Försvarsidén som försvann

Sammanfattning av Olof Santessons artikel i KKrVAHT nr 3 2002

Anpassningen var det nya i 1996 års försvarsbeslut. Det kalla krigets slut hade skapat ett gynnsamt säkerhetspolitiskt läge, inget ryskt militärt hot skymtade inom en tioårshorisont. Statsmakterna tog därför risken att minska den militära garden under den bestämda förutsättningen att försvarsmakten skulle kunna anpassas efter läget. Det uppfattades framför allt som en utfästelse om tillväxt ifall ett ryskt hot trots allt skulle kunna växa upp.

Både regeringen och försvarsberedningen slog fast att en sådan anpassning skulle förberedas som en prioriterad uppgift.

Birgitta Rydéns bok Principen om den anpassningsbara försvarsförmågan visar dock att direktiven till militära, civila och regionala myndigheter lämnade mycket att önska ifråga om tydlighet och beslutsamhet. Hennes forskning avser hur tjänstemännen genomförde – implementerade – det nya försvarskonceptet. Det visar sig att efter två år endast fem procent ansåg sig ha implementerat försvarsbeslutet på denna punkt. Hela fyrtio procent gjorde klart att man inte tänkte följa direktiven.

I nästa fyraåriga försvarsbeslut gällde helt andra saker än möjligheter till tillväxt. År 2003 förefaller anpassningen vara en död tanke.