Vem
leder samhället i kris?
Sammanfattning av generaldirektör Ann-Louise Eksborgs artikel i
KKrVAHT 6 häftet 2003
Det finns i dag goda förutsättningar att reglera vad som
skall gälla i en kris och också relativt goda möjligheter för riksdagen att
till regeringen delegera rätten att meddela föreskrifter i en fredstida
krissituation. Utnyttjas dessa möjligheter i tillräcklig omfattning? Finns det
behov av att skapa ytterligare förbättrade möjligheter till delegering och
särreglering för krissituationer?
Den ena dimensionen av krishantering är operativ. Inom
den dimensionen finns goda möjligheter att åstadkomma en samordning inom
respektive sektor, t ex kan räddningsledningen flyttas från den lokala nivån
till regional eller central nivå.
Den andra dimensionen är administrativ/politisk. Inom den
dimensionen faller t ex frågor om resursfördelning och prioriteringar.
Inom den administrativa/politiska dimensionen har
kommunerna, länsstyrelserna och regeringen ett geografiskt områdesansvar. I
detta ligger att de skall verka för en samordning mellan alla aktörerna inom
det geografiska området. Områdesansvaret innebär emellertid inte någon rätt att
ta över beslut från någon annan aktör. Skulle en sådan rätt behövas?
Kanske skall vissa regelsystem kunna ändras i sak under
en fredstida kris. Kanske skall vissa organ, t ex regeringen eller
länsstyrelsen, i en på visst sätt definierad krissituation få fatta en del
beslut som annars ligger på ett annat beslutsorgan. Kanske kan också
beslutsformerna förenklas. Det kan t ex diskuteras om det inte för vissa
situationer finns behov av att förenkla regeringens beslutsfattande; något som
kräver grundlagsändringar. Vi skulle behöva inventera behoven av särregleringar
för fredstida kriser. I det sammanhanget skulle även regeringsformens
bestämmelser behöva ses över.
Det är dessa vägar man bör gå för att öka möjligheterna
till snabba och samordnade beslut. Varken regeringen eller något annat organ
bör ges generell rätt att i en viss situation ta över normgivning eller
beslutsbefogenheter. Om så blev fallet, skulle vi inte längre ha en lagbunden
maktutövning. Det är dessutom en utopi att tro att regeringen eller något annat
organ skulle kunna fatta väl avvägda beslut i alla komplexa frågor som
uppkommer under en kris.