Vem leder samhället i kris?

Sammanfattning av generaldirektör Ann-Louise Eksborgs artikel i KKrVAHT 6 häftet 2003

Det finns i dag goda förutsättningar att reglera vad som skall gälla i en kris och också relativt goda möjligheter för riksdagen att till regeringen delegera rätten att meddela föreskrifter i en fredstida krissituation. Utnyttjas dessa möjligheter i tillräcklig omfattning? Finns det behov av att skapa ytterligare förbättrade möjligheter till delegering och särreglering för krissituationer?

Den ena dimensionen av krishantering är operativ. Inom den dimensionen finns goda möjligheter att åstadkomma en samordning inom respektive sektor, t ex kan räddningsledningen flyttas från den lokala nivån till regional eller central nivå.

Den andra dimensionen är administrativ/politisk. Inom den dimensionen faller t ex frågor om resursfördelning och prioriteringar.

Inom den administrativa/politiska dimensionen har kommunerna, länsstyrelserna och regeringen ett geografiskt områdesansvar. I detta ligger att de skall verka för en samordning mellan alla aktörerna inom det geografiska området. Områdesansvaret innebär emellertid inte någon rätt att ta över beslut från någon annan aktör. Skulle en sådan rätt behövas?

Kanske skall vissa regelsystem kunna ändras i sak under en fredstida kris. Kanske skall vissa organ, t ex regeringen eller länsstyrelsen, i en på visst sätt definierad krissituation få fatta en del beslut som annars ligger på ett annat beslutsorgan. Kanske kan också beslutsformerna förenklas. Det kan t ex diskuteras om det inte för vissa situationer finns behov av att förenkla regeringens beslutsfattande; något som kräver grundlagsändringar. Vi skulle behöva inventera behoven av särregleringar för fredstida kriser. I det sammanhanget skulle även regeringsformens bestämmelser behöva ses över.

Det är dessa vägar man bör gå för att öka möjligheterna till snabba och samordnade beslut. Varken regeringen eller något annat organ bör ges generell rätt att i en viss situation ta över normgivning eller beslutsbefogenheter. Om så blev fallet, skulle vi inte längre ha en lagbunden maktutövning. Det är dessutom en utopi att tro att regeringen eller något annat organ skulle kunna fatta väl avvägda beslut i alla komplexa frågor som uppkommer under en kris.