Debatten berör ofta avvägningen mellan försvar mot väpnat angrepp och deltagande i internationella operationer. Båda är viktiga och måste lösas samtidigt.
Det är dock inte självklart, att förmågan till väpnad strid i nuvarande omvärldsläge först skall byggas upp inom ramen för uppgiften försvar mot väpnat angrepp. I dag är hotet mot Sverige med konventionella stridskrafter mycket ringa. Risken för väpnat angrepp mot Sverige i dag eller för lång tid framöver ter sig alltmer osannolik, så som den säkerhetspolitiska och militära situationen utvecklats.
Samtidigt ökar behovet av insatser runt om i världen. Skall vi då välja att just nu satsa mer på att utveckla exempelvis förmågan mot det diffusa hotet från kryssningsrobotar, när vi inte ser något scenario för dessa förmågor inom överskådlig tid?
Man bör i stället börja med att bygga upp flygstridskrafternas förmåga att kunna verka i alla roller i en internationell operation. Att kunna verka i den miljön är sannolikt mera komplext och drivande när det gäller systemförmåga, stridsteknik och taktik än motsvarande när det gäller väpnat angrepp. En sådan prioritering skulle kunna ge den nödvändiga förmågan i väpnad strid för båda uppgifterna och samtidigt erbjuda förmågan där den bäst behövs nu.
Härigenom kommer flygstridskrafterna att bättre kunna vara ett internationellt användbart instrument för vår säkerhetspolitik. Statsmakternas och Försvarsmaktens vilja till att skapa ett omstrukturerat försvar med interoperabla insatsförband kan förverkligas med prioritet även inom flygstridskrafterna. Det leder till ett ökat internationellt umgänge och utbyte vilket bidrar till förtroendeskapande och ökar vår förmåga.