Överflödigt Befäl? Frågan om ÖB-institutionen i samband med 1945 års försvarskommitté och 1948 års försvarsbeslut

Sammanfattning av Hans Zettermarks artikel i KKrVAHT nr 4 1999.

Det svenska militära försvaret har under 1900-talet genomgått en utveckling mot en allt mer enhetlig ledning på central nivå. Det senaste steget togs den 1 juli 1998, då försvarsgrenscheferna avskaffades och ersattes, på en lägre nivå, av s k generalinspektörer för de tre försvarsgrenarna. Fyra år tidigare hade Försvarsmaktens alla myndigheter samlats till en enda under ledning av Överbefälhavaren (ÖB). Dessa förändringar kan ses som kulmen på ett helt sekels utveckling och debatt.

Den svenska förvaltningsmodellen med små departement och starka ämbetsverk ger verkschefen stort inflytande i förhållande till statsmakterna, åtminstone i teorin. ÖB har numera en stark ställning jämfört med andra verkschefer, eftersom Försvarsmakten är ett av de största ämbetsverken. Det svenska försvaret har, i jämförelse med försvarsmakterna i andra demokratier, en enhetlig ledning - med stark Chief-of-Defence och svaga, numera formellt avskaffade, försvarsgrenschefer.

I dag kan ÖB-ämbetet uppfattas som en självklarhet och diskussionen har under det senaste halvseklet mest kretsat kring hur mycket makt och inflytande ÖB skall ha. Men det har inte alltid varit så. Under beredskapen, 1942, permanentades den bara några år tidigare inrättade krigsbefattningen ÖB till att också bli en fredsbefattning. Men när freden kom 1945, var det då självklart att i Sverige hålla fast vid den militära ÖB-posten, då de demokratiska segermakternas väpnade styrkor inte stod under enhetligt militärt befäl?

Sommaren 1945 tillsattes en parlamentarisk försvarskommitté under Karl Levinson, med biträde av militära sakkunniga och experter. Den lade fram sitt betänkande på hösten 1947. ÖB skulle finnas kvar, men en av de tolv reservanterna, kommunistledaren Hilding Hagberg, ville avskaffa ÖB. Året därpå fattades ett försvarsbeslut, enligt vilket ÖB bibehölls och en s k militärledning inrättades. Redan våren 1949 tillsattes en ny försvarsutredning under Torsten Nothin. Den blev dock överspelad av Koreakrigets utbrott och "förpuppades" vintern 1950-1951. Ingen av kommittéerna hade explicit till uppgift att utreda själva ÖB-institutionen, men frågan om försvarets högsta ledning diskuterades.

Syftet med Hans Zettermarks artikel är att utreda hur ÖB-frågan, huruvida den svenska krigsmakten skulle ledas av en överbefälhavare redan i fred, behandlades i den politiska processen efter det andra världskrigets slut. Det som studeras här är både det första försvarsbeslutet efter kriget och dess förarbeten; d v s hur frågan om ÖB-institutionen behandlades i - och i samband med - 1945 års försvarskommitté och 1948 års försvarsbeslut.

Denna artikel består av två delar, publicerade i KKrVAHT nr 4 och nr 5 1999.