The Future Role of Nuclear Weapons in Europe

Den 24 april 1996 höll Akademiens avdelning VI ett symposium på ovanstående ämne, vilket dokumenterades i KKrVAHT nr 6 1996.

Författare	Artikel	Sidor
Steven A Maaranen	A US View	VI-5-16
Alyson J K Bailes	A British View	20-28
Thérèse Delpech	A French View	VI-32-39
Oleg Grinevsky	A Russian View	VI-43-48
Finn K Fostervoll	A Norwegian View	VI-52-60

Professor Bo Huldt sammanfattar symposiet enligt följande:

Avdelning VI genomförde sitt symposium om kärnvapnens framtida roll med särskild hänsyn tagen till Europa. Ut-gångspunkten måste här vara erkänsla för allt som har skett under de tio som gått sedan Reagan och Gorbatjov möttes på Island 1986 för att diskutera medeldistansvapnen (SS-20, Pershing 2 mm). Genom INF- och START-avtalen har vi sedan 1987 befunnit oss i en fortlöpande nedrustningsprocess med reduktioner av kärnvapenarsenalerna, som man tidigare endast kunde drömma om.

Sedan 1945 har samhällsforskarna menat sig identifiera cycles of nuclear awareness - perioder då den allmänna opinionen mobiliserats mot kärnvapnen, följda av perioder med svagt intresse för dessa faror och problem. Åren 1979-1986 var alldeles uppenbart en period med en stark opinion för kärnvapennedrustning, då inte bara medeldistansvapnen och NATO:s nya arsenal i Europa diskuterades utan även olika kärnvapenfria zonarrangemang i Norden. Idag lär ingen kunna samla några demonstrerande massor utanför Norra Latin för en kärnvapenfri zon i Norden - frågan har förlorat sin aktualitet i och med det kalla krigets slut.

Det hindrar inte att kärnvapenfria zonarrangemang idag möjligen kan ses i ett helt annat ljus än då. Idag är det NATO, som representerar den konventionella militära överlägsenheten både i Europa och i världen med USA:s, Frankrikes och Storbritanniens förenade arsenaler. Väst behöver inte längre kärnvapnen för att uppväga en stor konventionell överlägsenhet på motståndarsidan. Tvärtom är det idag från ryskt håll som man talar om behovet av att kompensera sig med kärnvapen efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning; några trovärdiga, konventionella optioner i en hypotetisk militär konflikt med NATO har Ryssland inte idag.

Vid avdelningssymposiet diskuterades också den propå, som lagts fram av Ukraina om en kärnvapenfri korridor i Europa från Nordkap till Svarta Havet, och som skulle omfatta de tidigare neutrala staterna, de baltiska, öst- och centraleuropeiska länderna samt Balkan och Ukraina. Härigenom skulle en kärnvapenfri buffert skapas mellan NATO och Ryssland. Intresse för förslaget yppades också från ryskt håll vid symposiet, och i samband med diskussionerna om NATO:s utvidgning har också kärnvapenfrågorna figurerat med mycket kraftfullt ryskt motstånd mot NATO:s utvidgning, just därför att man i Moskva befarar, att en NATO-utvidgning kommer att medföra NATO-kärnvapen i Öst- och Centraleuropa. Väst avvisar kategoriskt detta med försäkringar om att någon utplacering av nya kärnvapen överhuvud taget inte är aktuell.

Kärnvapen kommer otvivelaktigt att fortsatt finnas i Europa - varken Frankrike, Storbritannien eller Ryssland lär vilja avstå från sina arsenaler - men volymerna kommer att successivt minska. I samband med SIPRI:s trettioårsjubileum hösten 1996 hävdade den ryske experten Alexei Arbatov att med nuvarande brist på ekonomiska resurser kan man förutse att Ryssland inte bara raskt passerar START-1-nivån (ca 6 000 stridsspetsar; där är man egentligen redan nu) och START-2-nivån (3 000-3 500 stridsspetsar) för att kanske omkring 2015 ha nått nollstrecket. Det finns nu knappast anledning att riktigt ta detta scenario på allvar men ekonomin, eller snarare bristen på ekonomi, är en viktig nedrustningsfaktor.

Hittills har Moskva satsat sina magra resurser på kärnvapnen och Norra Marinen, medan andra element av det ex-sovjetiska försvaret fått svälta (bl a Östersjömarinen). Det finns all anledning misstänka att denna prioritering kommer att fortsatt råda, och att Norden därmed också kommer att ligga kvar under kärnvapenskuggan. Under det kalla kriget hävdade den förre norske försvars och utrikesministern Johan Jørgen Holst att pågrund av att detta var så farligt, så var det samtidigt väldigt säkert - eftersom ingen skulle kunna våga hota eller äventyra supermakternas andraslagsförmåga, kärnvapenavskräckningens själva grundfundament. Vi måste naturligtvis fortsatt analysera om detta (eller något annat) nu gäller. Jag vill härmed starkt stödja ledamoten Tor Larssons förslag om att Akademien uppmärksammar problemet strategisk stabilitet.