Ännu en avvikande mening

Sammanfattning av Hans Ulfhielms artikel i KKrVAHT nr 1 1999.

Denna artikel av Hans Ulfhielm utgör en kommentar till recensionen av Hodder Stjernswärd.

"Poltavafästningen" var ingen fästning utan en befäst stad med svaga befästningar runt staden. Karl XII:s avsikt med "belägringen" har antagits vara att locka Peter I till ett fältslag. För detta talar att endast fyra artilleripjäser avdelades och att beskjutningen begränsades. Skenföretaget gav resultat. Peter I sände en stor styrka för att undsätta Poltava. Karl XII ställde då upp armén i slagordning med fältartilleriregementet framför centern. Hade det lidit brist på ammunition hade det inte grupperats.

"Det svaga svenska artilleriet och bristen på ammunition": Fältartilleriet hade relativt få pjäser men var inte svagt! Under marschen till Poltava var det en avgörande faktor vid stora strider.

Artilleriet hade inte brist på ammunition! En uppsats (Jonas Hedberg 1961), främst grundad på uppgifter ur arkiv i Moskva, anger mängden artilleriammunition som ingick i ryssarnas krigsbyte. Antalet kulor och kartescher var två till tre reglementerade utrustningar. Förrådet av kanonkrut var mycket stort.

För eldhandvapen var tillgången markant sämre. I förråd fanns krut till bara 0,1 reglementerad utrustning! De burna skotten tog nästan slut under slaget.

Svartkrutet var fuktkänsligt. Fuktskador kunde drabba både kanon- och muskötkrut, men i mindre grad kanonkrutet. Inga uppgifter om sämre verkan av kanonkrut vid Poltava har påträffats. Däremot om dålig verkan hos fuktskadat muskötkrut.

Någon avgörande brist på artilleriammunition fanns således inte - däremot på verksam muskötammunition. Denna brist kan vara orsaken till de uppgifter som spritts ända sedan tiden för slaget, men som hänförts till artilleriet, bl a av Axel Gyllenkrok.