Kan vi i förväg veta vart i världen vi är på väg?

Sammanfattning av majoren i flygvapnets reserv Jens G Petterssons artikel i KKrVAHT, 1 häftet 2004

Det säkerhetspolitiska instrumentet väpnad kraft (armed force) kräver att ett stort antal system och förmågor utvecklas och anskaffas över tiden. Vissa beslut är strategiska och får full effekt först på lång sikt. Ansvaret för denna typ av beslut bör tillfalla riksdagen. Om NBF (Nätverksbaserat försvar) blir dyrare än vad som utlovats så är det ytterst riksdagens ansvar.

Direktanskaffning av komplexa system kräver satsningar på medellång sikt, även om de redan finns under tillverkning. En ny helikopter kräver flera års framförhållning för att vi ska kunna operera den på ett rationellt sätt. Mitt förslag är att regeringen ansvarar för beslut med denna tidshorisont.

Just för att vi inte kan veta vad som kommer att efterfrågas efter försvarsbeslutsperiodens första år, så kan vi inte heller låsa upp hela ramen med konkreta projekt. Med denna ordning så skulle det varit möjligt för ÖB att direktanskaffa tjugo stycken BvS10 eller Viking, som brittiska Royal Marines kallar dem. Eftersom Sveriges tre senaste internationella insatser rört sig om styrkor av kompanistorlek till Afrika (Kindu, Bunia och Monrovia) så vore det inte omotiverat om vi hade lämpliga fordon med oss.

Inte ens Storbritannien med sin långa erfarenhet av att organisera militära expeditionskårer har allt de behöver i sina väpnade styrkor. De har akut behövt låna artillerilokaliseringsradar (ARTHUR) av oss för bruk i Irak. Det är därför vare sig konstigt eller någon prestigeförlust att vi också behöver kunna komplettera vår materiel inför en helt ny och plötsligt uppdykande mission.