Människan i det nätverksbaserade försvaret

 

Sammanfattning av professor Berndt Brehmers artikel i KKrVAHT nr 2 2003

 

Det svenska nätverksbaserade försvaret (NBF) är ännu främst ett tekniskt projekt. Det är nu hög tid att tänka på hur nätverket skall omsättas i militära effekter. NBF-hypotesen säger att dessa effekter skall uppnås genom snabbare och bättre beslut till följd av mer och bättre data, och snabbare och mer flexibelt genomförande genom att styrkor kan självsynkronisera.

 

Utifrån en modell av militärt beslutsfattande hävdas i denna artikel att mer och bättre data bara är en av förutsättningarna för bättre beslut. Dessutom kommer en av de viktigaste formerna av data, nämligen data som belyser fiendens intentioner, inte att kunna plockas upp av nätverkets sensorer. Krigets dimmor kommer därför inte att försvinna i NBF, även om de kanske blir tunnare.

 

Bättre beslut kräver träning i beslutsfattande under osäkerhet också i NBF. Det är också viktigt att komma ihåg att nätverket endast förmedlar data. För att dessa skall kunna omsättas till information och ge en gemensam lägesbild (ett begrepp som problematiseras i artikeln) krävs tolkning, något som bara kan göras av människor med gemensam utbildning och träning.

 

Artikeln presenterar också en modell av självsynkronisering som pekar på betydelsen av övning och samträning för att ge den tillit som krävs. Det gör det osannolikt att den svenska FM med sin begränsade övningsverksamhet kan uppnå självsynkronisering. Slutsatsen är att om FM inte gör de investeringar i kompetens som krävs, bl. a. i form av en betydligt ökad övningsverksamhet och ökat experimenterande, så kan utfallet av investeringarna i det tekniska nätverket bli en besvikelse.