"Schlieffenplanen" - ett uppslag för framtiden

Sammanfattning av Claës Skoglunds artikel i KKrVAHT nr 4 1999.

Tysklands generalstabschef 1891-1905, Alfred von Schlieffen, fick ta ansvaret gentemot det hot om tvåfrontskrig som Tysklands statsledning frammanat. Politikens fortsättning men med andra medel. Hans strategiska krigsplan med vidhängande operationsplaner för både öst- och västfronterna var ändamålsenliga. Den sistnämnda planen brukar något oegentligt benämnas Schlieffenplanen. Militärhistorisk kritik mot dess skapare synes i huvudsak oberättigad. Det var dess tillämpning 1914 som brast. Hans operativa och taktiska skolning av den tyska officerskåren i den strategiska planens anda och med sikte på Cannae gav stor skicklighet. Det pedagogiska medlet var främst generalstabsresorna ut mot de berömda slagfälten.

Under 2000-talet förblir möjligheten av krig. Men var, när och hur? Världens väpnade styrkor måste övas att slåss mot verklig motståndare. Tyska Bundeswehr har inlett just generalstabsresor för operativ övning. Men har svårighet att skapa naturliga förutsättningar. Svenska Försvarsmakten har det enklare. Statsmakterna har tillmätt en femårsfrist åt tillväxt för att exempelvis möta ett strategiskt överfall från Ryssland. Det är hög tid, hävdar Claës Skoglund i sin aritkel, både att få fram en operativ planerings/ledningsmodell och att utbilda och på fältet öva Försvarsmaktens enda operativa insatsledning. Gärna i NATO-stil för internationella insatser i samarbete. Detta skulle även underlätta ofrånkomligt bistånd i fall av väpnat angrepp mot Sverige. Som ÖB nyligen framhållit är det nämligen osannolikt att Sverige ensamt kan vidmakthålla sådan kompetens att mer omfattande angrepp kan mötas.