Sovjetunionens upplösning: historia utan historiker

Sammanfattning av Kristian Gerners artikel i KKrVAHT nr 5 1999.

Klas-Göran Karlsson visar i sin bok [1] att kritisk historievetenskap var en bristvara inte bara under Sovjetunionens glansdagar utan även under upplösningstiden. I stället spelade de ideologiska och moraliska bruken av historia stor roll i den politiska kampen, konstaterar Kristian Gerner som recenserar Karlssons bok. De demokratiskt sinnade sökte alternativ till det rådande systemet i den ryska historien, i Stolypins reformer och dumasystemet efter 1906, och i de sovjetiska erfarenheterna från NEP-perioden. De icke-ryska politikerna och intellektuella lyfte fram sina egna nationella historier och framställde dem som början på en bättre utveckling, vilken hade brutits av den ryska sovjetmakten eller av påtvingad samexistens med andra folk. Historien blev på detta sätt ett vapen för dem som ville lösa upp Sovjetunionen. I de tre baltiska republikerna var tendensen antirysk och provästlig och man manade fram en bild av baltisk historisk gemenskap och tillhörighet till Västeuropa. I Kaukasien gav man historisk förankring åt fiendebilder av grannfolken. Att man i Baltikum betonade historisk samhörighet och i Kaukasus fiendskap berodde inte på någon historia "i sig" utan på förväntningarna på framtiden. För balterna framstod det som löftesrikt att frammana samhörighet med väst och för kaukasierna att bli kvitt intima kontakter med grannar av annan religion och språk. Vissa ryska intellektuella sökte sig till den ryska historien för att finna mening, för att skapa en särskild rysk identitet. De vände sig inåt. Historien fick olika funktioner. Klas-Göran Karlssons bok är givande läsning för den som vill veta hur historia kan bli politik. Den är också ett bidrag till diskussionen om historia som vetenskap.