S:t Peterburgssyndromet

Sammanfattning av generalmajor Claës Skoglunds artikel i KKrVAHT
nr 4 2003

Ett upprepat försök till debatt i försvarsfrågan. Mot ”osäker omvärld” med Irakkris ställde Försvarsberedningen (FöBer) i sin marsrapport ”säkrare grannskap” under EU- och NATO-förening. Händelserna i vårt närområde under de senaste tolv månaderna kulminerade i S:t Petersburgs 300-årsjubileum. År 1703 sägs vara det viktigaste årtalet i svensk historia: Ryssland blev en Östersjömakt. Liksom om ett Tilsitsyndrom av 1807 kan man tala om ett S:t Petersburgssyndrom av 1703. Ryssland och dess näst största stad förblir ett bekymmer för Finland. Därför förs en konkret försvarspolitik med begäran om hjälp vid behov och försvaret inriktas mot strategiskt överfall. I Sverige förblir frågorna om fred, terrorism och krig abstrakta. Aningslösheten dominerar.

Visst är det gamla invasionsscenariot borta. Men nya konfliktanledningar uppstår. En är den enorma ryska oljeexporten över Östersjön på skröpligt tonnage, riskerande miljökatastrofer. Småstaternas förslag till motåtgärder bemöts med avvisande arrogans. S:t Peterburgssydromet tar sig nya uttryck. De bör beaktas.

En FOI-studie sammanfattar att ett till synes svagt Ryssland har kapacitet att påverka även länder utanför OSS-området med militära medel. Därav det rysserfarna Finlands politik med gardering mot strategiskt överfall. FöBer vänder det till att redan på kort sikt kunna möta hot som följd av våra internationella engagemang. Den överger därmed principen om differentiering av beredskapen i olika tidsperspektiv. Det finns bättre metoder att tillgodose beredskapen både i dag och i dessa perspektiv. Och samtidigt vidmakthålla befälets kompetens, det absoluta kravet på en Försvarsmakt värd beteckningen. Sittande militär ledning saknar kompetens att åstadkomma detta.