Sammanfattning av Stefan Axbergs artikel i KKrVAHT nr 4 2002
Militärteknik syftar ej enbart på militär teknik, utan utgör det tvärvetenskapliga område som behandlar tekniken och teknikutvecklingens inverkan på taktik och operationer, d.v.s. dess påverkan av officerens förmåga att lösa sina uppgifter i sin yrkesutövning. Av detta följer att militärtekniken är oskiljbar från officersprofessionen; måhända är denna självklarhet ändå en nyhet för det stora flertalet officerare idag som okritiskt gjort försvarsmakten och sig själva teknikberoende i en tidigare ej skådad omfattning.
Den
högre officersutbildningen i militärteknik syftar till att ge de studerande
kunskap och förståelse för teknikens möjligheter och begränsningar vid taktiska och operativa tillämpningar över
hela konfliktskalan.
Förmågan att förstå och utnyttja tekniklösningar är nämligen helt avgörande för Försvarsmaktens effektivitet och förmåga att lösa dess fyra (nya) huvuduppgifter. Den snabba tekniska utvecklingen har dramatiskt förändrat den militära verksamheten, där begrepp som bland annat NCW (Network Centric Warfare) och dess svenska motsvarighet NBF (nätverksbaserat försvar) bygger på en snabb teknikutveckling och god teknisk förståelse hos alla framtida officerare i det svenska försvaret. Behovet återfinns över hela bredden från dagens lednings- och teleteknik, där många lösningar hämtas från den civila utvecklingen, till de mer traditionella militärtekniska områdena.
Utbildning i Militärteknik bedrivs idag inom samtliga av Försvarsmakten finansierade utbildningsprogram vid FHS. Sammantaget omfattar kursutbudet ca. 150 p (varav 70 p på A-nivå, 60 p B-nivå och 20p C-nivå).
Med en alltmer accentuerad teknikutveckling är ämnet militärteknik med sin tvärvetenskapliga karaktär dynamiskt och föremål för ständig vidareutveckling. Detta avspeglas bl.a. i det nu pågående förändringsarbetet rörande den militärtekniska utbildningen inom Chefsprogrammet. Arbetet omfattar utveckling av ämnet så att utbildningen blir mer lämpad för att ge de framtida höga officerarna adekvata kunskaper och intellektuella verktyg nödvändiga för att kunna lösa problem ännu ej definierade.
Forskningen inom det militärtekniska området är i huvudsak tillämpad och i allmänhet tvärvetenskaplig med samarbete mellan företrädare för vetenskaper och mellan forskare, ingenjörer och officerare. Styrande för forskningen är således mer krigsvetenskapligt orienterade problem än den ämnesmässiga teori- och metodutvecklingen, möjligen med undantag av området Modellering och Simulering där särskilda militära behov föreligger.
En annan fråga är den just nu vid universitet och högskolor omdebatterade alltmer styrande finansieringsformerna vilka hotar den akademiska friheten och därmed, enligt min uppfattning, även utbildningskvalitet och hög integritet bland forskarna. För en högskola som FHS, som till ca. 90 % finansieras genom avgifter, är detta en väsentlig fråga. Här finns även en koppling till beställarens avsaknad av naturliga rutiner för att hantera de studeranden som ej klarar utbildningens kvalitetskrav.