Svenskarna och NATO

Sammanfattning av Nils Andréns artikel i KKrVAHT nr 3 1999.

Den som inte har en fast tro på ett stabilt doktrinsystem, stöter på många frågetecken och motsättningar inför svensk säkerhetspolitik. För många problem är det svårt att finna säkra eller ens förnuftiga svar. Motsättningarna kan förstås, först om man inser att den svenska säkerhetspolitiken skall tillfredsställa många olika politiska ambitioner, både inom och utom landet, och att dessa ofta drar åt helt motsatta håll. I Ann-Sofie Dahls nya bok [1] finns problemen i överflöd. Ett övergripande memento i hela boken är varför Sveriges säkerhetspolitik inte hanteras naturligt och avspänt, som vilken annan fråga som helst? Varför är förhållandet "så snårigt" just i Sverige?

Boken är en grundlig genomgång av frågor om det förflutna, konstaterar Nils Andrén i sin recension. De är väl kryddade med nålstick - i regel välförtjänta - mot historiska och samtida aktörer. Men även framtiden är fylld av frågor. I dagens jakt på det förflutna tycks många glömma bort att dessa är det viktigaste i säkerhetspolitiken.

Säkerhetspolitiken är politiskt kontroversiell. Den som tycker annorlunda får inte låta sig avskräckas av att Ann-Sofie Dahl inte är officiöst renlärig och oftas inte heller finkänslig. De som inte delar hennes syn får inte ta det till ursäkt för att förbigå de centrala säkerhetspolitiska frågorna med tystnad. Hon ställer väsentliga frågor, både sådana som historikerna måste brottas med och sådana som nutidens och framtidens politiker ställs inför. Acceptera utmaningen och ta upp hennes frågor i en naturlig och avspänd debatt! Även på de punkter där avspändheten till äventyrs svikit henne själv. Avfärda dem inte med en onyanserad hänvisning till en traditionell dogmatik!