1800-talets Ryssland ett militärt reformland

Sammanfattning av Carl Johan Ljungbergs artikel i KKrVAHT nr 2 1999.

Om ryska militära reformer på 1860- och 1870-talen och deras samband bl a med ryska militärattachéers rapporter från Europa och USA liksom om hur utländsk armépraxis och förda krig bedömdes och rönen användes i Ryssland handlar Gudrun Perssons avhandling, [1] som här recenseras av Carl Johan Ljungberg. Genom vad attachéer, slagfältsobservatörer och forskare rapporterade kom den ryska militärledningen snabbare än man tidigare antagit att få en tämligen riktig bild av, och därmed kunna anpassa sin politiska och militära strategi efter, den europeiska armé- och samhällsutvecklingen.

Direkt tryck lades därmed på Ryssland att, i den mån finanserna medgav det, vidta militära reformer och skapa en professionell yrkesarmé. Sålunda förbättrades den militära utbildningen, infördes en öppnare rekrytering, lades vikt vid taktik och strategi, kom fler inslag av krigsspel och stabsövningar samt föll mer tonvikt på generalstabens roll liksom på specialiserad militär forskning. Åtgärder vidtogs även för att säkra försörjningen i krig och vårda resurser av betydelse i fredssamhället. Inte minst för de krigsplaner som antogs från 1870-talet och framåt blev dessa rapporter vitala, samtidigt som reformerna givetvis inte var tillfyllest för att göra den ryska armén till en folkarmé ens med den tidens mått.