Det har inte varit en riktigt tacksam uppgift för Jan von Konow att skriva en biografi över en av våra stora okrönta fältherrar. Carl Gustaf Rehnskiöld, Karl XII:s närmaste man i en rad fältslag, var inte enbart arrogant utan också en karg och sluten natur. Han spelade en central roll i utarbetandet av försvarsplaner, uppmarscher och slagordningar. Som framträdande företrädare för den karolinska arméns offensivanda – med kavalleriet i den ledande rollen – red han i spetsen för sina ryttare.
Det är redovisningen av det Stora Nordiska Kriget första hälft – 1700 till 1709 – som präglar von Konows bok Karolinen Rehnskiöld. Fältmarskalk. Personligheten Rehnskiöld kommer vi knappast närmare. Åtskilligt on honom är skrivet av hans motståndare i det svenska lägret. Självständig fältherre var han två gånger. Vid Fraustadt 1706 vann han en lysande seger. I det avgörande slaget vid Poltava 1709, där han förde befälet i den sårade kungens ställe, gick allt fel. Hem från fångenskapen i Ryssland kom han i tid för ett sista möte med Karl XII kort före dennes död.