Om elasticitetstankens uppkomst

Sammanfattning av forskaren på FOI Petter Wulffs artikel i KKrVAHT nr 3 2003

Sverige är för närvarande, som de flesta västländer, i färd med att anpassa sitt försvar till de nya utmaningarna efter kalla krigets slut. Kravet på anpassning restes också på 1920-talet efter världskrigets slut. Den tidens försvarsanpassningsdebatt kretsade kring begreppet elasticitet. Det fördes in i den politiska hetluften av socialdemokraterna, men det fanns också andra som företrädde begreppet.

En var professor i rättshistoria (K G Westman) och hade, som medlem av bondeförbundet, presenterat elasticitetsidén i riksdagen 1919. Hans motsvarighet hos socialdemokraterna var en docent i nordiska språk (Ernst Wigforss), vilket ger idén en intressant akademisk grund.

Men de praktiska konsekvenserna av en elasticitetsidé kunde inte blottläggas av professorer. Det var naturligtvis en roll för de militärt fackkunniga – men en roll som de var klart ovilliga att ta på sig. Ett lysande undantag var armékaptenen Wijkman. Han accepterade som ett politiskt faktum att det skulle komma att skäras djupt i försvarsbudgeten. För att rädda vad som räddas kunde pläderade han för att officerarnas kompetens skulle upprätthållas, medan värnpliktsutbildning och materielanskaffning kunde få stryka på foten. Han föreslog också att framskjutna ”lyssnarposter” skulle inrättas i länder, som skulle kunna anfalla Sverige. Det skulle möjliggöra tidig upptäckt av nya hot och upprustning i tid för att möta det.

Tanken på ett elasticitetsförsvar kan alltså sägas ha utvecklats av två professorer och en yrkesmilitär.