Försvaret av det egna landet och internationella insatser för europeisk säkerhet - arméns (markstridskrafternas) utveckling inför 2000-taletDen 3 oktober 1996 höll Akademiens avdelning I ett symposium på ovanstående ämne, vilket dokumenterades i KKrVAHT nr 6 1996.
Professor Bo Huldt sammanfattar symposiet enligt följande: Finland och Sverige är olika. Historia och geografi är skäl till detta. I de debatter som pågick med ofta kritiska norska strateger under 1980-talet fick man som svensk understundom höra att vi var dumma som inte begrep det nya strategiska läget med Norska havet. Det är möjligt, kunde man svara, men vi var i alla fall inte så dumma när vi valde det strategiska läge vi själva befinner oss - mitt i Norden, skyddade av omgivande grannar. (Idag innebär å andra sidan det ännu nyare läget att vi tvingas föreläsa för norrmännen om betydelsen av Östersjön-Baltikum!) Den fundamentala skillnaden mellan svenskt och finskt - och jag ber om ursäkt för förmätenheten att i finländares närvaro försöka tolka finskt tänkande - är att man på den sidan upplever sig ha ett historiskt tillfälle att komma ur det östeuropeiska fängelse, där man så länge befunnit sig. I det svenska fallet tror jag inte att någon upplever att vi varit i något fängelse överhuvud taget. Tanken skulle förefalla absurd denna sidan Bottenviken, där nostalgi snarare än krismedvetande präglat debatten. I avdelning I diskuterades avvägningar mellan det nationella försvaret och de internationella satsningar, som nu också är en av totalförsvarets huvuduppgifter. Detta är i själva verket en utomordentligt allvarlig fråga icke minst för den högre militära utbildningen: hur skall tid och resurser fördelas mellan det gamla försvarskonceptet och internationella uppdrag - vare sig dessa senare handlar om insatser av IFOR-typ eller om ett kontinuerligt och dagligt stabsarbete i Mons, Bryssel eller någon annanstans? Är vi på väg tillbaka till förhållandena under stormaktstiden då kungen och armén var i Tyskland och då vi valde att "möta’n i Stralsund snarare än att vänta’n i Kalmar"?! De politiska signalerna om PFF och internationella åtaganden är tydliga men man kanske ändå skall utgå från att politikerna, om de ställdes mot väggen, skulle säga att självklart skall vi först kunnna försvara det egna landet - och åt detta skall utbildningen ägnas i första hand. I detta brytningsskede med Sveriges nya samarbetsarrangemang med NATO, och våra önskemål om mer PFF, är det kanske viktigare än någonsin att göra prioriteringar. Militär professionalism är rimligen en målsättning även för den ivrigaste PFF-förespråkare. Ledamoten Claës Skoglund tog upp frågan om vilken strategi som nu bör råda för det egna försvaret - gäller fortfarande den tidvinnande strategin, att hålla ut i väntan på undsättning och politiska lösningar? Eller har vi nu något nytt strategiskt koncept? Utan att vilja ifrågasätta en tidvinnande strategi - ett segt snarare än det "förstaslagsförsvar" som ledamoten Göran Tode utvecklade i debatten - kan jag föreställa mig att situationer kunde ha uppstått också på den gamla onda tiden, när man av övergripande, politiska skäl, för att om möjligt förhindra att en konflikt utvidgades eller växte alla parter över huvudet, måste tillgripa "förstaslagsalternativet" - även om man därmed satte uthålligheten i fara. I dag pekar den internationella utvecklingen mot snabbhet, eldkraft, rörlighet, yrkes- och elitförband snarare än massarméer. Ett mot oss riktat militärt angrepp ter sig ytterligt osannolikt idag men om ett annat internationellt klimat skulle komma vill jag mot bakgrund av den militärtekniska och taktiska utvecklingen inte utesluta att vi både måste hålla oss med ett tidvinnande, "segt" alternativ och en förmåga att satsa allt i ett kast för att i tid kunna hejda en eskalerande konflikt och därmed förhindra att vi får något ännu värre över oss. |