Efter Irak – några tankar kring politiken, kriget och krigaren

 

Sammanfattning av kommendör Lars Wedins artikel i KKrVAHT nr 3 2003

Mellan Europa och USA finns en ökande klyfta. NATO kommer att förbli en nöddvändig organisation inte minst för utvecklingen av doktriner och interoperabilitet. Det förefaller dock som om EU, med sin bredare agenda, blir allt viktigare. Ett verkligt partnerskap mellan EU och USA samt mellan EU och NATO bör vara målet. Detta kräver att européerna tar sig samman och ökar sin militära förmåga. Härför är sannolikt flexibel integration nödvändig för att hindra att de så kallade ”neutrala”, som Sverige, hindrar utvecklingen.

 

Beträffande ”krig” hävdar artikeln att större militära operationer inte kommer att ledas av vare sig EU eller NATO utan av tillfälliga koalitioner. Detta väcker frågan om de små staternas militära roll. Integration, poolning och specialisering är det enda trovärdiga svaret. Framtiden är osäker vilket innebär att det behövs balanserade och kvalificerade stridskrafter. Ingen småstat kan skapa detta själv; alltså är samarbete nödvändigt.

 

Slutligen, beträffande ”krigaren”, pekar artikeln på skillnaden mellan den instrumentelle soldaten i väst och de existentiella krigare han eller hon kan möta under fredsfrämjande insatser. Det är en sak att riskera livet för fäderneslandet och en annan att göra detta för en organisation. Försvarsmakten måste vare en del av samhället, detta blir problematiskt när samhället blir allt mer inriktat på att undvika risker och söka konsensus. Denna kultur passar inte för soldaten om han skall kunna utföra sin plikt. I sammanhanget påpekas att regeringar ibland behöver skicka soldater i strid och detta i strid mot den folkliga opinionen.