The Security of Europe and the Swedish Defence on the Eve of the Twenty-first CenturyDen 11 november 1996 höll Akademien ett symposium på ovanstående ämne, vilket dokumenterades i KKrVAHT nr 6 1996.
Professor Bo Huldt sammanfattar symposiet enligt följande: Europas säkerhetSir Michael Howard lade i sin framställning tyngdpunkten på nödvändigheten av att Ryssland integreras i Europa, att säkerhetsgemenskapen utsträcks österut till att verkligen omfatta hela Europa. Chansen får inte gå förlorad genom att vi alienerar Ryssland, stänger det utanför kontinenten och det samarbete som nu håller på att växa fram mellan de europeiska länderna inom EU:s ram. Churchills ord om andra världskrigets slut - "In victory magnanimity" - har fortfarande aktualitet, nu för Väst, som trots allt är segrarna i det kalla kriget. Detta är historiens lärdom - chansen som missades 1918 efter första världskriget men togs tillvaro efter 1945 visavi Tyskland i Väst. Mot detta ställde Ib Faurby vad han menade var en annan historiens lärdom - detta att det - bevisligen - också kan gå illa och att vi måste försäkra oss mot detta. Vi måste, på militärspråk, säkra tagen terräng - och detta är också ett starkt skäl för den utvidgning av NATO som Sir Michael ville ifrågasätta. För ryssarna, menade Howard, är det inte Europa som man vill bli en del av utan "Väst", USA:s sfär, som är global snarare än regional. Logiken ur ett ryskt perspektiv skulle vara att en NATO-utvidgning inte bara stänger Ryssland ute från den traditionella ryska inflytandesfären i Centraleuropa - utan också stänger dörren till Väst för Moskva, som därmed samtidigt förlorar framtida möjligheter att åter bli en global maktfaktor. I debatten framför ryska talesmän understundom de rent militära hoten - NATO i Centraleuropa betyder västliga vapensystem närmare Ryssland, ett schackdrag av Kubamodell nu från västsidan och med lika potentiellt ödesdigra konsekvenser. Jag betvivlar inte att sådana resonemang också förs på fullt allvar i den ryska militärledningen men delar general Gustav Hägglunds uppfattning att det i så fall mindre är NATO:s kärnvapen än dess smarta konventionella vapensystem (demonstrerade i Gulfkriget), som man fruktar. Ett verkligt alarmistiskt ryskt perspektiv skulle kunna kombinera båda dessa teman på sätt som i diskussionen här antytts av ledamoten Bo Hugemark: Man flyttar fram positioner med politiska och konventionella militära medel - och försvarar dem sedan mot världsopinion och väpnade hot med hjälp av kärnvapenavskräckning - möjligen en spegling av egna tankar om vad man från Moskvas sida skulle kunna göra i det egna, nära utlandet. Ytterst menar jag dock att det politiska argumentet - tillgången till den traditionella sfären i Centraleuropa och därmed också till Väst - är det avgörande för det ryska motståndet mot NATO:s utvidgning. För oss svenskar, som också kan ha lättare än de flesta att identifiera oss med sir Michaels oro för att Ryssland stöts ut ur den europeiska säkerhetsgemenskapen, kan det vara på plats att åter erinra oss hur själva bilden av den europeiska arkitekturen förändrats under blott några få år. Före 1989-1990 hade vi den officiella uppfattningen att ett nytt säkerhetssystem skulle växa fram genom avspänning mellan blocken - sakta och metodiskt - och att det skulle bli resultatet av att båda allianserna så småningom upplöstes och gick upp i ESK, den framtida säkerhetsorganisationen. Denna övertygelse skakades av händelserna 1989-1990, östblockets upplösning och Tysklands återförening, och sakta började en ny "arkitektur" att växa fram där både ESK och NATO blev interimslösningar för att möjliggöra framväxten av det riktiga, nya Europa - den Europeiska Unionen. Ytterligare fyra-fem år har gått och en ny bild börjar nu växa fram med NATO som omistlig del, snarare än blott och bart ett interimsarrangemang, i den europeiska säkerhetsarkitekturen: EU är fortfarande "målet", men "instrumentens" relativa betydelse har förskjutits. Om OSSE talar vi nu mer lågmält än tidigare. NATO däremot, som vi under det kalla kriget sällan uttalade oss översvallande om i det offentliga samtalet, betonas nu ständigt och den transatlantiska länken är ett imperativ i varje diskussion om europeisk säkerhet. Säkert finns det många i NATO-kretsar som skulle varit lyckliga att få höra dessa tankar ur svensk officiell mun lite tidigare! Idag är det således NATO, gammalt NATO och nytt NATO, som dominerar diskussionen om det europeiska säkerhetssystemet. Samtidigt förblir vi - icke minst på svensk sida - övertygade om att den europeiska säkerheten för överskådlig tid framöver kommer att vila på en kombination av olika institutioner och nätverk. Försvaret av Skandinavien och de baltiska ländernaLedamoten Bengt Gustafsson utvecklade tankar om nordiskt försvarssamarbete. Även om själva ordet "allians" ej förekom så svävade termen likväl över framställningen av olika arrangemang mellan Finland och Sverige, Finland, Sverige och Norge och möjligen också de tre nordiska staterna och Baltikum. Partnerskap för fred angavs som en möjlig ram för detta samarbete - mer än ett eko av ledamoten Carl Bildts förslag om ett nordiskt-baltiskt PFF och samtidigt en bekräftelse av vilket fantastiskt "Sesam, öppna Dig" PFF kommit att innebära, som inte bara tillåter oss att tillsammans med våra nordiska grannar göra saker som vi aldrig ens vågade drömma om under kalla kriget (Narvikövningen 1997) inom ramen för NATO:s program utan tom. skulle kunna erbjuda militära samarbetsmöjligheter utanför detta! Om dessa nordiska samarbetstankar finns säkert olika uppfattningar också inom Akademien. Historiskt har det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet haft karaktär av improvisation och förtvivlans sista tillflykt. Det finns också analytiker som anser att det i själva verket vilar något konstlat över tanken: det var det kalla kriget som skapade Norden som säkerhetspolitisk enhet, även om de nordiska länderna aldrig samarbetade som en sådan och nu, när det kalla kriget är slut, håller större strategiska sammanhang på att ta över: östersjösamarbetet, "Europa" - med EU och kanske också NATO såsom den europeiska säkerhetsorganisationen. För svensk del är det emellertid viktigt att en gång för alla slå fast en sak: den gamla föreställningen om "Alleingang", allenagåendet, tillhör en tidigare geologisk period. Vad det handlar om idag är inte om Sverige skall samarbeta "säkerhetspolitiskt" med andra länder - det nya, vidgade säkerhetspolitiska begrepp som ryms i 1996 års försvarsbeslut utesluter i sig tankar på allenagående - utan om formerna, de institutionella kopplingarna, för sådant samarbete. Anpassning och återtagningEtt tredje tema - ej uttryckligen på första dagens dagordning men ständigt återkommande under vårt symposium - har varit frågan om anpassning. Jag noterar, icke utan viss oro, att det av akademien för 1997 angivna huvudtemat är just "anpassning" med sina drabanter "återtagning" och "tillväxt". Personligen kättersk anser jag att vi ägnar alldeles för mycket av vår energi åt att fundera på med vilka styrkor vi i en okänd framtid skall delta i ett fjärde världskrig - det är också en slags kompensation och tröst för att försvaret volymmässigt reduceras till nivåer som många av oss, inklusive jag själv, finner oroväckande och knappast motiverade av osäkerheterna i vår omvärld, specifikt i just Östersjöregionen med många frågetecken kring utvecklingen i Ryssland. Utmaningen är nu snarare än om femton år - "Hoc est pugna cannensis", slaget vid Cannæ är här och nu - det är hur vi idag använder det totalförsvar vi har i säkerhetspolitiken som är det viktigaste problemet att fundera över. Jag vill inte härmed säga att "anpassning" är en omöjlighet. Det är lätt att konstatera de historiskt dokumenterade svårigheterna. Jag var själv engagerad i en utredning åt Försvarsdepartementet om "anpassning" som med all önskvärd tydlighet dokumenterade dem, och flera än jag, däribland ledamoten Uller med termen "välfärdsdemokratin", har påpekat att svårigheterna idag förmodligen skulle i vissa avseenden vara ännu större än vad de var på 1930-talet - trots alla våra underrättelse, satellit och informationsresurser. Jag noterar också frågan om politikernas förmodat dåliga förmåga att fatta beslut i tid med den önsketänkandets makt över den kritiska analysen, som vi alla brottas med. Mot bakgrund av de beslut som Sveriges statsledning dock tagit under intrycket av de senaste årens omvälvningar - EU-medlemskap, deltagandet i UNPROFOR, IFOR och SFOR, PFF, observatörsskapet i WEU, östersjöpolitiken - kanske man skall inta en något mindre kategorisk hållning vad gäller politikernas hypotetiska beslutsförmåga i kris. Samtidigt vill jag med skärpa understryka de stora problem som skulle uppstå med beslutfattning i rätt tid för att genomföra "återtagning" - för att inte tala om "tillväxt". Vad är det vi skall reagera på? Vilka är de "svaga signaler" som skall upplevas som så starka att denna obekväma, politiskt icke korrekta och kostsamma process skall igångsättas? Om nu problemet är Ryssland - vad skulle få oss att spetsa öronen? Jo, rimligen ett Ryssland som börjar fungera, där en avancerad rustningsindustri kommer igång på stor bredd och den modernisering, som länge annonserats men ännu ej inletts, verkligen genomförs med stor beslutsamhet. I det läget skulle det vara lika naturligt att säga "Hurra! Ryssland är äntligen på väg!" som att börja gruva oss över att om tio år eller mindre måste vi kunna försvara oss mot ett angrepp från detta nya Ryssland, vars politiska kurs och strategiska tänkande vid den framtida tidpunkten kan vara något helt annat än nu. När det gäller tillväxtscenariot, den planerade fem - till tioåriga uppbyggnaden, kan jag bara ansluta mig till ledamoten Jörn Beckmann som också erinrade sig framlidne ledamoten Nils Skölds (jag höll på att säga sista) ord till Akademien "Det får gå så fort det kan!" - det sunda förnuftets röst. |