Expected Technical Development Beyond Year 2000 - Impact on Future Warfare

Den 16 september 1996 höll Akademiens avdelning IV ett symposium på ovanstående ämne, vilket dokumenterades i KKrVAHT nr 6 1996.

Författare	Artikel	Sidor
William A Owens	Revolution in Military Affairs	IV-5-14
Bengt Lönnbom	The Technical Development and the Military Defence of a Small Nation	IV-15-19
Manuel W Wik	Prospect for Revolutionary Change	IV-21-24
Menahem Eini	Unmanned Vehicles	IV-25-45
Allen Murashige	A New Vector in Modeling and Simulation	IV-47-64
Karlis Neretnieks and Anders Mattson	Virtual Command Post	IV-65-70
Georges Dreysse	Space Technology in a Military Perspective	IV-71-78
	Panel Debate	IV-79-91

Professor Bo Huldt sammanfattar symposiet enligt följande:

Symposiet behandlade den tekniska utvecklingen inför det kommande århundradet. En utgångspunkt var här den amerikanske generalen Owens kategoriska uttalanden om att "det förflutna betyder ingenting och framtiden allt", svårsmält för en historiker men grundat i de nya möjligheter informationsteknologin nu öppnat att förvirra och t o m avväpna motståndaren, innan kriget egentligen har börjat - ett verkligt Pearl Harbour. Owens radikalism är inte helt i enligthet med det historiska mönstret. Empiriskt har militärledningar närmast tenderat åt det konservativa hållet och detta av goda skäl: om uppgiften är att vara beredd att föra krig imorgon blir ett fantastiskt vapensystem om tio år inte nödvändigtvis det mest angelägna. Det mest dramatiska exempel vi har i modern tid på hur en krigsmakt genom massiv och illa planerad tillförsel av högmoderna vapen snabbt blev nära nog oförmögen till militära operationer är Iran under shah-regimen på 1970-talet; att växla till nya system och nytt taktiskt tänkande innebär en risktagning - åtminstone på kort sikt.

Vi har under 1990-talet upplevt krig på mycket olika modernitetsnivå - från "medeltidskriget" i Bosnien till de smarta vapnen i Gulfkriget. Graden av modernitet och insikter i informationskrigföringens nya konster har icke nödvändigtvis varit avgörande vare sig för talibanerna eller tjetjenerna.

Den nya teknologin innebär inte nödvändigtvis konkurrens och kapprustning utan framtvingar också internationellt samarbete - viktigt i EU-sammanhang med icke minst franska ambitioner att organisera en europeisk vapensmedja och arsenal. På rymdsidan är det ömsesidiga intresset av samarbete mellan USA och Ryssland en politisk faktor - samtidigt som nya signaler om militärt samarbete mellan Ryssland-Kina och Ryssland-Indien kommit.

Den väsentliga frågan för mindre stater som Sverige är naturligtvis i vilken utsträckning som vi verkligen kan följa med i utvecklingen. Det första världskriget ansågs ha bringat lärdomen, att mot stormakternas krigsmaskiner, massarméer och rustningsindustrier hade de små staterna ingen chans. Det ansågs därför logiskt för Sverige att under 1920-talet satsade allt på internationell nedrustning. Uppbyggnaden av svensk försvarsindustri och svenskt försvar från slutet av 1930-talet och det faktum att vi kom oskadda ur kriget, gav oss en annan syn på de egna möjligheterna. Vi trodde på marginaldoktrinen, på vår förmåga att successivt modernisera och bygga ut vår rustningsindustri och på våra möjligheter att hänga med i den tekniska utvecklingen - och fick också hjälp från Väst med avancerad teknologi, främst till flygvapnet. Hotas vi nu av ett nytt scenario med en rasande teknisk utveckling och skenande utvecklingskostnader, som tvingar oss in i produktionssamarbete och därmed också i någon form av alliansförhållande? Något svar på detta finns inte - men svensk försvarsindustris framtidsmöjligheter anses ligga i ett utvecklat samarbete främst med de västliga industriländerna.