Minnesteckningar över bortgångna ledamöter

av Akademiens andre styresman, riksarkivarie Erik Norberg. Minnesorden täcker perioden 1997-11-13 - 1998-11-12.

Avdelning I

Stig Löfgren blev officer vid Wendes regemente, A 3, 1933. Under krigets inledningsår utnämndes han till kapten och genomgick Krigshögskolan. 1944 placerades han som detaljchef vid Försvarsstaben. På arméavdelningen kom han sedan att arbeta nära stabschefen Carl August Ehrensvärd. Han var under ett antal år samtidigt biträdande lärare vid Krigshögskolan, och medverkade som expert i 1945 års försvarskommitté, där han gjorde en insats som kom Ehrensvärd att i sina memoarer kalla honom en av de "bästa av de unga generalstabarna". Det var också vid denna tid som han gav ut publikationen "Stabsarbete i Fält" (1945).

När man inom de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna 1948-1949 vägde fördelarna med en nordisk orientering gentemot en allmänt västinriktad, återfanns Stig Löfgren bland de svenska militära experterna. 1949 fördes han över till Bodens artilleriregemente, där han utnämndes till major, och 1953 kom han tillbaka till Försvarsstaben. Han blev nu avdelningschef vid utrikesavdelningen, där han tämligen snart avancerade till överstelöjtnant.

1956 utnämndes Stig Löfgren till försvarsattaché i Washington och Ottawa. Han stannade i utrikestjänsten i fem år. Det var en händelserik tid som sammanföll med svenska förhandlingar om att få köpa amerikanska jaktrobotar, samtidigt som amerikanska regeringen i hemlighet noterade den svenska västorienteringen och direkt på president Eisenhowers inråden inriktade sig på att godkänna försäljning av moderna vapen efter beslut från fall till fall. Det var en givande men i tiden avgränsad period, när Stig Löfgren som svensk försvarsattaché iWashington hade en gynnad ställning och stor tillgång till värdefull information. Kontakterna med Stig Wennerström kom dock under lång tid att sätta spår hos honom.

1961 återvände Stig Löfgren för att bli chef för Wendes regemente, där han en gång i tiden hade inlett sin officersbana. Tiden i Kristianstad blev kort. 1963 ingick han i den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genève som militär expert hos Alva Myrdal. Det gällde att finna en väg till ett provstoppsavtal för kärnvapen. Som ledande nation bland de obundna staterna i konferensen tog den svenska delegationen intiativet till ett förslag som baserades på provstopp samt ett visst antal inspektioner årligen. Men stormakterna gjorde démarscher i Stockholm för att undvika det som de uppfattade som alltför komplicerad sifferexercis, och UD desavouerade Myrdal och den svenska delegationen. På kort sikt innebar detta en stor prestigeförlust för de svenska förhandlarna, men ett provstoppsavtal på något annorlunda grunder undertecknades senare samma år. Löfgren beundrade Alva Myrdals hängivenhet för uppgiften och respekt för experternas sakkunskap men hade svårare att smälta hennes moraliserande hållning och engagemang i den som han tyckte alltför känsloladdade fredsrörelse som vid samma tid byggdes upp i Europa.

Hemkommen från Genève övertog Stig Löfgren befattningen som ställföreträdande militärbefälhavare i I. Militärområdet, åter i Kristianstad således. Efter att ha utnämnts till generalmajor blev han 1967 militärbefälhavare i Bergslagens militärområde. 1973 lämnade han den aktiva tjänsten med generallöjtnants titel.

Stig Löfgren var en charmerande och bildad person, som inte hade några svårigheter att klä sina åsikter i ord. Hans stora naturintresse och fallenhet för idrotter som ridning och orientering uteslöt inte en vaken blick för skönlitteratur och filosofi. Med sitt intresse för de allmänna försvarsfrågorna var det naturligt att han engagerade sig i debatten. 1949 publicerade han tillsammans med Malcolm Murray skriften "För Nordens frihet: synpunkter på ett tidsenligt försvar". Boken publicerades mot bakgrund av att de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna just hade misslyckats. Författarna visade här ett starkt skandinaviskt engagemang. Läget för de enskilda länderna var enligt dem vid denna tid så utsatt, att man inte kunde lösa viktiga politiska eller militära frågor enskilt. Man skulle därför arbeta vidare på att skapa samförstånd i närområdet och inte ge upp försöken till skandinavisk enhet. Samtidigt borde man dock gardera sig genom att inrikta försvaret, så att en samverkan med Atlantpaktsstaterna blev möjlig i händelse av krig.

Stig Löfgren gjorde tidigt inträde i Klubben Brunkeberg och berikade sammankomsterna med ett antal föredrag i ett internationellt säkerhetspolitiskt perspektiv. Sin största publicistiska insats gjorde han som mångårig medarbetare i Svenska Dagbladet, där han kom till tals i ett flertal understreckare, krönikor och kortare inlägg. Han engagerades i tidningen redan 1945, när hans chef Ehrensvärd tillhörde de tunga medarbetarna. Han var militär expert vid ledaravdelningen och ingick i tidningens styrelse under den långa perioden 1968-1982.

Stig Löfgren blev ledamot av Akademien 1951.

Avdelning II

Bertil Larsson utbildade sig vid Sjökrigsskolan, som han lämnade 1935 i egenskap av kursetta. Han blev officer vid kustartilleriet, undervisade vid Sjökrigshögskolan 1944-1951, blev stabschef vid Blekinge kustartilleriförsvar 1952, bataljonschef vid Karlskrona kustartilleriregemente 1956 och chef för Kustartilleriets skjutskola 1958. Han utnämndes till överste 1960 och gick året därpå genom Sjökrigshögskolans högre stabskurs. Larsson lämnade skjutskolan för att ta över befattningen som stabschef under Erik Rosengren vid den nyinrättade Militärhögskolan, som 1961 hade skapats efter det att de olika militära högskolorna hade slagits samman till en för alla de tre försvarsgrenarna gemensam militärhögskola. Två år senare tillträdde han posten som chef för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms försvarsområde, en tjänst som han lämnade med pension 1967.

Bertil Larsson innehade ett antal viktiga stabsbefattningar på olika nivåer. Han var expert vid 1945 års och 1949 års försvarskommissioner och tjänstgjorde däremellan under en tid vid Försvarsdepartementet. Han deltog flitigt i försvarsdebatten med ett antal tidningsartiklar. Tillsammans med några andra yngre kustartilleriofficerare bidrog han till att debatten om skärgårdsförsvarets modernisering kom utanför Sjökrigsskolan. Den linje som företräddes var att Sverige skulle anamma utländska erfarenheter från särskilda Commmando-trupper och omsätta dessa i specialförband som skulle ge kustartilleriet den önskvärda offensiva rörligheten. Mot detta stod arméofficerares synpunkter om det tillräckliga i att utnyttja lokalförsvarsförbanden på ett bättre sätt.

Sålunda bidrog Bertil Larsson till uppkomsten av kustjägarna 1957, och det kan tyckas logiskt att han några år senare tilldelades Stockholms kustartilleriförsvar. Under sin tid i Vaxholm arbetade han för att skärgårdsförsvaret skulle få ett eget museum, och 1964 kunde han slutligen stå som värd vid invigningen av Vaxholms fästnings museum. Bertil Larsson hade tidigt fått utlopp för en betydande pedagogisk talang, som han inte ogärna kryddade med humor och en god berättartalang. Han blev ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien 1961.

Andre sekreteraren, överste 1. gr Rolf Öhman föredrar minnesteckningar över bortgångna ledamöter på högtidssammankomsten.

Avdelning III

Åke Mangård började omedelbart efter studentexamen sin flygutbildning på Ljungbyhed. Det var 1936, samma år som riksdagen hade fattat det nya försvarsbeslut, som innebar en långsiktig utbyggnad av flygvapnet. Han lämnade utbildningen i april 1939 som jaktflygare, kursetta och fänrik. Däremot lämnade han inte Ljungbyhed utan stannade ytterligare ett par år och utbildade sig vidare till flyglärare. Efter utnämning till kapten 1946 gick han genom Flygkrigshögskolans stabskurs, avancerade till major 1951 och fick befattning som chef för Flygstabens operationsavdelning 1953.

Som nyutnämnd överstelöjtnant övertog Mangård posten som chef för Flygkadettskolan 1956, där han blev kvar i tre år, tills han 1959 som överste för en kort tid övertog chefsskapet över F 9, Göta flygflottilj. Redan tjänsten på F 9 avbröts då och då för tjänstgöring i Stockholm, och 1960 återvände han till Flygstaben som souschef. Året därpå gick han över till Försvarsstaben som chef för dess operationsledning. 1964 utnämndes han till chef för 4. Flygeskadern i Luleå. Han befordrades tämligen omgående till generalmajor men lämnade tjänsten 1966.

Med en storvuxen gestalt, som inte brukar anses självklar för en jaktflygare, vandrade Åke Mangård snabbt från befattning till befattning. Han var inte 50 år, när han i hög befattning lämnade flygvapnet. Det som för de närmaste åren skulle uppta hans tid blev i stället industrin. Han flyttade från Luleå till Los Angeles. I fyra år kom han att verka för Rockwell International Corporation, en av tidens ledande flygindustrier, som några år senare fick amerikanska regeringens uppdrag att kontruera den första rymdskytteln. 1970 återvände han till Sverige. Han skulle nu för en längre period företräda SKF, det första året i Göteborg, från 1971 i Tokyo och från 1974 i Madrid, där han bosatte sig för återstoden av sitt liv. Han pensionerades från tjänsten vid SKF 1985, men fortsatte under ett par år att arbeta för det spanska Empresa Nacional de Electronica y Sistema.

Flygvapnet gick genom en enastående utveckling från den tid, när Åke Mangård inledde sin bana som jaktflygare och flyglärare, till 1960-talet när han avslutade sin karriär i flygvapnet på olika höga stabsbefattningar. Hans breda erfarenhet från tjänsten var en god språngbräda in i industrin; likaså förmågan att koncentrera sig på uppgiften, sätta in den i ett större sammanhang och att snabbt hantera den. Till egenskaperna hörde en utomordentlig social förmåga. Mangård valdes in i Akademien 1959.

Avdelning IV

Ulf H Johansson är i sig själv ett utomordentligt exempel på det fruktbara samarbetet mellan försvar och industri under efterkrigstiden. Efter civilingenjörsexamen på elektrotekniska linjen vid Chalmers tekniska högskola 1956 och en tid som forskningsassistent vid högskolan, inledde han 1959 en mångårig karriär vid Ericsson-koncernen, där även hans farfar under åtskilliga år hade haft en ledande ställning. Den första perioden ägnades åt mikrovågskonstruktioner vid företagets radaravdelning i Mölndal, där han blev gruppchef och konstruktionschef. Efter ett par år gick han genom den ansedda ledarutbildningen vid IMEDE i Lausanne.

Så småningom lämnade han den tekniska utvecklingen för att gå över till försäljningsavdelningen vid Ericsson. 1967 blev han chef för divisionsstab, två år senare marknadschef, 1977 divisonschef och slutligen chef för affärsområdet försvar från 1983 till 1990. Han svarade nu inte bara för marknadsfrågor utan även för projektering och förnyelse, installation och drift av produkter särskilt inom det militära området. Samtidigt hade han under några år befattningarna som v VD för Ericsson Radio Systems samt från 1988 som VD för det nybildade Ericsson Radar Electronics.

Rymdverksamheten vid det som nu heter Saab Ericsson Space tilldrog sig under en tid hans intresse och engagemang. Arbetet ledde till de radiolänksystem som skulle bli särskilt framgångsrika som systemet Minilink. Under Ulf H Johanssons tid som försäljningschef utvecklades den första realtidsdatorn för Viggens testsystem. Det har lett vidare till dagens teleövervakningssystem. Till de mest betydande militära tillämpningarna inom hans område räknas de första radar- och datorsystemen för Viggen och Gripen. I början av 1990-talet lämnade Ulf H Johansson Sverige för att i egenskap av VD för Ericsson Telecommunications i Singapore ta över ansvaret för en ny och expansiv region. Han lämnade den aktiva tjänsten 1994.

Ulf H Johansson var under hela sin aktiva tid anställd på centrala befattningar inom Ericsson. Han deltog i den tekniska utvecklingen och fick god nytta av den förmåga att kommunicera som ingick i hans egenskaper. Till karaktären hörde en förmåga att leda med sakliga argument och utan stora åthävor, att tillsammans med sina medarbetare röra sig mot mål som uppfattades som gemensamma. Han verkade i centrum för en teknisk utveckling som har bidragit till Sveriges nationella profil. Genom verksamhetens betydelse för försvaret har han samtidigt bidragit till det som under de senaste decennierna har tillhört det svenska försvarets profil. Han blev ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien 1982.

Översten av 1. graden Pehr-Gunnar Grenander avled den 29 januari 1998. Han föddes i Umeå 1914. Närmast anhöriga är hustrun Hertha samt döttrarna Lena och Åsa.

Gunnar eller "Pelle" Grenander, vars far var jägmästare, var i sin ungdom landstormspojke, valde officersyrket och blev 1936 fänrik vid Bodens artilleriregemente. 1944 blev han kapten vid fälttygkåren. Han gick genom Artilleri- och ingenjörhögskolan, där han också undervisade under åren 1947-1949. Under en tid studerade han vid Tekniska högskolan i Stockholm och under åren 1954-1957 var han lärare vid Krigshögskolan. Det mesta därutöver har att göra med hans tjänstgöring vid Försvarets materielverk och dess föregångare. Under större delen av 1950-talet var han chef för artilleri- och ammunitionssektionen vid Arméförvaltningen. 1958 blev han chef för robotkontoret vid Armétygförvaltningen, och från 1964 till sin avgång från aktiv tjänst 1975 hade han befattning som chef för vapenavdelningen vid Arméförvaltningen, senare Försvarets materielverk. Fram till 1983 verkade han sedan som konsult vid Bofors.

Gunnar Grenander tillhörde en släkt av matematiker. Han var en av vår tids främsta vapenexperter. Hans kunskaper om vapen och vapenverkan utvecklades med hans utbildning, trupptjänst och verksamhet vid förvaltningen, men den var också i hög grad en produkt av hans egna egenskaper som uppfinnare och pådrivare. De flesta vapensystem från granatgeväret Carl Gustaf som började utvecklas på 1940-talet bär på ett eller annat sätt hans signatur. Till de mest bekanta hör robot 70 och haubits 77. En orsak till framgången var hans och andras observans på värdet av att vapnet måste ses i perspektiv av den miljö där det skulle användas.

Som föredragande i avdelningen för militärtekniska vetenskaper presenterade Grenander årsberättelsen i akademien för 1963 under rubriken "Pansarvärnsvapen kontra pansar". I den aktuella frågan om stridsvagnar borde beväpnas med kanon eller robot rekommenderade han fortsättningsvis kanon. Däremot förutspådde han att robotar snart skulle tränga ut rekylfria kanoner i pansarvärnet. Till perioden hörde ett fruktbart studiearbete inom försvarsförvaltningen och ett nära samarbete mellan försvar och industri. Grenander var en viktig och repekterad motpart till industrin i det nära samarbetet och bidrog med sin exceptionella tekniska begåvning till att projekt utvecklades till att bli exportframgångar.

Under ett antal år var Gunnar Grenander också anlitad som konsult av Försvarets läromedelscentral. Till hans talanger hörde förmågan att förmedla ett budskap. Han var en flitig författare och publicerade artiklar i Artilleritidskrift samt arbeten som Vapenlära för armén (1986) och Arméns eldkraft 1939-1995 (1996). Han medverkade i verket Kungl artilleriets historia, och när Nationalencyklopedin organiserade sitt omfattande arbete var det naturligt att han blev anlitad som militärteknisk expert. Genom det stora antal artiklar som han på det sättet har förmedlat till allmänheten, kommer han under lång tid framöver att ha format den allmänna bilden av vad som avses med artilleri och vapenlära.

Med sin stora aptit på nya uppgifter kunde Gunnar Grenander inte avhålla sig från att gå in i vår historias största gåta, dödsskottet vid Fredrikssten den 30 november 1718. Med arbetet "Karl XII:s död" (1988) ville han på ballistiska grunder bevisa att skottet avlossades med en tre- eller sexpundig kanon från en avlägsen norsk ställning, och att således varje mordteori måste vara falsk. Men vår historia behöver leva med gåtor av detta slag. Grenander har senare blivit motsagd både i Sverige och Norge, och diskussionen kommer att gå vidare - nu ytterligare berikad. När han gick bort var han engagerad i forskning i Trettioåriga krigets historia.

Gunnar Grenander spred stor trivsel i omgivningen. Hans bemötande var vänligt och hans skratt smittande. På begåvade personers vis kunde han vara både glömsk och opraktisk, så fort som han kom utanför vapenområdet. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1959.

Kommendörkapten Yngve Rollof avled den 14 februari 1998. Han var född 1914. Närmast anhöriga är barnen Anna, Jan och Ulf.

Yngve Rollof föddes och växte upp i Göteborg. Han tog studenten i Stockholm och inledde studier till bergsingenjör vid Tekniska högskolan. Men det marina intresset tog över. Han begav sig till Karlskrona och blev sjöofficer 1937, avancerade till löjtnant 1939 och kapten 1945. Under beredskapstiden hade han ett flertal sjökommenderingar på olika fartyg, från jagare till pansarskepp. Med sin inriktning på artilleritjänsten blev han kontrollofficer vid Bofors 1949, chef för Marinförvaltningens kontrollkontor 1952 och chef för artillerisektionen vid Karlskrona örlogsvarv 1956. Däremellan hade han hunnit med en period som fartygschef på jagaren Ehrenskiöld. Han var lärare i artilleri vid Sjökrigshögskolan. Han avancerade till kommendörkapten av första graden och tjänstgjorde 1961-1962 som fartygschef under långresa på på minfartyget Älvsnabben. 1964 lämnade han den aktiva tjänsten. Under en lång period skulle han sedan verka som företagare och konsult i företagsekonomiska frågor.

Trots den marina karriären är det knappast i första hand som sjöofficer som Yngve Rollof skall kommas ihåg. Han gav aldrig helt upp studierna på Tekniska Högskolan utan utexaminerades som bergsingenjör 1952. Han inledde sin publicistiska verksamhet med uppsatsen "Artillerimaterielens utvecklingstendenser under senaste decenniet", publicerad i Tidskrift i sjöväsendet 1953. Han engagerade sig i tidens planeringsmetoder och var en av arrangörerna av ett nordiskt symposium över matematikmaskiner i Karlskrona 1959. Året därpå publicerade han ett arbete rörande operationsanalys, ett ämne som vid denna tid var på mångas läppar. Därifrån var inte avståndet så långt till intresset för företagsekonomi i bred bemärkelse, och från hans penna flöt under de kommande åren åtskilliga arbeten om kvalitetskontroll, planering, lönsamhet och företagsledning. Några översattes till danska och finska.

Hans breda kulturella intressen förde honom djupare in i forskningens och författandets värld. Under en tid var han redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet. Hans livsgäring är arbetet "Sveriges inre vattenvägar", där han detaljerat beskrev alla de vattensystem som varit av betydelse för sjötrafiken. Källmaterialet utökades efter åtskilliga kontakter med hembydsforskare och fartygspersonal, som han spårade genom att söka upp stationsmästarna på landets postkontor. Verket gavs ut i fyra delar under åren 1977 till 1981. I "Ålabodar" (1984) beskrev han kustfiske och sjöfart längs skånska kusten. I arbetet "Stenlexikon med kulturhistoria" (1989) anknöt han till sina studier genom att belysa stenen som material och föremål. I "Stormning - fästningar och belägringar" (1991) har han ställt samman kunskap om skansar och fästningar i landet. Han kompletterade under senare år sin marint inriktade forskning med ett antal lexikon över knopar och tågvirke, segelfartyg och nautica i allmänhet.

Yngve Rollof har med sitt författarskap varit en viktig brygga mellan hembygdsintresset och den akademiska forskningen. Hans intressinriktning kan synas splittrad, och hans karriärväg var också ett sökande efter uppgifter som särskilt motsvarande hans egenskaper och kapacitet. Arbetskapaciteten var av ovanlig art, engagemanget likaså. 1994 fick Rollof ett välförtjänt och av honom själv uppskattat akademiskt erkännande, när han promoverades till filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet. Han valdes in i Akademien 1961.

Avdelning V

Omedelbart efter studentexamen påbörjade Lars Troell sina studier i medicin. Han blev med lic 1941 och disputerade i kirurgi vid Karolinska institutet 1947 på avhandlingen "Inhalational therapy of experimentally provoked ileus". Troell var huvudsakligen knuten till Karolinska institutet. Han blev docent 1951 och tjänstgjorde under längre tid vid brännskadeavdelningen.

Under beredskapsåren var Troell inkallad som marinläkare huvudsakligen på flottans fartyg. Han avancerade till marinläkare av 2. graden 1944, 1. graden 1946 och till 1. marinläkare 1953. 1956 utnämndes han till marinöverläkare och chef för marinläkarkåren. Efter två år som marinstabsläkare tjänstgjorde han som försvarsöverläkare vid Sjukvårdsstyrelsen 1971-1976, som chefsläkare vid Statens personalnämnd 1976-1979 och som överläkare vid Statens arbetsmarknadsnämnd till pensioneringen 1981.

Lars Troell hade en viktig roll i efterkrigstidens försvarssjukvård, som befann sig i en svacka efter det att åtskilliga kompetenta kolleger hade lämnat området efter beredeskapen. Med betydande kraft skapade han resurser för forskning inom områden som dykfysiologi och brännskadebehandling. Genom ett omfattande internationellt kontaktnät kunde han låta den svenska marinen dra erfarenhet av modern krigssjukvård. Marinen blev genom detta ledande inom området i landet och fick dessutom en internationell rangplats i utvecklingen. Det var också han, som efter erfarenheter från USA introducerade krigskirurgisk utbildning på levande försöksdjur. Verksamheten skapade ett nytt forskningsområde och en övningsrealism som var banbrytande.

Själv publicerade han ett stort antal arbeten om särskilt allmän kirurgi, brännskadebehandling och katastrofmedicinsk organisation. I Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift bidrog han 1962 tillsammans med ett par kolleger med en artikel om initiala personskador vid kärnladdningsexplosion. Slutsatsen där var att antalet omhändertagna inte behövde vara större än vid konventionell strid, men att sjukvården ändå borde dimensioneras, så att den skulle kunna ta hand om 1/5 av förbandets styrka.

Med sin positiva läggning och entusiasm åstadkom Lars Troell ett fruktbart arbetsklimat. Hans professionella bakgrund och dynamiska personlighet bidrog till att effektivt rycka upp den marina sjukvården. Hans framtidsinriktade läggning gjorde den till mönsterbildande för försvarssjukvården i allmänhet. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1959.

F d generaldirektören Ragnar Lundberg gick bort den 2 juni 1998. Han föddes i Kristianstad 1905. Närmast anhöriga är hustrun Alice samt sonen Jan.

Ragnar Lundberg läste juridik i Stockholm, fullgjorde tingstjänstgöring, utnämndes till assessor vid Svea hovrätt 1939 och hovrättsråd 1946. Men han hade redan lämnat den traditionella domarbanan för att närma sig försvarsförvaltningen. Han hade tjänstgjort som sekreterare i 1940 och 1941 års militära förvaltningsutredningar och i 1941 års försvarsutredning, som under statssekreteraren Tage Wärn på rekordkort tid presterade det betänkande som skulle bli vägledande för försvarets uppbyggnad under resten av breredskapsperioden. Han var ledamot av försvarsförvaltningens organisationsnämnd 1943, utredningen angående försvarets byggnadsförvaltning 1944-1945, generalsekreterare i 1945 års försvarskommitté och liksom så många andra framstående försvarsspecialister expert i de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna 1948.

När han 1947 blev utnämnd till statssekreterare i Försvarsdepartementet under försvarsminister Allan Vougt, hade han således i särskilt hög grad fått kännedom om den försvarsförvaltning som under långa tider varit föremål för ett nästan oupphörligt utredande. Två år därefter efterträdde han i egenskap av generaldirektör den siste generalkrigskommissarien Thorsten Wijnbladh som chef för Försvarets civilförvaltning. Lundberg skulle stanna där till 1968, en period av nästan tjugo år. Åren efter pensioneringen fylldes av uppdrag i ett flertal utredningar, och tiden 1968-1974 var han styrelseledamot i Försvarets materielverk.

Verksamheten vid den anrika civilförvaltningen undergick åtskilliga förändringar under Ragnar Lundbergs tid som verkschef. Efter inrättandet av en hålkortscentral centraliserades försvarets lönebehandling i allt väsentligt. Samhällsutvecklingen påverkade betydelsen av en allmän personaladministrativ stödverksamhet. Genom det ökade ansvar som överbefälhavaren fick beträffande långsiktsplanering och anslagstilldelning genom 1958 års försvarsbeslut förlorade civilförvaltningen sin tidigare roll som äskande myndighet för försvarsgrenarnas anslag.

Ragnar Lundberg verkade för att bibehålla civilförvaltningens oberoende ställning som fackmyndighet i förhållande till Kungl. Maj:t och försvarsmyndigheterna. I den årsberättelse om Civilförsvarstjänsten som han 1957 presenterade i Krigsvetenskapsakademien varnade han för att tyngdpunkten i remissbehandlingen av försvarets myndigheter annars skulle förflyttas till verk utanför försvaret. Uttalandet citerades i betänkandet Försvarsmaktens högsta ledning avgivet av 1958 års försvarsledningskommitté. Hans noggranhet i förhållande till regelverket parades med omsorg om det egna myndighetsområdet.

Vid sidan av tjänsten svarade Ragnar Lundberg för utgivningen av försvarsdelen av Svensk lagsamling (1954). Han har med begrepp som oegennyttig, lojal och självständig karakteriserats som en urtyp för den svenska ämbetsmannakåren. Han valdes in i Kungl Krigsvetenskapsakademien 1951 och var dess andre styresman 1966-1973.

Vi har i år erinrat om åtta bortgångna ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien. De representerar de tre försvarsgrenarna, försvarsindustrin samt förvaltning och forskning. I en runa över Stig Löfgren har Svenska Dagbladets förre kulturchef Leif Carlsson berättat om ett samtal som de två hade ett par dagar före Stig Löfgrens bortgång. Generalen frågar kulturskribenten hur han tänker sig döden: "Som en oändlig frid", blir svaret. "Då har den sista biten fallit på plats", svarade Stig Löfgren.

Detta är vackert och tänkvärt. För eftervärlden är det nog ändå inte hela sanningen. De personer som vi idag berört, har alla lämnat ett viktigt arv efter sig. Det kan gälla kolleger som har påverkats av dem i tjänst eller utbildning; det kan gälla insatser i försvarets utveckling som vi länge kan dra fördel av; det kan gälla den rent personliga beröring som hos en eller annan av oss har varit av betydelse. Det kommer att ta mycket lång tid, innan de sista bitarna har fallit på plats.