Vad skall Sverige prioritera? Skall vi gå in i NATO?

Inledningsanförande i block C vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens symposium den 21 oktober 1999 av kommendör Lars Wedin

Lars Wedin är kommendör och chef för de strategiska studierna vid Försvarshögskolan. Han var tidigare verksam vid utrikesdepartementets enhet för europeisk säkerhetspolitik. Han är ledamot av KKrVA och är sekreterare i avd II (sjökrigsvetenskap).

Disposition

Inledning

I detta anförande kommer jag att diskutera främst två vägval. Det ena är det svenska försvarets prioriteringar inför framtiden. Det andra är alliansfrihetsfrågan. Avsikten är inte att göra en djuplodande, akademisk studie av dessa frågor i syfte att finna ett balanserat svar. I stället är avsikten att stimulera till en diskussion, vilket kräver förenklade resonemang i syfte att tydliggöra handlingsvägarna.

En utgångspunkt för mitt resonemang är att den svenska försvarsbudgeten högst kommer att ligga kvar på nuvarande nivå. Det enklaste sättet att lösa försvarets problem, att tillföra mer pengar, är därmed stängd. Vägval är således nödvändiga. Sverige är inte ensamt om behovet av radikal omstrukturering; tvärtom. Europa lär ha 1,9 miljoner man i sina försvarsmakter jämfört med USA:s 1,4 miljoner. Ändå har vi européer svårt att få fram de 50 000-60 000 man som behövs i KFOR.

Den första frågan inför ett svårt vägval är vad syftet med verksamheten är: Vad skall vi ha försvaret till? Diskussionen kommer nog att visa att det finns betydande åsiktsskillnader redan i denna grundläggande fråga. Min utgångspunkt är att försvaret är till för att främja och försvara svenska intressen, varvid naturligtvis nationens överlevnad och statens fortbestånd är de viktigaste.

Den säkerhetspolitiska bakgrunden

Det är inte möjligt att diskutera alliansfrihetsfrågan utan en kort genomgång av den aktuella utvecklingen av den europeiska säkerhetsarkitekturen. Här är 1999 ett ovanligt viktigt år: kriget i Kosovo och hittills tre viktiga toppmöten - NATO i Washington, VEU i Bremen samt EU i Köln.

Efter Kosovo har NATO befäst sin roll som Europas viktigaste militära krishanteringsorganisation. NATO är den i dag enda organisation som, med Pierre Schoris ord, kan ge "freden tänder". Den utveckling av EU:s krishanteringsförmåga som nu inletts, bl a på svenskt-finskt initiativ, ändrar knappast detta faktum. Men NATO kommer för lång tid vara starkt engagerat i sydöstra Europa och utvecklingen där är minst sagt osäker. Åsikterna om vilka konsekvenser detta får går isär och det är för tidigt att dra några långtgående slutsatser. [1]

Vid NATO:s toppmöte i april 1999 togs en rad viktiga beslut. Inga nya medlemmar släpptes in genom den "öppna dörren", men man vidtog ändå åtgärder för att knyta kandidatländerna närmare sig. Genom Membership Action Plan ges dessa möjlighet att på ett konkret sätt förbereda sig för medlemskap. Som icke-kandidat deltar Sverige givetvis inte.

Samarbetet inom Partnership for Peace kompletterades genom beslut om ett militär-politiskt ramverk som skall ge partner rimligare inflytande på operationer där man deltar. PARP-processen, varigenom partner utvecklar interoperabiliteten för förband som avses deltaga i gemensamma operationer, stärktes.

Av största betydelse är att NATO uttalade sig positivt om ESDI - European Security and Defence Initiative - och lovade stödja EU:s utveckling av en militär krishanteringsförmåga.

Även VEU har tagit viktiga steg mot en ökad förmåga. VEU är "en integrerad del av unionens utveckling som ger unionen tillgång till operativ kapacitet" enligt EU:s Amsterdamfördrag och VEU:s Erfurtdeklaration. Här tillerkändes observatörerna, däribland Sverige, rätt att delta i Petersbergsuppgifter och "fullt ut och på lika villkor [med VEU:s ordinarie medlemmar] delta i planering och beslutsfattande inom VEU".

Den mest spännande utvecklingen står emellertid EU för. Det svensk-finska initiativet inför toppmötet i Amsterdam 1997, syftande till att ge EU möjlighet att utnyttja VEU för krishanteringsoperationer, kan sägas ha satt bollen i rullning. Men det var det fransk-brittiska toppmötet i St Malo i december 1998 som gav frågan om europeisk förmåga en helt ny dynamik. Denna fick ytterligare näring när Kosovo-krisen tydligt demonstrerade det totala europeiska beroendet av USA. Vid EU:s toppmöte i Köln den 3-4 juni 1999 konstaterades att unionen måste kunna svara på internationella kriser utan att vara beroende av NATO. Därför måste EU skapa förmåga till autonomt agerande, uppbackat av trovärdiga styrkor, och härför nödvändig beslutskapacitet. Man uttryckte vilja att utveckla en effektiv EU-ledd krishanteringsförmåga där alla medlemsstater, samt NATO-stater som inte är med i EU, skall kunna deltaga fullt ut och på lika villkor. Frågan om hur EU skall förvandla ESDI till ESDC med "C" för Capability står nu högt på EU:s dagordning. Som ett resultat av denna process kommer VEU troligen att läggas ned; om inte i teorin så i praktiken.

Denna beskrivning får naturligtvis inte uppfattas som om alla problem är lösta. Så är givetvis inte fallet. Det finns t ex en betydande amerikansk misstänksamhet mot en i deras tycke alltför självständig förmåga. Vidare återstår det att se om de politiska åtagandena verkligen kommer att omsättas i militär hårdvara.

Sammanfattningsvis pågår det nu en intensiv försvarspolitisk utveckling i Europa - och som EU-medlemmar är vi aktörer i denna. För att citera Tony Blairs anförande vid NATO:s 50-årsjubileum: [2]

We Europeans need to restructure our defence capabilities so that we can project force, can deploy our troops, ships and planes beyond their home bases and sustain them there, equipped to deal with whatever level of conflict they may face.

Försvarspolitiska vägval

Den försvarspolitiska debatten, i den mån den finns, rör sig i allmänhet om sekundära saker som organisation, materiel och mängden värnpliktiga. Frågorna är förvisso intressanta, men de borde diskuteras som konsekvens av en vald strategi och inte som en utgångspunkt.

Sverige är ett europeiskt land. Det verkliga vägvalet för den svenska försvarspolitiken är därför om vi skall vara en del av den europeiska utvecklingen och svara upp mot Blairs utmaning eller om vi skall ställa oss vid sidan. Svarar vi ja innebär detta en stor omställning - organisatoriskt men framför allt psykologiskt. Blir svaret nej leder detta till marginalisering. Vi är på intet sätt ensamma om problemet.

För att belysa problemen har jag valt att ställa tre renodlade handlingsvägar mot varandra. Detta betyder att de alla tre kommer att ha brister som måste åtgärdas i verkligheten. Men ett vägval innebär att man bestämmer vad som är det viktigaste, vad som skall prioriteras högst.

De tre handlingsvägarna är:

  1. Tillväxt,
  2. Försvar mot de breda hoten
  3. Krishantering.

Den förstnämnda handlingsvägen har jag hämtat ur den aktuella försvarsdebatten. Den andra har jag nog hittat på själv. Den sista kan uppfattas som liggande ganska nära ÖB:s inriktning men detta är, som det står i romanerna, en ren tillfällighet.

Tillväxt

Det bärande motivet för denna handlingsväg är att det farligaste militära hotet mot Sveriges existens är en invasion syftande till att ockupera landet. Försvaret skall inriktas mot att bevara och bygga upp "kompetens" att möta ett sådant hot. Eftersom hotet inte är aktuellt nu, men kanske kan bli det längre fram, prioriteras "tillväxtförmåga" i stället för "insatsförmåga". I klartext betyder detta en prioritering av försvaret som utbildningsorganisation. Största möjliga utbildningsvolym och utbildningsorganisation eftersträvas. Kvantitet prioriteras före kvalitet. Stor vikt läggs vid att försvaret är representerat över landets yta för att säkerställa folkförankring och delaktighet, inte minst i de frivilliga försvarsorganisationerna. I praktiken innebär handlingsvägen en prioritering av markstridskrafterna. Eftersom denna strategi leder till en stor organisation kommer det inte att finnas pengar för modern materiel till krigsorganisationen. Materielen måste, i varje fall i stor omfattning, tillföras i efterha

Genomförandet av internationella insatser är inte prioriterat och styr inte utbildning, doktrinutveckling eller materielanskaffning. Deltagande i traditionella fredsbevarande operationer är dock möjligt.

Försvar mot de breda hoten

Denna handlingsväg tar som utgångspunkt de nya hoten - terrorism, organiserad brottslighet, miljöhot etc. Försvaret måste då vara representerat över ytan och ha en stor organisation. Till skillnad mot den första handlingsvägen måste här försvaret vara i hög grad insatsberett - hoten manifesteras ju redan under fredstid och ofta utan förvarning. Däremot ställs få krav på tung militär utrustning.

Detta försvar är naturligtvis radikalt annorlunda än dagens och liknar mest t ex det franska gendarmeriet - en kombination av polis och lokalförsvar. Till sjöss handlar det närmast om en förstärkt kustbevakning. Något egentligt flygvapen behövs inte, även om flyg för övervakning, bekämpning av skogsbränder, räddning m m är nödvändigt. Principiellt kan man mycket väl tänka sig att använda värnpliktiga som förstärkningsmanskap och som reserv att mobilisera vid särskilt stora påfrestningar. Ett stort antal lagar måste givetvis skrivas om.

Gendarmerifunktionen är mycket efterfrågad i fredsfrämjande operationer och är allmänt en bristvara i Europa. Beroende på dimensionering är alltså handlingsvägen väl lämpad för internationella uppgifter.

Krishantering

Krishantering som överordnad strategi bygger på följande resonemang. Ett krig, där Sverige blir indraget, har rimligen föregåtts av ett antal kriser. Genom att bidra till förhindra att dessa uppstår, sprids eller förvärras, minskar vi risken för att krig uppstår i vårt närområde. Lyckas detta blir det inget anfall mot Sverige och försvar mot väpnat angrepp blir aldrig aktuellt.

Om de krisdämpande insatserna misslyckas och krig ändå uppstår så har vi förhoppningsvis kunnat utnyttja krishanteringen till att bli bättre förberedda. Vidare har vi genom solidariskt agerande bäddat för att själva komma i åtnjutande av internationell solidaritet.

Krishantering är inte lika med internationella insatser och står inte i motsats till försvar mot väpnat angrepp eller territoriell integritet. I globaliseringens och det breda säkerhetsbegreppets tidsålder går det inte att dra exakta gränser mellan försvaret av den internationella säkerhetsordningen och försvaret av det egna landet.

  • Alla internationella insatser är multinationella, men de handlar inte alltid om krishantering i strikt mening. Exempelvis är observatörsmissioner eller minröjning inte "krishantering".
  • Multinationell krishantering kan syfta till försvaret av såväl allmänna, moraliska värden som av vitala intressen. Vid kriser i närområdet torde alltid den senare aspekten överväga.
  • Territoriell integritet syftar till försvar av svenska intressen i närområdet och kan innebära multinationell eller nationell krishantering.
  • Försvar mot väpnat angrepp syftar alltid till försvar av svenska vitala intressen - oavsett var dessa befinner sig. Väpnat angrepp föregås med all sannolikhet av kriser som kräver krishantering.

I denna handlingsväg prioriteras kvalitet före kvantitet. Krishantering kräver tillgång till en bred palett av insatsberedda, mobila, välutbildade och välutrustade förband som är interoperabla med våra partner i EU, VEU och NATO. Multinationell samverkan utnyttjas för att öka effektiviteten och rationaliteten i utbildningen. Sverige bidrar till gemensamma europeiska satsningar på strategiska transportresurser, logistik, ledning m m. I första hand det nordiska samarbetet används för att skapa kvantitet (vidareutveckling av konceptet nordisk brigad, uppsättande av nordisk sjö- och flygstyrka). Hög samverkansförmåga med civila resurser (räddningsverk, polis, kustbevakning etc) är nödvändig. Frågan om värnplikt eller ej reduceras till en fråga om hur rekryteringen skall skötas på bästa sätt. Utbildning är ett medel och inte ett mål.

Genomförandet av internationella insatser är prioriterat och styr utbildning, doktrinutveckling och materielanskaffning.

Granskning

För att närmare belysa de tre alternativa handlingsvägarna jämförs dessa mot följande kriterier:

  1. Samhällelig relevans,
  2. militär kompetens (strategisk, operativ, taktisk och teknisk professionalitet),
  3. förmåga att lösa Försvarsmaktens nuvarande fyra uppgifter,
  4. anpassningsförmåga och
  5. säkerhetspolitisk relevans.

Självklart kan diskussionen endast bli principiell eftersom det inte går att kostnadsensa organisationsalternativen. Deras relativa effekt kan således inte jämföras. Vidare borde naturligtvis granskningen göras gentemot de scenarier som beskrivits i årsberättelsen i avdelning VI. [3] årsberättelse. Detta är inte möjligt av vare sig tids- eller utrymmesskäl - låt oss endast konstatera att dessa totalt omfattar ett mycket brett spektrum av händelseutvecklingar.

När det gäller samhällelig relevans är gendarmerialternativet det som har störst potential. Detta syftar ju direkt till försvar av samhället. Alternativet tillväxt är möjligen relevant på papperet. I längden kommer inte en försvarsmakt som är inriktad mot ett avlägset, teoretiskt hot att uppfattas som relevant. Inte heller blir försvaret förankrat i samhället bara genom att under en viss tid förvara en stor del av dess manliga befolkning. Ett krishanteringsförsvar kommer rimligen att uppfattas som relevant eftersom det löser aktuella uppgifter. Det finns dock risk för minskad folklig förankring dels därför att handlingsvägen innebär en stor omställning, dels för att försvaret kommer att bli litet och dels p g a kopplingen till det i vissa kretsar impopulära EU-medlemskapet.

Gendarmeriförsvaret kommer naturligtvis inte att ha militär kompetens i någon större utsträckning. Däremot kommer man att besitta mycken annan kompetens som de andra handlingsvägarna saknar. Men inte heller tillväxtalternativet kommer att medge någon större militär kompetens. Här kommer officeren att ägna sin tid åt relativt okvalificerad värnpliktsutbildning i stället för ledning av kvalificerade förband och taktisk utveckling. Det finns stor risk för återgång till navelskådning och "svensk profil". Krishanteringsalternativet däremot bygger just på tillgång till militärt kompetens. Insatsberedda förband möjliggör taktisk och operativ utveckling och kontinuerlig anpassning i internationell samverkan.

Förmåga att lösa Försvarsmaktens fyra uppgifter:

Väpnat angrepp

Ingen av handlingsvägarna klarar det allvarligaste hotet - insats av massförstörelsevapen. Vilket faktiskt är Rysslands enda offensiva option under överskådlig tid. Tillväxtalternativet kan endast klara ett ytförsvar av det svenska landterritoriet. Låg taktisk rörlighet och teknologisk nivå gör att detta försvar riskerar att lätt bli utmanövrerat av en modern motståndare. Sannolikt måste någon form av guerillataktik tillgripas, vilket knappast är en framkomlig väg att försvara ett högteknologiskt samhälle. Gendarmeriförsvaret kan definitionsmässigt inte försvara oss mot väpnat angrepp även om det bättre än någon annan handlingsväg klarar försvar mot de nya samhällshoten. Krishanteringsalternativet är den enda handlingsvägen som har förmåga att försvara svenska intressen utanför landterritoriet. Det kommer givetvis att vara för litet för ett segt yttäckande försvar men bör genom sin kompetens och rörlighet ändå ha god förmåga mot begränsade angrepp. Genom att denna handlingsväg bygger på interoperabla styrkor

Internationella insatser

Tillväxtalternativet har endast förmåga att genomföra traditionella fredsbevarande insatser något som i dag inte är särskilt relevant. Gendarmeriförsvaret har, som sagt, god förmåga avseende "lag och ordning" - en nog så viktig funktion. Endast krishanteringsalternativet har förmåga att delta i hela spektrat av internationella uppgifter.

Territoriell integritet

Endast krishanteringsalternativet medger de insatsberedda förband som krävs för denna uppgift som ju också innefattar skydd av våra intressen och krishantering, nationellt eller multinationellt, i vårt närområde.

Skydda samhället mot svåra påfrestningar

Detta är gendarmeriförsvarets paradgren. Även tillväxtförsvaret bör ha god kompetens i denna uppgift med tanke på den stora närvaron över ytan. Krishanteringsförsvaret måste ha god allmän förmåga till samarbete med civila organisationer (CIMIC). Genom att det måste vara relativt självförsörjande med logistik bör det ha god förmåga att verka i katastrofområden eller i andra situationer med ringa eller skadad infrastruktur. En nackdel är den glesa närvaron över ytan, vilket gör att det blir svårare att bygga upp fasta samarbetslänkar med det civila samhället. Detta kompenseras dock genom högre rörlighet och beredskap samt förmåga att verka även utanför landterritoriet.

Anpassningsförmåga

Gendarmeriförsvaret innebär att vi gjort oss av med den "normala" militära kompetensen. Att återuppbygga en försvarsmakt torde bli mycket svårt. Inte heller tillväxtalternativet har god anpassningsförmåga. Kompetensen hos personalen blir för låg, andelen modern materiel för liten och organisationen för stor för att en anpassning skall kunna genomföras. Krishanteringsförsvaret bör, tack vare sin relativt lilla organisation och höga kompetens, ha relativt lätt att anpassa sig. Till detta bidrar också det omfattande internationella samarbetet. Om tillväxt skulle bli nödvändig, och tidsmässigt möjlig, ger denna handlingsväg en kvalificerad kärna att växa ifrån.

Ett tillväxtförsvar har knappast någon säkerhetspolitisk relevans. Det kan inte stödja vår europapolitik och har låg förmåga till internationella engagemang. En sådan prioritering skulle marginalisera oss inom EU. Alliansanslutning är inte möjlig eftersom vi inte skulle ha förmåga att bidra till det gemensamma försvaret. Gendarmeriförsvaret har bättre förmåga genom att gendarmeri är en efterfrågad resurs. Men det är knappast tillräckligt för att möjliggöra alliansanslutning. Krishanteringsalternativet däremot är utformat just för att kunna vara ett aktivt stöd åt säkerhetspolitiken. Handlingsvägen är möjlig med bibehållen militär alliansfrihet då den kan genomföras inom ramen för utvecklingen inom EU och i samverkan med NATO inom ramen för EAPR och Partnership for Peace.

Några ord om anpassning

Det kommer säkert att hävdas att den föreslagna prioriteringen av krishantering inte svarar upp mot anpassningsdoktrinen - så som denna ofta tolkas, nämligen att vi skall ha förmåga att rusta upp så att förmågan till invasionsförsvar återställs. Krishantering bygger ju på insatsberedda förband, vilket får till följd att inga särskilda resurser kan avdelas för bevarandet av kompetenser som inte behövs. Inte heller finns det någon stor utbildningsorganisation för kvantitativ tillväxt. Kanske finns inte ens värnplikt - i varje fall inte allmän värnplikt i detta begrepps egentliga mening.

Denna invändning är riktig. Det är nämligen dags att avskaffa anpassningsprincipen i den ovan angivna meningen. Denna är mer ett hinder än en hjälp. Den tillkom ju inte som resultat av en strategisk beslutsprocess utan var huvudingrediensen i den kompromiss som 1996 års försvarsbeslut utgjorde. En helt annan sak är att försvaret självklart kontinuerligt skall anpassas till de aktuella kraven - såväl kortsiktiga som långsiktiga.

För det första bygger doktrinen på en fullständigt orealistisk premiss - att vi skulle börja rusta upp i så god tid att vi kan ligga på förhand i förhållande till potentiella angripare. Detta innebär att ett beslut måste tas redan när det internationella klimatet börjar förändras i negativ riktning. Med det nu hårdbantande försvaret handlar det då om en genomgripande omställning av hela samhället i syfte att bygga upp försvaret; ett svårt beslut att fatta av såväl inrikes- som utrikespolitiska skäl.

Erfarenheten visar också att sådana beslut inte tas. Vi har redan två gånger passerat en omslagspunkt utan att några åtgärder vidtagits. Den första inträffade 1996 när CFE-avtalets flankbestämmelse ändrades i för oss negativ riktning. Dessa regler hade ju angetts som motiv för att den svenska nedrustningen skulle kunna genomföras. Den andra var försämringen av förhållandet mellan Ryssland och NATO till följd av Kosovo-kriget. Minns Aftonbladets reaktion när ÖB, i förhållande till anpassningsdoktrinen helt logiskt, pekade på att förutsättningarna för det kommande försvarsbeslutet hade ändrats. Detta var "ett oblygt försök" att få mer pengar hette det. Är det någon som tror att reaktionen inte kommer att bli densamma i varje sådant fall ända tills kriget står för dörren?

För det andra är doktrinen inte genomförbar. Den bygger i korthet på nedrustning i dag i kombination med skapandet av en potential för upprustning. Denna potential skall göra det möjligt för oss att rusta upp snabbare än potentiella fiender som dessutom, av skäl som diskuterats ovan, med all sannolikhet har börjat rusta upp före oss. Denna potential är dyrbar eftersom det krävs stora och kontinuerliga investeringar i utbildning, forskning, operativ och taktisk utveckling som i sin tur bygger på successiv anskaffning av modern materiel, om än i begränsade serier. Härtill kommer de industriella aspekterna - var skall materielen för tillväxt köpas?

För det tredje är principen omoralisk och står i bjärt kontrast mot de principer för europeisk stabilitet som vi arbetar för inom t ex OSSE. I stället för att delta i CFE-avtalet, den regim som är viktigast för europeisk rustningsstabilitet, förbehåller vi oss rätten att rusta upp så fort vi anser detta vara nödvändigt. Om denna princip blev generell i Europa skulle det leda till en instabil situation där principen om säkerhet som resultat av samarbete skulle överges till förmån för åternationalisering och där första störning ledde till kapprustning. Att vi som militärt alliansfria skulle ha en särställning håller inte - det finns många sådana i dagens Europa.

För det fjärde är principen ett hinder för vår säkerhetspolitik genom att den används, jämför ovan, som skäl för att vi inte skall kunna gå med i CFE-avtalet. Därmed står vi utanför det näst NATO-medlemskap viktigaste militära europeiska samarbetet. Vi avstår också från en viktig underrättelsekälla: CFE-avtalets informations- och verifikationsregim.

För det femte används anpassningsprincipen som ett motiv för att behålla en föråldrad försvarsstruktur där mass- och lågutbildning av värnpliktiga stjäl dyrbara resurser. Tanken att militär kompetens kan behållas genom "övervintring" är orimlig. Vem vill ägna sin karriär åt en specialitet som behålls bara därför att den kan komma att behövas i framtiden? Kompetens är inget som kan bevaras i museum genom ett dekret. Den skapas genom att efterfrågan och genom engagerade människor använder sin kreativitet samt genom riklig satsning på forskning och utveckling.

Det enda någorlunda säkra sättet att trygga tillväxt är anslutning till en militär allians. Det finns bara en militär allians, nämligen NATO.

Svensk NATO-anslutning?

Därmed är vi inne på den sista frågan - svensk NATO-anslutning. Bör Sverige gå med?

För det första är detta ytterst en fråga om värderingar. Min värdering är klar. NATO är de västliga demokratiernas försvarsorganisation, Sverige är en västlig demokrati. Alltså bör Sverige bli medlem.

För det andra ligger det i svenskt intresse att på effektivast möjliga sätt bidra till fred och stabilitet i Europa. Det kan vi bara göra genom att agera inom befintliga organisationer. Vi är med i en hel rad sådana som var och en spelar väsentliga men olika roller. Vi saknar dock medlemskap i det forum som har störst militär betydelse. Vid Atlantrådets bord saknas Sveriges röst, vi kan inte påverka alliansens strategi vare sig generellt eller inför en specifik konflikt som nu i Kosovo. Vilket i sin tur medför mindre inflytande i de organisationer vi är med i. Detta gäller särskilt EU och kommer att bli tydligt under den fortsatta utvecklingen av europeisk krishanteringsförmåga.

För det tredje skulle alliansmedlemskap lösa ett antal politiska knutar. Vi skulle fullt ut kunna utnyttja möjligheterna till rationalisering genom multinationell samverkan. Vi skulle kunna spela en mycket viktigare roll i Östersjöområdet eftersom vi inte längre skulle behöva vara rädda för att bli "sittande ensamma med ryssarna".

För det fjärde är svenskt, och troligen finskt, medlemskap sannolikt en förutsättning för baltiskt NATO-medlemskap.

För det femte är NATO-medlemskap sannolikt det enda sättet att säkra att en "återupprustning" kan genomföras om så blir nödvändigt. Detta gäller såväl utveckling och tillverkning av materiel som tillförsel av militära förstärkningar inklusive förmågan att utnyttja dessa.

För det sjätte kan ett enskilt, litet land inte skaffa all materiel som är nödvändig för modern krigföring; t ex spaningssatelliter.

Det finns emellertid en hel del svårigheter att övervinna.

För det första måste svenska folket stödja ett medlemskap. För att detta skall bli möjligt krävs en sannolikt långvarig informativ och saklig debatt. I dag tycks det inte finnas någon politisk kraft som är beredd att initiera en sådan.

För det andra får inte vår försvarskapacitet minskas. Allianser bygger på solidaritet. Ett villkor för att en stat skall kunna bli medlem, i all synnerhet ett rikt land som Sverige, är förmåga att bidra. Tanken att alliansmedlemskap skulle kunna kompensera en svensk nedrustning är absurd. Varför skulle andra länders skattebetalare betala för oss?

För det tredje bör medlemskapet vara en del av en öppen och gradvis process som förutom NATO:s nuvarande medlemmar involverar Finland och de baltiska staterna samtidigt som hänsyn tas till Ryssland. Inte så att Ryssland skall ha vetorätt, men det är viktigt att agera så att Ryssland inte oroas i onödan.

För det fjärde, ett NATO-medlemskap kräver att alla allierade accepterar oss som medlemmar. Detta anses ofta vara en självklarhet men bör ändå tas med i beräkningen.

Sammanfattningsvis bör Sverige söka bli medlem i NATO, men ett medlemskap kan knappast förverkligas i närtid. Tills vidare bör vi aktivt engagera oss i uppbyggnaden av den europeiska kapaciteten och påbörja en saklig debatt om den militära alliansfriheten.

Fotnoter

  1. Wedin, L: "Krisens säkerhetspolitiska följder", Internationella Studier, nr 3 1999.
  2. Anförande av Tony Blair vid Royal United Services Institute, London, 1999-03-08.
  3. Larsson, Tor: "Framtida konfliktscenarier", KKrVAHT, 1. häftet 1999.