European Security and Nordic Air Defence

Den 17 september 1996 höll Akademiens avdelning III ett symposium på ovanstående ämne, vilket dokumenterades i KKrVAHT nr 6 1996.

FörfattareArtikelSidor
Klaus L AxelsenThe Danish ViewIII-2-7
Matti AholaFinska synpunkterIII-8-11
Einar SmedsvigThe Norwegian ViewIII-12-16
Kent HarrskogThe Swedish ViewIII-17-19

Professor Bo Huldt sammanfattar symposiet enligt följande:

Avdelning III diskuterade det gemensamma luftförsvaret i Norden, som egentligen aldrig funnits men som möjligen inom ramen för kollektiv säkerhet, med kopplingar till PFF, skulle kunna byggas upp i det nya läge som nu råder efter kalla kriget. I mycket koncentrerades diskussion till historiska erfarenheter med den roll de nordiska flygvapnen spelat under åren efter 1945. Här måste man säga, att även om vi ibland kan klaga på beslutsfattarnas snålhet och senfärdighet i försvarssammanhang, så skall ingen klaga på den beslutsamhet och uthållighet med vilken den stora majoriteten bland de svenska politikerna sedan andra världskriget hållit fast vid den strategiska insikten om luftförsvarets betydelse. Här har säkerhetsexpertisen, militär och civil, faktiskt verkligen lyckats "uppfostra sina mästare"; att sedan industriella och sysselsättningshänsyn också spelat in gör inte resultatet mindre imponerande.

När vi diskuterar den nordiska "barriärens" roll, icke minst luftoperativt, under det kalla kriget måste vi dra en gräns någonstans i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. Så länge Sovjetunionen ännu väsentligen förblev en kontinental armé-makt, utan räckvidd i marina resurser och flygstridskrafter, var också den nordiska barriären en uppenbar tillgång ur Moskvas perspektiv; sedan väl den punkt passerats - med nya vapensystem och den stora basuppbyggnaden i norr - då en verklig långräckviddig förmåga utvecklats blev värdet av denna barriär långt mer dubiöst: Norden kunde nu i minst lika hög grad te sig som ett hinder för utvecklandet av den egna förmågan. Det var i detta strategiska faktum den brittiske generalen Sir John Hackett och hans kollegor tog avstamp, när man i boken The Third World War (1975) skisserade ett scenario, i vilket Warszawapakten stoppats vid Rhen i sitt anfall västerut, och Moskva genom ett stort luftburet företag mot norska Atlantkusten söker överflygla NATO. Det svenska flygvapnet gör sin plikt (också som NATO såg den) och dör ärorikt i ett stort luftslag över Norrland (tillsammans med det sovjetiska företaget), sovjetledningen övergår till atomkrig, och som resultat av detta kollapsar hela Sovjetsystemet och Väst vinner. Hur smickrande än detta scenario kan te sig i efterhand bör vi inte alltför raskt glömma hur allvarligt läget faktiskt var här uppe i norr i slutet av 1970-talet och första halvan av 1980-talet.