Den 24 juni publicerade KKrVA mina ”Reflektioner kring kriget i Ukraina”. Sedan dess har mycket hänt varför jag vågar mig på en uppdatering.
Även denna gång är min huvudsakliga källa det franska TV-programmet LCI som varje kväll lägger en dryg timme på genomgångar och debatt med mycket kvalificerade deltagare. Härtill kommer förstås artiklar i dagspress och specialiserad press.
Politiska mål
Politiskt har kriget utvidgats. Från början angavs skälet till den ryska attacken vara att ”denazifiera” Ukraina. Detta motiv fick knappast något större genomslag även om det fanns de som på sociala media stödde kriget med detta motiv som grund. Men nu anges kriget syfta till att krossa det ”sataniska väst” och dess ”dekadenta kultur”; Putin har definierat satanismen som ”de västerländska eliternas diktatur, riktad mot alla världens folk”. Han tillade att ”satanismen” också är en ”underminering av tro och traditionella värderingar”. Expresident Medvedev var ändå tydligare i ett tal den 4 november: ”Målet [med operationen] är att stoppa helvetets högste härskare, oavsett vad han heter – Satan, Lucifer eller Iblis”.[1]
Putin stöds här av den ortodoxa kyrkan och dess ledare patriarken – och förre FSB-agenten – Kirill. För en västeuropé ser det onekligen lite märkligt ut med dessa präster som inte bara välsignar soldaterna utan också aktivt deltar i kriget. Den i Ryssland kände prästen Mikhaïl Vassiliev – omtalad för sitt uttalande om att ryska kvinnor borde föda fler barn för att minska sorgen när något av dem dör i strid – dog exempelvis härom veckan iförd full fältuniform.[2]
Clausewitz skiljde som bekant mellan krig med totala mål och krig med begränsade mål. Ukraina-kriget tillhör uppenbarligen det förra slaget. För Ryssland är målet att utplåna den ukrainska staten. För Ukraina är målet det omvända – att säkra den egna statens överlevnad. Men Putins deklarationer om väst som satanismens högborg gör också att kriget riktar sig mot Europas centrala värden: demokrati, rättsstatens principer, yttrandefrihet etc. Medan kriget i Ukraina i högsta grad är ett reellt krig så är kriget mot Europa än så länge virtuellt med vissa mer reella inslag som, sannolikt, sprängningen av Nord Stream 1 och 2. Det är också uppenbart att Putin hoppas på att en vinter i energiknapphetens tecken skall splittra EU.
I konsekvens med ovanstående är kriget också vårt krig.
I kampen mot det ”dekadenta” väst har Ryssland flera allierade – främst Kina, Iran och Nordkorea. Samtidigt är den ekonomiska kris som följer i krigets spår inte alls i Kinas intresse. Kina är knappast heller intresserat av en ideologi som bygger på en form av kristendom. Trots förnekanden verkar det uppenbart att Iran stödjer Ryssland med leveranser av drönare.
Intressant är att flera av de forna sovjetrepublikernas ledare nu drar öronen åt sig. Det som händer Ukraina kan också hända dem, verkar de nu inse.
En så länge håller enigheten i väst. Det finns positiva tecken som att Macron nu gett upp tanken på att ”inte förödmjuka Ryssland” och att Scholz verkar göra allvar av den tyska återupprustningen. Men särskilt bland ytterhögern i länder som Frankrike, Tyskland eller Italien växer tanken på att sanktionerna främst drabbar Europas medborgare. Det amerikanska stödet till Ukraina är inte en gång för alla givet även om Trumpfalangen inte fick det genomslag i ”midterms” som många fruktade (eller hoppades). Är Europa, d v s EU, berett ta över rollen som huvudsaklig bidragsgivare? Vi har ju inte så gott om vapen själva…
Strategi
Idag pekar det mesta på att ryska armén passerat kulminationspunkten – då en offensiv tappar sin energi och krigets aktörer byter roller: den offensive tvingas på defensiven och tvärtom. De flesta bedömare anser att Ryssland inte längre kan vinna kriget med konventionella medel. Därför har den ryska ledningen uppenbarligen bytt strategi – från att försöka slå de ukrainska styrkorna till att slå sönder det ukrainska samhället. Det är inte bara fråga om krigföring mot infrastruktur – speciellt avseende energi – utan också mot befolkningen som sådan. Deportationen av invånare i bl a Kherson och, inte minst, av barn som skiljs från sina föräldrar för att bortadopteras, kan bara karaktäriseras som genocid.
Kommer Putin i ett för honom desperat läge att utnyttja kärnvapen och hur då i så fall? Kommer då USA att svara med, vilket antytts, att slå ut den ryska flottan i Svarta havet? Hur kommer de europeiska befolkningarna att reagera om Ryssland exempelvis spränger en kärnladdning i havet i syfte att visa att han vågar? Det finns bedömningsvis en stor risk att det gamla talesättet ”hellre röd än död” från kalla kriget återuppstår – fast nu kanske som ”hellre brun än död”. Vi har ju i Sverige nyligen sett hur känslig denna fråga är och hur den lätt kan manipuleras.
En tydlig strategisk lärdom är vikten av logistik. Åtgången på materiel och ammunition är enorm. Bristande logistisk förmåga är också den ryska arméns akilleshäl. Mycket är säkert propaganda men det förefaller ändå som relativt tydligt att ryska soldater tvingas till fronten utan utbildning och utrustning. Man saknar mat och annat av livets nödtorft. Dessutom förefaller det som om befälet i vissa fall helt enkelt överger soldaterna. Kan den kommande vintern leda till att den ryska armén kollapsar? Att FSB nu i gammal sovjetisk stil organiserar trupper med uppgift att skjuta flyende soldater tycks peka på att en sådan risk tas på allvar av den ryska ledningen.
En viktig anledning till den ryska arméns svaghet är, enligt franska experter, bristen på erfarna underofficerare (specialistofficerare på svenska). I den ryska armén är det unga officerare som står för den direkta ledningen av soldater i strid. Det går inte så bra. Här måste man komma ihåg att kriget började 2014 och inte 2022!
Den ukrainske befälhavaren i Kherson rapporterar (SvD 12/11) om mängder av döda ryska soldater – varav många tycks ha legat länge. Mottot ”överge aldrig en kamrat” gäller uppenbarligen inte den ryska armén. Media (BFMTV 8/11) har också rapporterat om det ryska förbandet som skickades till fronten utan vapen och utrustning och som tillhölls att gräva skyttegravar med händerna. Av 540 man dog 450.
Ryssland använder i hög grad robotar av olika slag samt nu allt mer drönare i försöken att terrorisera befolkningen och förstöra den ukrainska infrastrukturen. Däremot är det märkvärdigt tyst om det ryska flygvapnet. Enligt en amerikansk uppgift är en anledning att man har svårt med ISTAR-processen (ISTAR = Intelligence, Surveillance, Target Acquisition, & Reconnaissance) d v s man klarar inte av att rikta in flygstridskrafterna mot viktiga mål i tid.
Det senare har sannolikt också att göra med den ryska ledningsfilosofin – uppdragstaktikens motpol. Chefer på olika nivåer vågar inte ta beslut utan avvaktar order. De blir då chanslösa mot en armé präglad av manövertänkande. Det sägs också att detta var en anledning till den ryska kryssaren Moskvas undergång – i brist på order vidtog man inga försvarsåtgärder.
Den ukrainska armén har nu befriat Kherson. Den ryska armén har, efter en ”negativ framryckning”[3], förskansat sig på Dnjeprs vänstra strand. Sannolikheten för att Ukraina skall lyckas med en flodövergång förefaller liten med mindre än att ryssarna på andra sidan effektivt kan förbekämpas. Kommer kriget att övergå till ett ställningskrig med Dnjepr i mitten? Eller försöker Ukraina tränga ned mot Khersons oblast norrifrån?
Nu kommer vintern. Kan den ryska armén återhämta sig? Den ukrainska? Ukrainarna är säkert vana vid – 30o kyla men vad med den ryska armén vars soldater i stor utsträckning hämtas från Centralasien? Håller det ukrainska civilsamhället för vinterns kyla?
Dessa frågor leder fram till den överordnade frågeställningen – kommer kriget att fortsätta tills endera sidan är helt utmattad? Vilken sida blir det i så fall? Eftersom kriget, som påpekats ovan, är ett krig med totala mål finns inget utrymme för kompromisser med mindre än en större politisk omvälvning på den ena eller den andra sidan. Väst kan naturligtvis göra ett nytt München; d v s överge Ukraina. Vilket skulle leda till att vi förr eller senare råkar ut för ett nytt 1939.
Förhandlingar
Än så länge finns inga tecken på förhandlingsvilja hos parterna. Det är möjligt att Väst – USA – skulle kunna tvinga Ukraina till förhandlingsbordet och därvid gå med att få sin territoriella integritet amputerad. Se vidare ovan om ett nytt München.
Att Ryssland skulle gå med på att lämna de ockuperade områdena – som nu dessutom förklarats vara ryska – är synnerligen otroligt. Efter framgången i Kherson har knappast Ukraina någon större förhandlingsvilja.
Den största stötestenen torde Krim vara – varken Ukraina eller Ryssland kan ge upp denna strategiskt viktiga halvö.
Men visst krävs förhandlingar för att avveckla kriget: hur evakuera de ryska ockupanterna? Vad göra med de ryska medlöparna? Vilka ryska ledare skall ställas inför rätta för sina krigsbrott? Hur ska Ryssland betala för återuppbyggnaden av Ukraina? Med mera. Men innan man kommit så långt krävs att den ena – eller bådas – vilja att fortsätta kriget tar slut. Och det finns inga tecken på att så skulle ske.
Strategiska lärdomar
Jag upprepar det jag skrev förra gången för det är så viktigt: Ukraina är inte Sverige! Sverige och Ukrainas geografi är helt annorlunda. Medan Sverige har en mycket lång sjögräns så har Ukraina en mycket kort sådan – men ack så viktig. Ukraina bildar gräns mellan Ryssland och väst medan Sverige historiskt och kulturellt är en del av Västeuropa. Ryssland tillsammans med sin vasall Belarus har en lång landgräns vilket gav stor handlingsfrihet att välja anfallsriktning; för att komma till Sverige måste Ryssland korsa Östersjön.
Den viktigaste lärdomen är nog moralens betydelse: det ukrainska ledarskapet samt befolkningens motståndskraft och uthållighet. Kan denna erfarenhet översättas till svenska förhållanden och hur i så fall? Patriotism har länge varit ett ”fult ord” i svenskan. Men för att överleva ett krig behövs just stora doser av patriotism som givetvis inte får övergå i chauvinism.
Över huvud taget visar den ryska krigföringen på att ett krig blir totalt där varje potentiell svaghet utnyttjas. Hur bedömer den ryska underrättelsetjänsten Sveriges motståndskraft? Tror man att Sverige viker sig efter ett antal terrorattacker mot exempelvis sjukhus? Efter hot om kärnvapen? Den sannolikt ryska sprängningen av Nord Stream samt attacker mot viktiga datakablar (bl a Norge – Svalbard straxt före krigsutbrottet) är bara några exempel på krigföring som inte riktar sig mot militära mål.
Det torde vara otänkbart att Ryssland skulle kunna invadera Sverige sjövägen och sedan föra en markkampanj typ den man genomfört i Ukraina. Det är helt enkelt logistiskt omöjligt givet att vi har sjö- och flygstridskrafter som kan, minst, bestrida rysk kontroll över havet. För Sverige måste det dessutom vara ett strategiskt imperativ att kriget inte skall föras på svensk mark – vi har sett i Boutcha med fler platser vad det skulle innebära för civilbefolkningen!
Däremot visar den ryska bekämpningen av Ukrainas befolkning och infrastruktur på det stora behovet av luftförsvar! Det är intressant att konstatera att Ukraina har lyckats skjuta ned eller på annat sätt oskadliggöra stora mängder robotar av olika slag. I Östersjön är de moderna ryska övervattensfartygen med långräckviddiga robotar typ Kalibr med flera som viktigaste beväpning ett uppenbart hot vartill kommer markrobotar stationerade i Kaliningrad. Vi behöver därför skapa en A2/AD-zon (Anti-Access/Area Denial eller avreglingszon) över Östersjön som fortsätter in över vårt territorium bestående av långräckviddigt luftförsvar och sjömålsförmåga med lång räckvidd: svenska arméns Patriot och övriga luftvärnssystem, svenska flygvapnets luftförsvars- och sjömålsförmåga, de svenska och finska marinernas korvetter med luftvärns- och sjömålsrobotar, markbaserade kustrobotar, samt de svenska ubåtarnas långräckviddiga torpeder. Koordinerade innebär dessa system en förmåga som bör vara svår att slå hål på.
I detta sammanhang måste betydelsen av obemannade system – drönare – uppmärksammas. De spelar en stor roll i krigföringen för båda sidor. Av ÖB militära råd till Regeringen förefaller det som om Försvarsmakten äntligen uppmärksammat denna utveckling.
Om Sverige skulle bli anfallet – medlem av Nato eller inte – kommer också vi att behöva en massiv materieltillförsel samtidigt som vi kommer att behöva ha stora lager av ammunition och annan mängdmateriel. I förhållande till Ukraina har vi här en stor fördel – vi kan föra in tung materiel över våra hamnar – främst de på västkusten. Detta kräver givetvis att vi kan hålla sjövägarna öppna.
Ledningsfrågan är intressant. Försvarsmakten – i alla fall armén – går nu åter mot ett mobiliseringssystem. Hur skall vi få fram den kader av erfarna specialistofficerare som krävs för ledning i en mobiliserad Försvarsmakt?
Innovationsförmåga är en viktig del av den ukrainska uthålligheten. Man har visat stor förmåga att integrera nya vapensystem och allmänt utnyttja ny teknik. Så ska man ha utvecklat appar som befolkningen kan använda för att rapportera in ryska styrkor. Är Försvarsmakten en innovativ organisation? Kan den bli det? Hur lång tid skulle det ta för oss att integrera ett nytt vapensystem som amerikanska Himars?
Det faktum att den ryska armén NU är i dåligt skick säger ingenting om den ryska krigsmakten – i vid bemärkelse – i övrigt. Ryssland har knappast kraft att invadera vårt territorium efter motgångarna i Ukraina men har fortfarande förmåga att angripa våra svagheter som exempelvis vår oskyddade sjöfart, vår sårbara infrastruktur och, kanske viktigast, en fallenhet för naivitet. Alltför ofta har det avslöjats att företag och myndigheter inte har vidtagit rimliga skyddsåtgärder.
Risken för kustinvasion är synnerligt liten men risken för andra former av angrepp stor. I avvaktan på integrering i Nato och genomförd upprusning utgör Sverige (och Finland) en västlig svaghetszon. Vi är en del av det ”sataniska och dekadenta väst” som Ryssland förklarat krig mot.
