Har Sverige en säkerhetspolitisk doktrin?

Sammanfattning av Rolf H Lindholms artikel i KKrVAHT

Under lång tid uttrycktes den svenska säkerhetspolitiska linjen som ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. 1992 ändrades definitionen till: ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Det var en oklar formulering, som skapade osäkerhet om vilka avsikter Sverige hade. Den avvek också från neutralitetsrätten.

I februari 2002 kom socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet överens om följande lydelse:

”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.

Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.

För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten.

En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen.”

Därmed förpassades den militära alliansfriheten till det förflutna. EU-medlemskapet sedan 1995 har lett till en ”europeisering” av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Om ett EU-land eller ett kandidatland utsätts för angrepp anses inte Sverige kunna vara neutralt.

Sverige tycks sakna en säkerhetspolitisk doktrin. Den handlingsfrihet som numera gäller innebär ju normlöshet.