är den högsta möjliga nivån kan komma att nås inom något eller högst några få årtionden. IEA redovisar detta med att markera ett ökande inslag av andra råoljetyper, "okonventionella råoljor" blir allt viktigare för att möta marknadens väntade efterfrågan. Vändpunkten, där de konventionella oljetillgångarna inte längre kan pressas till högre årliga uttag, bedöms av IEA (WEO 1998, G8-ministermötet) tydligen infalla ca år 2010-2015.

Verkligheten bakom dessa värderingar är att nya fynd av konventionella råoljor redan länge gett allt mindre tillskott av nya reserver och att många ofta citerade sammanställningar över "återstående reserver" en längre tid hållit jämna steg med uttagen beror mer på ändrade former för rapporteringen och förbättrade utvinning från tidigare fynd än att man funnit verkligt nya oljetillgångar.

Även en välskött och framgångsrik utveckling, som t ex i Nordsjön, visar till sist en tilltagande mognad där de årliga uttagen faller medan reserverna successivt töms. De med rimliga krav på säkerhet kända oljereserverna i världen är snart tömda till hälften. Erfarenheten från alla områden med mogen oljeverksamhet visar att man då ungefär halva reservbasen utnyttjats inte längre kan pressa fram ökande årliga uttag utan att skada reservoarerna och förlora framtida produktion.

Oljan i världen är därför långt ifrån slut, men vi kommer redan inom något decennium att möta allt tydligare hinder för att öka de årliga uttagen.

Teknisk utveckling har gett stora bidrag till högre utnyttjning, särskilt i Norge och i andra västområden. Att gå in med sådan teknik i de hittills länge stängda oljeländer kan öka deras framtida uttag av olja. Eftersom det då främst gäller redan länge hårt utnyttjade fynd kan resultaten tyvärr knappast bli lika stora ökningar av reserver och produktion som man nått i Nordsjöområdet där geologin är mycket gynnsam,och resurserna sattes in på ett tidigt stadium för att utveckla och tillämpa den nya tekniken.

Den bakgrund på oljeområdet som skisserades av våra internationella gäster under förmiddagens genomgångar bör därför tas på allvar.

Naturgasens roll

Händelser i omvärlden kommer troligen att tvinga fram en minskning av den svenska marknadens oljeberoende inom en tidsram av högst något tiotal år. Detta talar för ett ökande inslag av naturgas i energiförsörjningen. En faktor som troligen ofta underskattats är att högre prisläge och mer osäkra förhållanden i oljemarknaden kan visa sig slå igenom inom så kort tid att inga andra alternativ av tekniska och ekonomiska skäl kan ge tillräckligt stora bidrag till energiförsörjningen. Naturgas används i många länder som motorbränsle, och har fördelen att kunna användas i nuvarande motorer efter relativt måttliga omställningsåtgärder. Ett naturgassystem kan därför minska sårbarheten även i transportsektorn och bevara värdet av den infrastruktur som planerats utan tanke på minskande framtida oljetillgång.

Naturgas har de lägsta emissionerna, både lokalt och globalt, bland de fossila bränslena. Att naturgas hittills normalt sålts på långsiktiga kontrakt till konkurrenskraftigt pris jämfört med olja och kol, har ökat dess marknadsandel i Västeuropas energimix; se figur 8. Sverige ligger geografiskt väl till för att anslutas till det allt mer integrerade västeuropeiska rörsystemet. Läget mellan de två stora försörjningsområdena för Västeuropa, Norge och Ryssland gör att både befintliga och planerade nya rörsystem passerar i vårt närområde; se figur 9.

Summering

Sverige har jämfört med kristillbuden och högprisperioderna på 1970- och 1980-talen haft en längre period med på många sätt gynnsam oljesituation. Vad vi nu riskerar att underskatta är att oljeförsörjningen är på väg att bli mer sårbar genom ökande beroende av några få stora oljeländer, koncentrerade till centrala Mellanöstern.

Det goda lokala och regionala läge vi nu har är till stor del beroende av Nordsjöregionens hittills växande råoljeproduktion. Att den är inne i sin mognadsfas och redan inom de närmaste fem åren börjar vika av nedåt bör observeras som en viktig faktor för vår energiplanering. Regionens betydligt mer långsiktigt säkerställda tillgång på naturgas är då en faktor som bör vägas in i valet av åtgärder på energiområdet. Västeuropas större industriländer insåg vid förra orosperioden i oljemarknaden att naturgas är ett ekonomiskt, miljömässigt och försörjningsmässigt effektivt alternativ till fortsatt ökande oljeberoende. Min slutsats är att detta bör gälla även i Sverige.