Man hör ofta att Sverige har världens bästa soldater. Som exempel på detta brukar kanske framför allt nämnas hur väl våra fredsbataljoner har haft glädje av ofta mogna män och kvinnor med ett civilt yrke i bakgrunden. Ofta nämns också med stolthet hur vårt land förmår att använda värnpliktiga för uppgifter som på flertalet håll utomlands anses kräva professionella handhavare med mångårig träning.
Numera, när endast en tredjedel av en manlig årskull ges militär utbildning, framhålls också att Försvarsmakten kan disponera över en elit. Men det som måste ifrågasättas är möjligheterna att under en förhållandevis kort utbildningstid skapa förutsättningar för de svenska värnpliktiga att genomföra strid i förband. Våra officerare har fått allt mindre truppvana och förmåga att föra särskilt högre förband.
För närvarande saknas förutsättningar att åstadkomma verkliga krigsförband. Och vad det gäller våra bataljoner i internationell tjänst, så upplöses de efter förrättat värv. Sveriges eget försvar och omvärldens behov för krishantering förutsätter tillgång på kompetenta förband mer än världens individuellt bästa soldater. Detta är ett problem som Kungl Krigsvetenskapsakademien borde syssla med.