Sammanfattning av Christer
Ekberg, Bo Riddarström och Bengt Sundelius artikel i KKrVAHT nr 6 2002
Riksdagen tog under riksmötet 2001/02 flera viktiga beslut i syfte att förnya och stärka samhällets samlade förmåga till krishantering vid fredstida händelser med svåra påföljder för riket. Sverige följer härvidlag en gemensam trend i Europa och Nordamerika. Ofta ingår i krishanteringen en internationell dimension som påverkar vårt förhållande till andra stater eller transnationella nätverk. Medborgare, kommuner och regeringen måste vara förberedda för att kunna lindra skadeverkningarna av kriser. Även Krigsvetenskapsakademien har ett ansvar för att bidra till det kompetenshöjande arbete som måste drivas för att lägga grunden till en adekvat nationell krishanteringsförmåga. Kravet att hantera kriser omfattar både förebyggande insatser och förberedelser för att kunna möta den svåra händelse, som trots allt kan uppkomma plötsligt och med betydande konsekvenser.
Om vi avser att bygga ett sammanhållet nationellt krishanteringssystem med räckvidd från den lokala områdessfären och ut i den europeiska samfälligheten måste vi i förväg tänka igenom en rad nödvändiga grundelement. Vi måste prioritera mellan olika lösningar och modeller för resursfördelning. I årsberättelsen redovisas översiktligt ett antal punkter, vilka bör beaktas i en dylik programinventering: Flexibel hot- och riskanalys, Politiska och organisatoriska hinder, Planeringens avigsidor, Samverkan mellan institutionaliserade kulturer, Beslut och kommunikation i gränsöverskridande kriser, Kompetensförsörjningens problematik. Att bygga ett robust nationellt krishanteringssystem från basen och upp innebär att börja med säkrandet av det egna samhället på bred front. Ett fundament skapas för ett fortsatt folkligt stöd för nödvändiga investeringar i rikets säkerhet och medborgarnas trygghet. Utifrån denna svenska grund kan det försvarsrelaterade arbetet förlängas transnationellt genom utlandsengagemang till stöd för det säkerhetsfrämjande arbetet i vår nära omvärld, bland annat genom EU:s krishanteringskapacitet. Försvarets fjärde uppgift här hemma skall förstås som en plattform för att lyckas med den tredje uppgiften där ute. Krishantering är ett gränslöst viktigt arbetsfält för de forskare och praktiker, som vill bidra till ett säkrare samhälle i Sverige och i övriga Europa.