Sammanfattning av Arvid
Cronenbergs artikel i KKrVAHT nr 6 2002
Efter Napoleonkrigen, då Sverige förlorat de sista resterna av sitt forna stormaktsvälde på andra sidan Östersjön, blev krigsmaktens uppgift begränsad till att gälla endast försvaret av moderlandet. Ryssland framstod som det enda allvarliga hotet och vid de strategiska övervägandena såg man avvärjandet av ryska invasionsförsök som huvuduppgift. De glest befolkade samt ekonomiskt och kulturellt outvecklade norra delarna av landet ansågs mindre lämpade för operationer av större omfattning, varför tyngdpunkten i försvaret till en början förlades till Mellansverige. Det var här avgörandet skulle falla. Såsom försvarsprincip valde man ”Försvaret från centrum”, sedermera gemenligen kallad ”Centralförsvarsprincipen”.
Principen hade vuxit fram ur landets speciella förutsättningar. Kusten mot öster var lång, Sveriges flotta var i förhållande till den ryska svag. Detta i förening med landets stora djup, arméns spridda lokalisering och dåliga kommunikationer medförde att det inte ansågs möjligt att hindra en fientlig landstigning. De inledande striderna skulle därför bli av fördröjande karaktär. Efter hand som fälthären hunnit koncentreras till ”operationslinjen”, fiendens underhållslinjer tänjts ut och hans anfallskraft avtagit skulle man emellertid övergå till offensiv och driva honom ut ur landet. Till stöd för hären byggdes i skydd av sjön Vättern centralfästningen Karlsborg, avsedd att rymma arméns förråd samt vara säte för kung, regering och riksdag.
Sedan de stora transporttekniska och industriella framstegen medgett en exploatering även av de norrländska naturrikedomarna kunde inte uteslutas operationer även mot dessa områden. Från omkring 1840 restes därför upprepade förslag rörande försvaret av nedre Norrland, där man i likhet med planerna för Mellansverige anslöt till centralförsvarets principer med fördröjande strider från Härnösandskusten längs Indalsälven mot Östersund, där man avsåg att uppföra en befäst centralort.
Planeringen av försvaret för nedre Norrland efterlämnade emellertid inga praktiska resultat. Omkring 1890 trädde nämligen övre Norrland i förgrunden för intresset på grund av sina enorma malmfyndigheter. Planeringen för försvaret av Norrland överfördes hit och även här utformades försvaret som ett centralförsvar med en centralfästning i Boden samt med rörliga stridskrafter opererande mellan Tornedalsgränsen och fästningen.