The Baltic Sea Region - Potential Conflicts and Stabilizing FactorsDen 8 oktober 1996 höll Akademiens avdelning II ett symposium på ovanstående ämne, vilket dokumenterades i KKrVAHT nr 6 1996.
Professor Bo Huldt sammanfattar symposiet enligt följande: Avdelning II:s östersjösymposium underströk en viss likhet mellan det sena kalla krigets situation med nordisk säkerhet i hög grad en fråga om "maritim strategi" och det nya läget i Östersjöregionen. Östersjöhavet har fått en ny betydelse. Det är onekligen en aning absurt att frågan om Ålands försvar åter inställer sig när det kalla kriget är över, men numera hävdas att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut mot Åland-Finska viken som ett resultat av att Ryssland förlorat praktiskt taget hela Östersjökusten som basområde och endast behåller två fasta punkter - Kronstadt-S:t Petersburg respektive Kaliningrad - utifrån vilka man måste kunna hävda sina strategiska intressen i Östersjön. I det ena fallet baser långt in i Finska viken med problem att komma ut i Östersjön; i det andra fallet ett utsatt brohuvud, en exklav, utan direkt landförbindelse med själva Ryssland, svårt att underhålla, svårt att försvara med en oskyddad kust. Symposiet aktualiserade alla de politiska problem, som har med NATO:s och EU:s utvidgning att göra och underströk samtidigt den stora betydelse Norden-Östersjöregionen har som den punkt i Europa, där Ryssland verkligen gränsar till och har direkt kontakt med "Väst". Återigen - Östersjöområdet har fått en helt ny roll som "fönster", "brygga", "laboratorium" för Rysslands framtida relationer med Europa. Vårt gamla tänkande byggde på en slags buffert - Norden (och framför allt de neutrala Finland och Sverige) som "isolering" mellan Öst och Väst; idag är ingen intresserad av "isolering" - områdets betydelse ligger framför allt i dess möjligheter som kontaktzon och förmedlare. Stor uppmärksamhet har ägnats de mer eller mindre officiella förslag som kommit från USA (Randforskarna Ronald Asmus och Robert Nurick bl a) om ett säkerhetspolitiskt arrangemang mellan de alliansfria Finland och Sverige samt de tre baltiska staterna för att under en interimsperiod - medan NATO:s genomför sin första utvidgning (i Centraleuropa) - skapa förtroende och säkerhet både i Baltikum och Ryssland. Nordborna har här avvisat varje tanke på något särarrangemang, som skulle kunna tolkas som säkerhetsgarantier till Baltikum, och från baltisk sida har man varit lika ointresserad av att bli omhändertagen av de nordiska länderna, när man önskar medlemskap i NATO och EU. Större intresse för projektet har yppats från rysk sida. Hur man nu än ser saken så kan vi inte komma ifrån att - som också Asmus och Nurick ofint nog påpekat - de stater som kommer att närmast drabbas om relationerna mellan Ryssland och de baltiska staterna försämras är de nordiska grannarna, och att det därför också närmast åvilar dem att komma med konstruktiva lösningar. Att ge prioritet till EU-medlemskap, som är Sveriges officiella linje, är i och för sig säkert klokt men med tanke på hur långsamt EU:s kvarnar mal ingen lösning på kort sikt. Här är bollen åter tillbaka hos oss och konsekvenserna av detta har man också dragit på politiskt håll med den nya, svenska östersjöpolitiken (Visbymötet i maj 1996), som söker driva på samarbetet på bred front i Östersjöregionen med både EU och NATO engagerade vid sidan av de nordiska länderna. Vi säger ständigt att de säkerhetspolitiska problemen i regionen är en fråga om "instabilitet" om inre oro i Ryssland i första hand, i Vitryssland, de baltiska staterna och kanske Polen i andra hand. Sant och det låter ju inte så farligt och aggressivt - men vi kan inte bortse från att bilden är mer komplicerad än så. Man måste ju faktiskt säga som det är också - d v s att i relationerna mellan Ryssland och Baltikum, liksom Ryssland-Vitryssland-Polen, finns mellanstatliga konfliktmöjligheter, framför allt i Rysslands förhållande till en tidigare imperieroll och en "sfär" som man i två-trehundra år betraktat som sin. Det är en mycket komplex bild med många intressen som möts i Östersjöregionen. Hittills saknar vi egentligen bara en tänkbar komponent: en hög tysk politisk profil med ambitionen att utvidga en tysk intresseszon i Östersjöregionen. Tyskarna har understrukit Polens betydelse - jämförelser har t o m gjorts med den vikt Frankrike har för Tyskland - men politiskt förblir den tyska profilen låg. Sverige som pådrivare i östersjösamarbete noteras i Bonn, förefaller det, istället med lättnad. Den nya svenska östersjörollen, för första gången på mycket lång tid med en aktiv och drivande närområdespolitik, formulerades tidigt när vi under Bildtregeringen kastade oss ut i argumentationen för en rysk (eller ex-sovjetisk) truppevakuering från Baltikum; här spelade Sverige en historisk roll, när vi inom ramen för ESK (senare OSSE) drev fram en överenskommelse om en rysk reträtt. Kontinuiteten i den svenska politiken sedan dess är mycket tydlig - från Bildt till Persson - och utgår från insikten om att vi aktivt måste bidra till en stabilisering av närområdet, ett säkerhetspolitiskt imperativ för oss själva, och där en gammaldags, allenagående neutralitetspolitik inte är oss (eller någon annan) till mycket hjälp. Det svenska östersjöprogrammet - med de av statsminister Persson formulerade fem punkterna för regionalt samarbete och utveckling - är emellertid inte något program för vare sig nedrustning eller budgetbantning; för att själva kunna bidra till stabilare förhållanden i regionen måste vi också satsa resurser - diplomatiska, militära, bistånd i olika former. Vilket kommer att kosta pengar. Det är åter många intressen som skall sammanjämkas i Östersjöregionen; en viss skönhetstävlan har också pågått mellan olika östersjöstater och Sveriges nya "stormaktspolitik" (ett uttryck som vi aldrig själva använt men väl andra om oss - i både smickrande och sarkastisk avsikt) har väckt irritation hos nordiska grannar. Denna tävlan om vem som är bäst och vackrast i Östersjön blir lätt löjlig med tanke på hur begränsade de nationella resurserna trots allt är. Men man kan inte komma ifrån att det finns konflikter mellan olika målsättningar i regionen. Vid avdelningssymposiet utvecklade Chefen för Marinen ett scenario där i princip alla östersjöstater nu kan tänkas eftersträva uppbyggandet av egen förmåga till sea control med möjligheter att ytterst också kunna hota andras intressen - allt i självförsvarssyfte. Å andra sidan framfördes från polsk sida krav på marin rustningskontroll med olika typer av övervakningssystem avsedd att hålla den marina förmågan inom vissa gränser. Östersjön är trots allt ett litet hav - där NATO:s, USA:s, Rysslands, balternas, nordbornas och centraleuropeernas intressen skall förenas. |