Anförande på Akademiens högtidssammankomst 1998-11-12

av Akademiens styresman, viceamiral Peter Nordbeck.

När jag för ett år sedan hade äran att som styresman för Kungl Krigsvetenskapsakademien hålla tal vid vår högtidssammankomst började jag med att redovisa vad min företrädare för hundra år sedan berörde i sitt högtidstal. Idag avser jag gå ytterligare tillbaka i tiden - närmare bestämt till början av 1600-talet.

Utan att göra någon närmare historisk källforskning tror jag mig kunna förstå hur diskussionerna fördes i den dåvarande regeringen. Argumenten för och emot ett eventuellt militärt engagemang i Centraleuropa var säkerligen föremål för noggrann prövning. Utfallet är välkänt.

Som en konsekvens av Gustav II Adolfs beslut började Sverige snabbt integreras i Europas säkerhetsfrågor men också i dess kulturella gemenskap. Efter 30-åriga kriget ansågs Sverige tillsammans med Frankrike vara garanter för freden i Europa. Våra nationella resurser var dock inte tillräckliga för att i ett längre perspektiv kunna upprätthålla denna ansvarsfyllda position. Kulturellt, tekniskt och ekonomiskt fördjupades dock vår integration och har nu lett till att vi är en stat i den Europeiska Unionen.

Utan att närmare gå in på alla de händelser som på ett eller annat sätt markerat milstolpar i utvecklingen av vår säkerhetspolitik alltsedan 1600-talet kan vi konstatera att vi trots minskande relativa resurser under lång tid aktivt engagerade oss i Europas säkerhetsfrågor. Många gånger tog vi klar ställning för och emot kombattanterna under många av 1700- och 1800-talens europeiska konflikter.

Under innevarande sekel kom vi dock att successivt alltmer isolera oss från vår kontinents stora säkerhetsfrågor. Tydligast framstod denna isolationistiska politik under andra världskriget då vi trots insikten om vad en tysk seger skulle innebära för vårt nationella oberoende vågrade att engagera oss i kampen mot det nazistiska Tyskland. I ett historiskt perspektiv måste denna neutralitetspolitik framstå som svårbegriplig.

Det finns anledning att erinra sig vad Churchill sade i ett radiotal i januari 1940 om de neutrala staterna.

"De böjer sig ödmjukt och i fruktan för det tyska hotet om väld, under tiden tröstande sig med tanken att de allierade skall segra. Varje land hoppas att om det matar krokodilen nog, innan dess tur att bli uppslukad kommer, skall han äta upp det sist. Alla hoppas att stormen skall dra förbi innan deras tur att bli uppslukade kommer. Men jag fruktar - och jag fruktar högeligen - att stormen inte kommer att dra förbi. Den kommer att rasa och ryta ännu starkare och breda ut sig ännu mer. Den kommer att sprida sig till södern och till Norden. Det finns ingen utsikt till ett hastigt slut, utom i samfälld handling."

Politiken under tiden för andra världskriget framställs ofta som framgångsrik. Och det var den i så motto att den höll Sverige utanför krigshandlingar på vårt landterritorium. Till sjöss utsattes vi emellertid för flera väpnade angrepp. Men att vi lyckades hålla oss utanför kriget förklaras nog bäst av att kontrollen över svenskt territorium inte var absolut nödvändig för de aktuella operationerna.

Det finns all anledning att ifrågasätta om inte en koordinerad samlad säkerhets- och försvarspolitik bland de demokratiska staterna i Europa under 1930-talet skulle ha förhindrat ett andra världskrig. I alla händelser var det sådana tankar och erfarenheter, som låg till grund för skapandet av NATO.

Jag är medveten om att vår säkerhets- och försvarspolitik under det kalla kriget kan betraktas som i hög grad aktiva bidrag i strävan att minska risken för krig. Många gånger håvdas det att vår säkerhetspolitik, baserad på alliansfrihet och ett starkt försvar, utgjorde en förutsättning för de fredliga relationerna mellan Sovjetunionen och Finland. Våra insatser för Förenta Nationerna är andra exempel på en aktiv säkerhetspolitik i strävan att begränsa effekterna av förekommande konflikter. Vi får dock inte glömma att syftet med politiken var att vi i händelse av en storkonflikt i Europa än en gång skulle vara neutrala och hoppas på att de demokratiska staterna skulle segra. Politiken hade djupa rötter i andra världskrigets erfarenheter

Trovärdigheten i den s k neutralitetspolitiken har i hög grad varit beroende av att den inte ifrågasatts genom bl a en livlig debatt om dess förutsättningar. Därigenom hamnade vår säkerhetspolitik i något som kan liknas vid ett moment 22. Neutralitetspolitiken fick inte ifrågasättas och därmed kunde den inte utsättas för en seriös granskning.

Mycket har ändrats i grundförutsättningarna för den säkerhetspolitik, som lades fast efter och i skuggan av andra världskriget. Det finns därför anledning att seriöst pröva om alla hörnstenar i vår säkerhets- och försvarspolitik verkligen är fast förankrade och bildar ett samverkande stöd i framtiden.

Styresmannen håller sitt anförande vid Akademiens högtidssammankomst den 12 november 1998.

Årets arbete inom Akademien har koncentrerats kring frågor som berör omfattningen och formerna för våra internationella åtaganden och dess betydelse för säkerhetspolitiken samt vilka konsekvenser verksamheten kan ha på utformningen av vårt försvar. I principiella termer liknar frågeställningen delvis vad som behandlades i regeringen för mer ån 350 år sedan.

Det leder alldeles för långt att här redovisa alla de synpunkter som hittills kommit fram i årets arbete. Låt mig dock beröra några förhållanden som jag uppfattar vara väsentliga. Det råder i Akademien ingen tvekan om att försvarsmaktens internationella verksamhet utgör ett viktigt stöd för vår säkerhetspolitik men det utgör inget alternativ till ett försvar format att möta väpnade angrepp mot det svenska territoriet eller andra viktiga nationella intressen. Det handlar mer om två sidor av samma mynt. Enligt min uppfattning framkom det också att de olika uppgifterna inte motiverar principiellt olika kvalitetskrav på förbandens materiella och personella innehåll. Men den förhållandevis kraftiga ökningen av den internationella verksamheten parad med minskade försvarsekonomiska satsningar leder naturligtvis till många besvärliga avvägningsfrågor.

Vi kan konstatera att våra framtida möjligheter att stödja FN:s fredsbevarande och konfliktdämpande operationer blir alltmer beroende av hur våra resurser kan samordnas med NATO;s motsvarande enheter. För framtiden kan vi naturligtvis välja en våg, som leder till att våra internationella insatser enbart görs i missioner där NATO inte är engagerat eller begränsas till att endast omfatta civila resurser. Men en sådan väg skulle enligt min mening leda till en allvarlig och oönskad begränsning av vår säkerhets- och försvarspolitiska handlingsfrihet. Ett fortsatt fötroendefullt samarbete med NATO framstår, som den enda rimliga utvecklingen på sikt.

I årets arbete framkom också behov av att sammanhanget mellan våra nationella intressen i närområdet och våra försvarspolitiska ambitioner måste bli tydligare. I dagens och vad jag förstår även morgondagens försvarsekonomiska situation är det inte möjligt att upprätthålla en förmåga att på kort tid anpassa totalförsvaret till alla tänkbara händelseutvecklingar. På ett eller annat sätt måste vi välja samtidigt som sammanhanget mellan konflikter och betvingelsemetoder måste göras tydligare. I detta sammanhang uppkommer naturligen frågan; om invasion alltjämt är en relevant betvingelsemetod - om inte - vilka är då relevanta?

Under Akademiens nästa verksamhetsår skall vi därför särskilt ägna oss åt att försöka identifiera framtida konflikter samt vilka metoder som rimligen kan komma ifråga för att hantera och begränsa dessa. Som ett led i denna verksamhet har vi inlett diskussioner med andra Akademier om hur framtidens energiproblem kan påverka levnadsvillkoren för individer och nationer. I översiktliga termer framstår frågan om nästa sekels energiförsörjning som monumental. Vilka alternativ finns att tillgå, vad kommer tekniken att erbjuda i form av energisnåla lösningar och nya energikällor? Hur länge kommer världens råoljetillgångar att räcka med dagens pris- och komsumtionsnivåer. Energifrågan är förmodligen en bland många andra svåra frågor, som kommer att leda till säkerhetspolitiska påfrestningar

Vid sidan av energiproblemen finns det många andra orsaker till konflikter mellan folk, nationer och stater. Även om det är svårt att förutse vilka konflikter som kommer att prägla vår närmaste framtid får det inte hindra oss från att försöka skapa former och redskap, som gör det möjligt att påverka framtiden i en för oss önskad riktning.

Det finns all anledning att beakta amiralen, historikern och författaren Tucidedes ord "Fördold är kampens fortgång - ty av små ting alstras stora - och lidelserna vållar det oväntade".

Jag tror inte att jag blir motsagd om jag påstår att många av morgondagens konflikter och problem inte kan lösas på nationell bas. Det krävs internationell samordning och Sverige kommer att delta i sådan samordning. Jag upplever det som okontroversiellt att sådan samordning idag och även i framtiden många gånger kommer att bedrivas under NATO:s ledning. Detta framtvingar, som jag tidigare anförde, att våra förband i ökad grad måste anpassas till NATO-standard. Någon gräns för sådan anpassning är svår för att inte säga omöjlig att definiera. Mitt intryck från Akademiens seminarium i oktober säger mig att det inte går att driva en samordning styckevis, delvis och frikopplat från våra strikt nationella behov. Om detta intryck är riktigt uppstår frågan om det i längden går att bedriva ett nära konfliktförebyggande och konfliktbegränsande arbete tillsammans med NATO och inom den Europeiska Unionen utan att det försvarspolitiska samarbetet måste fördjupas ytterligare. Jag förutser att denna fråga kommer att belysas ingående i Akademiens arbete under 1999.

Även om detta verksamhetsår ännu inte är avslutat - den 8 december skall den sista årsberättelsen för 1998 års arbetstema redovisas i Akademien - vill jag idag ta tillfället att tacka Akademiens ledamöter för årets insatser och rikta ett alldeles särskilt tack till hedersledamoten Carl-Olof Ternryd och ledamoten Swen Persson för deras arbete med vårt oktobersymposium. Årets arbete har gett oss många impulser inför nästa verksamhetsår för Fäderneslandets försvar.