Var sovjetarmén ett reellt hot?

Sammanfattning av Olof Santessons artikel i KKrVAHT nr 2 1999.

I William E Odoms bok, [1] som här recenseras av Olof Santesson hävdas att Sovjetarmén verkligen inte var någon papperstiger på den tid när dess förmåga fruktades som mest av omvärlden. Sovjetstyrkornas organisation, ledningsförhållanden och operationella förmåga till anfall i vågor var i bestämda hänseenden imponerande. De militära cheferna förmådde att exploatera styrkan och dämpa svagheterna i den sovjetiska staten, samhället och ekonomin.

Taktisk rigiditet kombinerades med operativ och strategisk flexibilitet. Av allt att döma kunde Sovjetarmén effektivt tilldela och flytta reserver och skapa eldunderstöd på djupet mot västliga försvarare.

KGB och den militära politiska ledningen förfogade över brutala medel att tvinga ovilliga officerare och soldater att slåss. Ett krigsutbrott kunde ha omvandlat de sociala och politiska problemen inom de militära leden. Sovjetmilitären förmådde däremot inte att uthärda både fortsatt fred och blödande sår från den politiska och militära kampen i Afghanistan.

Vad som påskyndade kollapsen för den sovjetiska armén var Michail Gorbatjovs strävan att övervinna Sovjets ekonomiska stagnation genom att minska försvarsbördan.

Satsning på "rimlig tillräcklighet" och en defensiv militär strategi förde med sig brådstörtade återtåg av Sovjetarmén från Centraleuropa och akut social misär för officerare som ideologiskt redan var i färd med att tappa fotfästet.

Läs gärna också Joakim Holmbergs artikel i nr 3 2000 om den ryska marinens sönderfall.