Den 1 juli 2010 röstade en knapp majoritet i Riksdagen för att värnplikten skulle bli vilande, inga fler värnpliktiga skulle utbildas. Försvarsmakten skulle bemannas med fast anställd personal, och till delar med frivilligpersonal, t ex i Hemvärnet. En modell som bedömdes tillgodose behovet av soldater till en liten organisation som i huvudsak skulle ägna sig åt internationella uppgifter.

Det renodlade yrkesförsvaret blev kortlivat. Det av flera skäl, bland andra: de tänkta rekryteringsmålen nåddes inte (även om anledningarna där nog var flera, t ex lönen) och att de fromma förhoppningarnas säkerhetspolitik dog med den ryska annekteringen av Krim 2014. Inriktningen i försvarsbeslutet 2015, att återskapa förmågan till nationellt försvar, med den utökning av Försvarsmakten som krävs för det, och behovet av att fylla luckorna i redan existerande förband, ledde till att värnplikten återaktiverades den 2 mars 2017.

Innebär detta att fast anställda soldater, yrkessoldater, bara blir en parentes i Försvarsmaktens utveckling?

För att bemanna ett rimligt trovärdigt nationellt försvar krävs värnplikt. Att anställa det antal soldater som behövs vore i praktiken omöjligt. Det såväl av ekonomiska skäl som i brist på personer som skulle se det som ett tänkbart yrke. Men innebär det också att vi bör avstå från fast anställda soldater, nu när vi åter kan lita till värnplikt som bemanningssystem?

Nej. Fast anställda soldater, även om de bara utgör en begränsad del av organisationen, spelar en betydelsefull roll för att för att skapa en försvarsmakt med förmågan att möta det hotspektrum vi står inför idag. Det förutsatt att de används på rätt sätt. Diskussionen nedan förs främst ur ett arméperspektiv då utbytbarheten mellan värnpliktiga och anställda soldater i markstridsförbanden tycks väcka mest debatt. Nyttan av att t ex ha fast anställda sjömän ombord på fartyg verkar vara mindre ifrågasatt.

Det finns tre grundläggande motiv för att ha fast anställda soldater: beredskap, den enskildes duglighet och helhetens effektivitet. Kopplat till dessa motiv uppstår också alltid frågan: hur bäst utnyttja anställda soldater i organisationen? Ska de utgöra ett skelett, en kader, som kläs på med värnpliktiga i händelse av mobilisering, eller ska de organiseras i egna förband?

Beredskap

Ofta framhålls att förband med anställda soldater har högre beredskap, jämfört med förband bemannade med värnpliktiga. Ett starkt argument för att kunna hantera olika typer av gråzonsscenarier, eller ett överraskande inlett angrepp. Här finns det dock skäl att se närmare på vad denna högre beredskap egentligen består av. Det kan påverka hur den fast anställda personalen utnyttjas i organisationen.

Det är tveksamt om förband med enbart fast anställda skulle kunna mobilisera avsevärt fortare än förband med värnpliktiga. En soldat som bor rimligt nära sitt mobiliseringsförråd kan vara på plats där ungefär lika fort oberoende om han eller hon är fast anställd eller värnpliktig. Hur lång tid det sedan tar att få förbandet utrustat och stridsberett är nog mer en fråga om hur materielen är förrådsställd, om personalen övat mobilisering etc. Gick det att under det kalla kriget ha en mobiliseringstid på tjugofyra timmar för ett tämligen stort antal bataljoner, bemannade med värnpliktiga, så borde det inte vara omöjligt idag heller. Det är en fråga om mental inställning, planering, förberedelser och övning – inte primärt anställningsform.

På 1970-talet, när dåvarande chefen PB 8, överste Hans Nilsson, vid olika tillfällen tackade av förband efter genomförd KFÖ brukade han påminna om vad han förväntade sig av brigadens personal vid en eventuell mobilisering.

Står ryssen i Ystad en morgon klockan sex:

  • Då har ni förmiddagen på er att klara ut förhållandena med familjen och att förflytta er till den mobplats där vi nu står. Arbetsgivaren kan ni strunta i. Tag med något ätbart.
  • Ni har sedan eftermiddagen (och kvällen) på er att ta ut er utrustning, gå igenom stridsvagnarna, lasta ammunition m m.
  • Under natten skall vi förflytta förbandet…
  • På morgonen nästa dag ska vi anfalla.

Tidsschemat skulle antagligen inte se så väldigt annorlunda ut om det gällde att ställa en av dagens mekaniserade bataljoner, med fast anställd personal, på krigsfot i händelse av ett överraskande angrepp.

Nej, den stora skillnaden ligger i tillgängligheten innan det är helt uppenbart att vi är, eller kommer bli, utsatta för ett angrepp. Innan dess är det mycket sannolikt att landets politiska ledning kommer att tveka i det längsta innan man beordrar mobilisering av värnpliktiga. Argument av typen; ”det kan verka provocerande”, ”det kostar stora pengar”, ”det kan skapa oro i samhället”, ”militären är alltid alarmister”, ”inte kan XX starta ett krig, vad skulle han tjäna på det?” med flera, skulle sannolikt vara lika beslutshämmande idag, eller imorgon, som de var igår. Det finns därför starka skäl till att delar av Försvarsmakten ska kunna göras insatsberedd utan att det krävs politiska beslut, och att det kan ske med en minimal påverkan på det civila samhället. Att snabbt kunna höja försvarsberedskapen genom att påbörja övningar, genomföra beredskapskontroller eller vad man väljer att kalla det, även på svaga indikationer, är en av de avgörande fördelarna med att ha förband med fast anställd personal.

Det är också uppenbart att för denna uppgift, att utan att kalla in värnpliktiga kunna höja landets försvarsberedskap, bör huvuddelen av de fast anställda soldaterna vara organiserade i förband som snabbt kan börja att lösa en uppgift. Skulle de vara ”utsmetade” i organisationen så är hela idén med att ha fast anställda soldater av beredskapsskäl i huvudsak förfuskad.

Den enskildes duglighet

När det gäller att uppnå en grundläggande användbarhet i de flesta aktuella befattningar är det ingen större skillnad mellan en värnpliktig eller fast anställd soldat. Den stora skillnaden är den ökade skicklighet som yrkessoldaten får genom återkommande och mer kvalificerade övningar. En sak är att ta ett lastbilskörkort, en annan att vara en duktig lastbilschaufför. Antalet möjliga analogier är i det närmaste oändligt, samspelta fotbollslag, mer eller mindre duktiga jägare, musiker m m. Den som övar mer blir duktigare. Ytterligare en faktor som bör vägas in är den fast anställde soldatens större mångsidighet. Han eller hon behärskar ofta fler uppgifter. Fordonsföraren kan t ex även vara en duktig kulspruteskytt. Det ger förbandet redundans. Den enskildes rutin och mångsidighet, förutom att förbandet är väl samövat, är speciellt viktigt i de inledande, alltid mycket förvirrade, faserna av en konflikt. Varje soldats agerande kan här vara av stor betydelse.

Mot detta ska ställas att några professionella soldater per ”värnpliktspluton” (oavsett slag av pluton) skulle öka plutonens stridsvärde ganska rejält. Något som talar för att de anställda soldaterna borde spridas ut i organisationen, och fungera som ett professionellt ”skelett” i förband som blir fulltaliga genom att de vid mobilisering fylls på med värnpliktiga. Här finns det dock skäl att påminna om, förutom beredskapsaspekten, att om yrkessoldaten inte övar tillsammans med andra på samma utbildningsnivå, och därmed utvecklar sin förmåga, kommer han eller hon inte nå längre kunskapsmässigt än en värnpliktig soldat.

Organisationens professionalism

I am not afraid of an army of lions led by a sheep; I am afraid of an army of sheeps led by a lion.

Citatet tillskrivs ibland Alexander den Store, men finns i flera varianter med olika källor. Andemeningen är dock alltid densamma: har du en dålig ledning spelar soldaternas tapperhet och duglighet ingen roll.

Här finns enligt min mening ett av de starkaste skälen till att ha stående förband bemannade med yrkessoldater. Det ger möjlighet att öva officerskåren i det den finns till för: att leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. Eller om man så vill: undvika risken med att ha lejon ledda av får.

Under det kalla kriget var verksamheten, framförallt i Armén, inriktad på att utbilda enskilda soldater och lägre förband, plutoner, kompanier och bataljoner. När ett utbildningsår var slut, ersattes de då färdigutbildade förbanden med en ny kull värnpliktiga och processen började om. Det innebar att möjligheten att öva med kompletta, och väl fungerande förband, var begränsad till en kort tid vid slutet av varje utbildningsår. Krigsplacerade chefer och fältstaber fick därmed få möjligheter att praktiskt befästa sina kunskaper, och än mindre att utveckla sin förmåga genom att pröva nya lösningar.

I viss utsträckning hanterades problemet genom att ha snabbutbildade värnpliktiga som övningstrupp vid truppslagsskolorna, Infanteriets Stridsskola, Pansartruppskolan etc. Dock, det var inte fullt utbildade förband som eleverna blev satta att leda. Övningarnas svårighetsgrad och kraven på eleverna anpassades till förbandets utbildningsståndpunkt. Likaså var inte förbanden kompletta med alla de funktioner som ingår t ex i en bataljon: mekaniserade kompanier, indirekt eld, sjukvårdstjänst, reparationstjänst, fältarbeten m m. Samordning av olika funktioner, en väsentlig del av en chefs uppgifter, kunde därför bara övas i begränsad omfattning. Övningstillfällena var heller inte så många som man skulle önska. Visserligen snabbutbildades de värnpliktiga för att hinna vara övningstrupp, men även snabbutbildning tar tid. Tid som borde ha ägnats åt att göra det som motiverade övningstruppens existens, öva officerarna.

Övningstruppen vid de olika truppslagsskolorna var också en viktig resurs vid materielförsök och utveckling av stridsteknik och taktik. Här uppstod dock alltid frågan: skulle utfallet blivit detsamma om samma moment hade genomförts med färdigutbildade förband, istället för värnpliktiga med en ofullständig utbildning? Hur rättvisande var egentligen olika resultat när man jämförde dem med varandra, d v s hur mycket av skillnaderna i utfall berodde på truppens utbildningsståndpunkt, och hur mycket på den prövade metoden?

Här bör också noteras att genom att ha stående förband vid ”alla regementen”, inte bara som övningstrupp vid Markstridsskolan, så kan officerarna rotera mellan tjänstgöring i den stående komponenten, med sin intensivare och mer kvalificerade övningsverksamhet, och befattningar som i huvudsak innebär utbildning av värnpliktiga.  Något som också kommer att bidra till att öka truppföringsförmågan.

Det råder ingen tvekan om att möjligheten för chefer att leda kompletta och samövade förband är en avgörande komponent för att höja hela organisationens förmåga. Eller tydligare uttryckt; kan inte cheferna hantera instrumentet spelar det ingen roll vilken materiel förbanden har, eller hur välutbildad den enskilde soldaten är. Dessutom, förbanden med fast anställda skulle också vara de som skulle kunna sätta en standard för övriga delar av organisationen ”så har gör man”.  De skulle ju ha tid och möjlighet att utveckla och förfina olika metoder, och inte varje år börja på ny kula med att utbilda soldaterna i grundläggande färdigheter.

Till ovanstående skäl bör också läggas stående förbands bättre möjligheter att delta i internationella övningar, oberoende av den svenska värnpliktscykeln, och att snabbt kunna inleda en internationell insats.

Slutsatser och förslag

Att ta den återinförda värnplikten till intäkt för att avstå från yrkessoldater vore ett stort misstag. Istället bör den möjlighet som nu erbjuds att skapa en blandorganisation utnyttjas till att eliminera några av de allvarligaste svagheterna i gårdagens system, byggt på enbart värnpliktiga. Det samtidigt som den återinförda värnplikten skapar möjligheten att ge krigsorganisationen en tillräcklig volym.

De två tyngsta skälen till att ha stående förband med fast anställda soldater är: förbandens insatsberedskap kan varieras utan att invänta politiska beslut, och att de utgör ett instrument för att radikalt höja officerarnas förmåga i deras huvuduppgift, truppföring[1]. Båda faktorerna talar entydigt för att huvuddelen av de fast anställda soldaterna bör samlas i ett fåtal, i huvudsak kompletta förband. Inte ”smetas ut” på bredden i organisationen. Här bör man heller inte bortse från den ständiga påminnelse som kompletta stående förband skulle utgöra för hela organisationen (och utomstående) ”det här är vad verksamheten går ut på – skapa och leda krigsförband”.

Behovet av ett professionellt ”skelett” i förband i huvudsak bemannade med värnpliktiga bör tillgodoses med en kader av specialistofficerare krigsplacerade på lägre befälsnivåer, inte med fast anställda soldater. Visserligen skulle en ”utsmetning” av även de fast anställda soldaterna sannolikt höja stridsvärdet hos en del mobiliseringsförband, men det skulle samtidigt innebära att de två primära skälen till att ha fast anställda soldater; beredskap och höja officerskårens duglighet förfuskades. Försvarsmaktens totala effekt skulle nedgå.

Frågan om hur många fast anställda soldater som bör finnas i organisationen har inget entydigt svar. En utgångspunkt för diskussionen skulle dock kunna vara hur många som under senare tid visat intresse för att ta anställning som soldat, och utöka den volymen något, nu när möjligheten finns att rekrytera även från personer som genomför sin värnplikt. Kanske en rimlig ansats vore ca 10 000 fast anställda soldater och sjömän. Principen för hur dessa ska fördelas i Försvarsmakten som helhet kan diskuteras ur flera aspekter, men där möjligheterna till att förbättra Försvarsmaktens beredskap och utveckla officerskårens duglighet för mig framstår som de överlägset viktigaste.

I Marinen och Flygvapnet är fartygs- och flygförbanden redan idag till stor del bemannade med fast anställd personal och har därmed redan i fred, utan inkallelser, en tämligen hög beredskap. Det tillgodoser också i stor utsträckning officerskårens behov av att kunna öva med ”skarpa” förband. I dessa fall bör därför fast anställda soldater/sjömän prioriteras till att säkerställa att det inte finns några avgörande luckor i det enskilda förbandet. I marinens fall kan det exempelvis vara att se till att fartygsbesättningarna fullt ut består av fast anställd personal. För Flygvapnets kan det t ex finnas skäl att se över och säkerställa tillgången av klargörings- och annan baspersonal.

Det är främst i Armén som förband med fast anställda soldater innebär ett ”quantum leap” i form av att nya förmågor tillkommer. Det i två avseenden; möjligheterna att agera vid ett överraskande angrepp och i olika gråzonsscenarier ökar drastiskt, och det skapas förutsättningar för att radikalt förbättra officerskårens duglighet i krig.

Dessa två uppgifter, och utgående från Arméns tänkta utveckling enligt försvarspropositionen, skulle i mycket grova drag tala för en fast anställd stridsgrupp, i storleksordningen bataljon, vid varje brigad och en mindre stridsgrupp på Gotland. Därutöver borde några luftvärnsenheter också vara bemannade med fast anställda soldater. Skulle det inom ramen för denna principiella lösning vara nödvändigt att prioritera så är det framförallt behovet av att ha ständigt gripbara och i huvudsak kompletta förband tillgängliga i Stockholmsområdet och på Gotland, samt behovet av att ha en allsidigt sammansatt ”försöks- och övningsbataljon” kopplad till Markstridsskolan, som bör vara styrande. Detta innebär inte att andra funktioner som artilleri, ingenjör m fl inte skulle ha stående enheter, men dessa bör då främst inriktas mot att vara ”kompetensutvecklare”, kanske i form av stående enheter av kompanistorlek. När den dagen kommer då Armén har såväl beväpnade drönare som spaningsdrönare, och långräckviddiga indirekta eldsystem, så är de förbanden givna kandidater till att delvis bemannas med fast anställda soldater.  De skulle utgöra en vital komponent i beredskapssystemet, framförallt när det gäller att möta ett överraskande angrepp.

För att besvara frågan i rubriken. Är förband med yrkessoldater en parentes i Försvarsmaktens historia? Nej, låt istället det renodlade värnpliktsförsvaret vara en parentes. Historiskt sett, före värnpliktens införande 1901 har vi alltid haft en blandning av mobiliseringsbara förband och förband med heltidstjänstgörande soldater. Det av beredskaps- och utbildningsskäl. Behovet är inte mindre idag, tvärtom.

Författaren är generalmajor och har tidigare bl a varit rektor vid Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Försvarsmakten.

[1] Enbart för att undvika oklarheter i dessa begreppsförvirringens tider. ”Truppföring” är ett samlingsbegrepp för allt vad en chef gör för att leda sitt förband: taktik, samordning av funktioner, utövar ledarskap, m m. Det är också nivåoberoende, pluton till fördelning (division).

Mer av samma skribent