Sverige har ända sedan 1500-talet haft en försvarsindustri. Den har under olika tider varierat i omfattning beroende på vår utrikespolitik och det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld.
Efter en lång fredsperiod med få risker för att vi skulle tvingas in i konflikter skedde en viss upprustning under det första världskriget som vi lyckligtvis undslapp. Liksom i de flesta länder skedde därefter en nedrustning av försvaret och en minskning av försvarsindustrin. Inför det andra världskriget hann man inte bygga upp vare sig försvaret eller försvarsindustrin. I själva verket fick inte vårt land ett bra försvar förrän in på 1950-talet.
Det kalla kriget och det faktum att Sverige inte gick med i NATO gjorde att man bibehöll ett bra försvar och en ganska över materielområdet täckande försvarsindustri som till stora delar gjorde oss oberoende av materielleveranser från andra länder.
Från slutet av 1950-talet och till idag har dock anslagen till försvaret successivt minskat. Detta faktum plus de alltmer ökade kostnader för utveckling av krigsmateriel har gjort det svårare att ekonomiskt motivera en över hela meterielområdet täckande försvarsindustri. Sverige blev mer beroende av materielleveranser till försvaret utifrån.
1990 ändrades den säkerhetpolitiska situationen i Europa radikalt. Det kalla kriget slutade. Hotbilden ändrades och försvaret behövde omstruktureras. Bättre möjligheter för samarbete med NATO-ländernas försvarsmaterielindustrier uppstod för det neutrala Sverige. Beroendet av materielleveranser utifrån och en mindre benägenhet att behålla en försvarsindustri ur neutralitetssynpunkt innebär ett helt annat läge för vår försvarsindustri.