Luftstridskrafter bör och kan spela en avgörande roll för svensk och internationell konflikthantering

Sammanfattning av Owe Wagermarks artikel i KKrVAHT nr 4 1999.

Den offensiva delen av flygkriget över Jugoslavien är slut. FN, EU, arméförband, civila hjälporganisationer m fl påbörjar efterhand nästa fas av krishanteringen - återuppbyggnad. Även luftstridskrafterna fortsätter sitt arbete, nu i huvudsak i form av luftförsvar och inte minst flygtransporter.

Stridsflyg, helikoptrar, luftvärn, UAV (unmanned aerial vehicles), ledningsförband, transportflyg, flygbasförband runt om i västvärlden (dock ej Sverige) bidrog aktivt till denna politiska framgång.

Kuwait, Irak, Bosnien och nu senast Kosovo; har luftstridskrafterna slutligen etablerat sig som outil préférable när det gäller internationell krishantering? Kommer FN, och det internationella samfundet i övrigt, därmed att behöva avdelade, förberedda flygförband för att snabbare kunna hantera framtida krishärdar?

Varför vill eller kan inte Sverige bidra med sina luftstridskrafter? Bl a dessa frågor tar Owe Wagermark upp i denna artikel som utgör årsberättelse 1999 i avdelning III (luftkrigsvetenskap). Årsberättelsen presenterades inför Akademien den 26 maj 1999.

Hänger det ihop med den politiskt känsliga frågan kring våra framtida säkerhetspolitiska relationer till vår omvärld? Skall vi verkligen fortsätta vår "neutralitetspolitiska ökenvandring" eller är det dags att konstatera att vår svenska profil tjänat oss väl i det förgångna, men att det nu gäller att i stället så smidigt som möjligt anpassa oss till en interoperabilitetsprofil? Är det inte lika bra att vi ansluter oss till NATO direkt, eller finns det några andra säkerhetspolitiska lösningar på vägen?