Tekniktunga planer på extrema vapen

Sammanfattning av forskare Petter Wulffs artikel i KKrVAHT nr 1 2003

Sverige har varit en framstående nedrustningsförespråkare inom området massförstörelsevapen, men landet har en annan, mindre smickrande koppling till kärn- och kemvapenhotet. Att det fanns planer på att införliva båda i försvarsmaktens vapenarsenal framgår tydligt i denna undersökning av Wilhelm Agrell, välkänd kritisk och kunnig skribent i försvarsfrågor från det kalla kriget och framåt.

Det är slående i hur liten grad massförstörelseoptionerna har jämförts med varandra. Separat behandling är naturlig på teknisk specialist-nivå, men på den militära och politiska nivån ger insats av kärnvapen och kemiska vapen liknande resultat. Det vore därför naturligt, om de båda optionerna hade behandlats parallellt i scenarier och militärpolitiska analyser.

Så skedde inte. Optionen kemiska vapen hade aldrig stöd från någon inflytelserik påtryckningsgrupp utan drevs av den entusiasm eldsjälen, professor Gustaf Ljunggren, kunde uppbåda.

Kärnvapenoptionen hade däremot stöd uppifrån. ÖB var på femtiotalet en ivrig tillskyndare av svenska kärnvapen. Många politiker såg också positivt på ett svenskt kärnvapeninnehav.

Hur kan det komma sig att man såg dessa snarlika vapen så olika? Kemiska vapen har kallats fattigmans kärnvapen. Det belyser hur utbytbara vapnen är, men det är också en förklaring till att kärnvapenoptionen kom att få så mycket större uppmärksamhet. Kärnvapen hade utvecklats teoretiskt och praktiskt av några av de ledande forskarna i västvärlden. De utförde prestationer i Nobelprisklass. Mot den bakgrunden kunde egenutvecklade kärnvapen tas som ett belägg för att Sverige var ett modernt land med avancerad teknisk forskning.

Om vi nu inte vara så intresserade av fattigmans kärnvapen, så var vi ganska fascinerade av rikemansversionen.