Tre år i EU:S militära stab

Sammanfattning av kommendör Lars Wedins artikel i KKrVAHT, 1 häftet 2004

Artikeln beskriver hur EU:s försvars- och säkerhetspolitik (ESFP) utvecklats från besluten vid toppmötet i Helsingfors 1999 till sommaren 2003. Perspektivet är författarens egna erfarenheter som avdelningschef i EU:s militära stab under denna tid. De olika strukturernas tillkomst och funktion beskrivs relativt ingående. Artikeln visar att under dessa år har ESFP utvecklats från vision till verklighet. EU har nu kapacitet, autonomt eller i samarbete med NATO, att genomföra militära och civila krishanteringsinsatser även i svåra situationer, långt från Europa. Det finns givetvis begränsningar; det är ingen hemlighet att européernas låga försvarsbudgetar och långsamma omställning från det kalla krigets krav har inneburit för mycket kvantitet och för lite kvalitet. Det finns emellertid tecken på att medlemsstaterna nu i större utsträckning är beredda att avhjälpa dessa brister; EU:s nya säkerhetsstrategi är här en viktig grund, som också måste vara grundläggande vid utformningen av det kommande försvarsbeslutet.

Att vara chef i en multinationell stab är en mycket intressant och givande erfarenhet. Svenska officerare i EU har hävdat sig väl gentemot andra medlemsstaters. Detta visar sig att även ett litet land som Sverige kan få genomslag i en stor organisation som EU genom att avdela kompetent personal och genom att vara positiv och aktiv. Utanförskapet gentemot NATO minskar emellertid Sveriges trovärdighet som EU-medlem. Det gör också att Sverige saknar vana vid militärpolitiskt arbete och att det är ont om kompetens inom detta område (såväl civilt som militärt).

Den svenska personalhanteringen visar emellertid på många brister. Trots mycket fagert tal om den internationella verksamhetens vikt så visar FM ofta ett förvånansvärt bristande intresse för gjorda erfarenheter.