Kvalitet – kvantitet, en fråga om överlevnad

Sammanfattning av överste 1. gr Björn Zickermanns artikel i KKrVAHT
nr 4 2003

Arméns utveckling under det kalla kriget präglades av politikernas vidmakthållande av 1948 års målsättning, att angriparen i det längsta ska hindras få fast fot på svensk mark, ingen del av landet får uppges utan segt motstånd i olika former (ett djupförsvar med kraftsamling till gräns och kust). Denna operativa inriktning medförde krav på en stor armé (kvantitet före kvalitet) och motståndet mot förändringar (bibehållen allmän värnplikt, ej kategoriklyvning) var stort. Förvisso höjdes ambitionerna 1958 (60 och 61) till att avvärja invasion, först samtidigt i två riktningar och senare i endast en, och höjda försvarsanslag medgav för arméns del ökad kvalitet med begränsad reducering av kvantiteten. 1968 och 1972 återgick man av statsfinansiella skäl till den ursprungliga operativa inriktningen från 1948. De minskade försvarsanslagen och kravet på allmän värnplikt föranledde CA (Nils Sköld) att förorda ett territoriellt uthålligt försvar med många markstridförband, vilket i praktiken blev styrande för arméns fortsatta utveckling under 80-talet (kvantitet före kvalitet).

Vid det kalla krigets slut minskades arméorganisationen 1989 och 1991 först till 21 och sedan till 18 brigader. Genom 1992 års försvarsbeslut (FB 92) fick försvaret en helt ny operativ inriktning. Försvaret skall ha betryggande förmåga att motstå angrepp med kort förvarning (med begränsade styrkor av hög kvalitet) och ha beredskap för att snabbt komplettera utbildningen och den materiella tillgängligheten så att den samlade försvarsförmågan förstärks. Genom anskaffning av ett förhållandevis stort antal stridsfordon, såväl Leopardstridsvagnar som stridsfordon 90, skapades förutsättningar för en mer allmän mekanisering av armén mot sekelskiftet.

Arméns utveckling under det kalla kriget styrdes även av den revolutionerande tekniska utvecklingen (medel föder motmedel) samt höga militära chefers (ÖB, försvarsgrenschefers och MB) viljeinriktningar. Kravet på ett starkt och effektivt luftförsvar medförde att sjö- och markstridskrafter regelmässigt fick komma i efterhand. Försvarsgrenschefernas starka ställning i kampen om försvarsanslagen slutade 1994 med att ÖB ensam tog befälet över försvarsmakten (på gott och ont).