Marinen och ett nytt försvarsbeslut

Sammanfattning av konteramiral Jörgen Ericssons artikel i KKrVAHT nr 1 2003

Kritik har riktats både mot själva grunden för det senaste försvarsbeslutet och på vilket sätt det genomförts. Jag delar inte kritiken mot de grundläggande skälen och den i ominriktningen uppsatta målbilden. Däremot anser jag att kritiken av genomförandet delvis är berättigad. Vi underskattade kostnaderna för omställningen, för avvecklingen, för kvarvarande grundorganisation och den tänkta ambitionsökningen i förbandsverksamheten.

Men detta är inte skäl nog att hävda att ominriktningen har misslyckats. När jag talar för marinen vill jag påstå att ominriktningen i stort har lyckats! Förbandens interoperabilitet har utvecklats samtidigt som utbildning och utnyttjandet av förbanden förändrats så att marinen i dag löser eller kan lösa de uppgifter som fastställdes i försvarsbeslutet. Detta har varit möjligt tack vare den marina satsningen på kvalitet och mångsidighet.

Slutsatserna för svensk del av den stundande utvidgningen av NATO och EU samt den breddade hot- och riskbilden innebär att reformeringen av Försvarsmakten måste fortsätta. Den allt högre ambitionen att utnyttja Försvarsmaktens resurser i internationell krishantering är i sig riktig men innebär en allt mer ansträngd försvarsekonomi. En prolongerad, eller reducerad ekonomi, kommer att ställa Försvarsmakten och politikerna inför svåra vägval. Dimensionerande för utvecklingen bör vara förmåga att delta med kvalificerade förband i internationell krishantering, att ha en grundläggande försvarsförmåga samt att kunna hävda nationell integritet. Det är tveksamt om dessa förmågor kan åstadkommas ens inom en, efter försvarsbeslutet, prolongerad ekonomi.

Utifrån denna utgångspunkt diskuteras utvecklingen av de marina stridskrafterna och deras förmåga att bidra till såväl krishantering, nationell integritet som den grundläggande försvarsförmågan. Utvecklingen av den internationella krishanteringsförmågan och de nationella försvarsmaktsuppgifterna talar för de marina systemen, att behovet och efterfrågan av den förmåga marinen har kommer att öka. I ett internationellt perspektiv har Sverige, med marina förband, en unik kapacitet att bidra med; förmågan att operera i grunda vatten och skärgårds- eller trånga hav, ”extreme littoral capability”. Där är vi specialister både på och under vattnet, och våra system är optimala.