I Sverige föredrar man att ingenting se och ingenting höra

Sammanfattning av Ola Tunanders artikel i KKrVAHT nr 3 2002

Jerker Widén har skrivit en kritik av min bok Hårsfjärden. Han menar sig finna ogrundade påståenden om ”NATO-ubåtar”, men det är inte riktigt. De ubåtar som opererade i svenska vatten under 1980-talet, och som inte var sovjetiska, var, enligt högt placerade västliga officerare, amerikanska och brittiska ubåtar. De stod under nationellt kommando, inte under NATO.

Centrala amerikanska och brittiska aktörer har hävdat att det var nödvändigt att testa det svenska kustförsvaret för att höja den svenska beredskapen. Detta vill inte Widén lyssna på. Han söker i stället ”naturliga förklaringar” till en mängd ubåtsindikationer trots att dessa förklaringar strider mot det faktamaterial som föreligger. Det finns otvetydiga indikationer på ubåtsaktivitet, och i de fall det är möjligt att säga något om nationalitet pekar observationer och inspelningar på västliga ubåtar. Själv har jag efter flera års studier tvingats ompröva min tidigare hypotes att det väsentligen handlade om sovjetiska ubåtar.

I Hårsfjärdsfallet har en central ämbetsman berättat om en skadad amerikansk ubåt. Han sa att det var en sorglig historia. En gul/grön fläck som sändes upp till vattenytan en timme efter en minsprängning samt en ljudinspelning pekade också på en amerikansk ubåt eller åtminstone på en ubåt under amerikanskt kommando. Den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger och den brittiska marinministern Sir Keith Speed har utförligt beskrivit hur man under 1980-talet regelbundet opererade med ubåtar i svenska vatten. Om den sovjetiske försvarsministern Dimitrij Ustinov i en motsvarande lång intervju hade berättat om Spetsnaz-operationer i svenska vatten hade Jerker Widén entusiastiskt slutit upp bakom denna ”bekräftelse”.

In Sweden we prefer not to listen and not to see

Jerker Widén has written a criticism of my book Hårsfjärden. He argues that I present unfounded statements about “NATO submarines”, but this is not correct. The submarines that operated in Swedish waters in the 1980s, that were not Soviet ones, were, according to western high-ranking officers, US and British submarines. These submarines were not under NATO command but under national US or British command.

Important actors in the USA and Great Britain have said that it was necessary to test the Swedish coastal defences and to increase the Swedish readiness. Widén does not want to listen to this. Instead, he is trying to find “natural causes” to various submarine indications despite that these “natural causes” do not fit with available empirical material. There are undisputable indications of submarine activity, and in cases when we may be able to say anything about nationality observations and tape-recordings point to western submarines. For several years, my hypothesis was that there were primarily Soviet submarines in Swedish waters. I was later forced to reconsider this idea.

In the Hårsfjärden case, a high-ranking civil servant told me that a US submarine was damaged. It was a sad story, he said. Also a tape-recording and a yellow/green dye that appeared on the surface one hour after a mine explosion pointed to a US submarine or at least a submarine under US command. The US former secretary of defence Caspar Weinberger and the British former navy minister Sir Keith Speed have both described how their submarines regularly operated in Swedish waters in the 1980s. If the Soviet former minister of defence, Dimitry Ustinov, in a correspondingly long interview, had spoken about Spetsnaz operations in Swedish waters, Jerker Widén would, with enthusiasm, have taken this “confirmation” as a fact.